Berlinfrågan ( eller Berlin-Frage) rörde Berlins omstridda status under åren 1945–1990, efter att ha ockuperats gemensamt av fyra segrarmakter vid andra världskrigets slut. Staden kom att delas genom kalla krigets motsättningar mellan västmakterna och östblocket, för vilka Berlin var både symboliskt och strategiskt viktig. Västberlin hamnade i ett utsatt läge som en de facto västtysk exklav omgiven av Östtyskland, som i sin tur blev extra sårbart av Västberlins närvaro.
Berlinfrågan stod i kalla krigets absoluta centrum tills en bit in på 1960-talet. Därefter inleddes en stabilare period under den avvaktande principen om "samexistens på basen av status quo". Problemet fick sin lösning först i och med kalla krigets slut, då en överenskommelse kunde nås mellan inblandade stater och Tyskland därefter återförenades.
Kronologi Tysk kapitulation och allierad ockupation miniatyr|stående|Berlin låg som en ö omgiven av den sovjetiska ockupationszonen. I slutet av andra världskriget intogs Berlin av sovjetiska trupper. Staden kapitulerade militärt den 2 maj 1945.Andrea Marshall (30 april 2015) Kapitulation am Wohnzimmertisch Rundfunk Berlin-Brandenburg. Läst 13 november 2020.
Med Nazitysklands villkorslösa kapitulation 7–8 maj, trädde Londonprotokollet i kraft. Det reglerade segrarmakternas inbördes uppdelning av efterkrigs-Tyskland i ockupationszoner. Huvudstaden Berlin skulle dock stå under gemensam ockupation, initialt av segrarmakterna Storbritannien, USA och Sovjetunionen, sedan även av Frankrike. Berlinsektorer hade definierats för respektive lands ockupationstrupper, men staden skulle styras gemensamt, genom den Allierade kommendanturen.
De brittiska och amerikanska trupperna anlände och tog över sektorerna i västra Berlin . Enligt en överenskommelse vid Jaltakonferensen i februari, skulle även Frankrike delta, som en fjärde ockupationsmakt, men den slutliga fördelningen beslutades inte förrän på Potsdamkonferensen, den 30 juli, av det nybildade Allierade kontrollrådet, och trädde i kraft den 13 augusti. Den anlände de franska trupperna till Berlin.
Den 11 juli 1945 installerades Allierade kommendanturen för ockupationsmakternas gemensamma styre av Berlin. I kommendanturen skulle alla beslut vara enhälliga, det vill säga alla fyra kommendanter hade vetorätt. I takt med ökade politiska motsättningar, blev samarbetet emellertid allt svårare och besluten kom efter hand att tas separat i sektorerna.
En komplicerande faktor var att Berlin låg som en enklav omgiven av den Sovjetiska ockupationszonen.
Splittring mellan Sovjetunionen och västmakterna Västmakternas och Sovjetunionens åsikter skilde sig kraftigt åt gällande den framtida politiska och ekonomiska ordningen, både för Berlin och för Tyskland som helhet. Västmakternas marknadsliberalism var oförenlig med den sovjetiska kommunismen i form av stalinism eller marxism–leninism, och ingen var beredd att låta den andra sidans system dominera det framtida Tyskland.
Västmakternas samarbete tätnar Storbritannien och USA skapade en ekonomisk union, den så kallade Bizonen, av sina ockupationszoner i västra Tyskland den 1 januari 1947.
Under den följande våren 1947 deklarerade USA vad som kom att kallas Trumandoktrinen och innebar att motverkandet av kommunistiskt inflytande nu var en ledstjärna för den fortsatta utrikespolitiken. I synnerhet skulle en sovjetisk expansion i väst förhindras.Trumandoktrinen. Nationalencyklopedin, Bra Böcker, 1995.
Då de fortsatta diskussionerna med Sovjetunionen därefter inte gav så mycket, fokuserade västmakterna alltmer på samordningen av ekonomi och politik i de västliga områdena, för att eventuellt upprätta en västinriktad stat i den delen av Tyskland. I mars 1948 slöts ett avtal om att Frankrikes zon skulle ansluta till Bizonen, som då skulle bli Trizonen. Den franska zonen deltog därefter i flera ekonomiska samarbeten, men det formella bildandet av Trizonen skedde inte förrän i april 1949.
Med hänvisning till de tre övriga makternas intention att gå sin egen väg, lämnade Sovjetunionen det allierade kontrollrådet den 20 mars 1948, varpå det mesta av kontrollrådets verksamhet i praktiken lades ned. Den 16 juni lämnade de även den allierade kommendanturen i Berlin.
Separata valutareformer i väst och öst I västmakternas ekonomiska union i västra Tyskland, genomfördes en valutareform med införande av Deutsche Mark ("Westmark") den 21 juni 1948, dock inte i Berlinsektorerna.
Valutareformen i väst hade genomförts utan samordning med den sovjetiska sidan, som nu hotades av en kraftig inflation på grund av inflödande riksmark som plötsligt blivit värdelösa i väst. Sovjetunionen stoppade då passage mellan sin Berlinsektor och västsektorerna samt gjorde en skyndsam valutareform med införande av en Deutsche Mark för östområdet ("Ostmark") den 23 juni. Den sovjetiska kommendanten menade att den skulle gälla i hela Berlin. Detta uppskattades inte av västsektorernas ledning, som svarade med att från 24 juni ge ut en särskild Berlinversion av västmarken.Anne Sudrow (29 juni 2018). Kleine Ereignisgeschichte der Währungsreform 1948 Bundeszentrale für politische Bildung. Läst 13 november 2020.Die Währungsreform 1948 - Auf dem Weg zur deutschen Teilung Landesarchiv Sachsen-Anhalt. Läst 13 november 2020. Vid det laget hade dock hela Västberlin satts i blockad.
Den första krisen – Berlinblockaden miniatyr|Transportflygplan på Tempelhofflygplatsen i Västberlin under luftbron 1948–1949. Sovjetunionen ville nu tvinga västmakterna att lämna över Västberlin. Den så kallade Berlinblockaden inleddes på kvällen den 23 juni 1948, då Sovjetunionen, i den upptrappade konflikten med västmakterna, stängde av strömförsörjningen in till Västberlin och följande morgon blockerade all trafik utom flyg till och från området.Otto Langels (23 juni 2018). Beginn der „Berliner Blockade“ Deutschlandfunk. Läst 13 november 2020.
För Västberlins försörjning, organiserade västmakterna då en luftbro, som även klarade västberlinarna genom vintern. Man införde också ett handelsembargo, som förbjöd export av industriprodukter från väst till den sovjetiska ockupationszonen.
Efter Jessup-Malik-avtalet den 4 maj 1949, upphörde Berlinblockaden och västs handelsembargo den 12 maj 1949.Ferdinand Matthey (red.) et al. (1972). Entwicklung der Berlin-Frage: (1944–1971) Walter de Gruyter. Läst 13 november 2020.
Västtyskland och Östtyskland bildas Den 23 maj 1949 bildade förbundsländerna i väst Förbundsrepubliken Tyskland, en parlamentarisk republik, informellt kallad Västtyskland fram till 1990. I den västtyska författningen nämndes även Berlin (Stor-Berlin) som ett förbundsland, även om lagen inte kunde tillämpas i det fallet, på grund av den särskilda status staden fått vid ockupationen.
Efter bildandet av Västtyskland, och i enlighet med ockupationsstatuten (Besatzungsstatut) upprättad i samband med det, underställdes den Allierade kommendanturen för Berlins västsektorer i september 1949 den av västmakterna nybildade, civila Allierade höga kommissionen, även kallad Kontrollkommissionen, som till stora delar ersatte det nu kraftigt begränsade, militära Allierade kontrollrådet.Vor 70 Jahren: Besatzungsstatut für die Bundesrepublik Bundeszentrale für politische Bildung, 18 september 2019. Läst 14 november 2020.Werner Breunig (1989). Verfassunggebung in Berlin 1945–1950 Beiträge Zur Politischen Wissenschaft, Band 58. Duncker & Humblot. . Läst 14 november 2020.
Den 7 oktober 1949 bildades det marxist-leninistiska Östtyskland (DDR) och Berlin förklarades vara dess huvudstad. I praktiken blev Östberlin östtysk huvudstad, men kunde egentligen inte integreras helt i den nya staten, på grund av den särskilda status Berlin hade fått i samband med ockupationen.
Tyskland var nu delat i två stater, som båda, till en början, närde en vision att omfatta hela Tyskland, men på helt olika vis.
Västberlins allierade kommendantur, som sedan några år minskat sina ansvarsuppgifter till förmån för det civila samhället, förklarade sig i maj 1955, med Erklärung der Alliierten Kommandantur über Berlin, vara positivt inställd till att Västberlin, under kommendaturens överinseende, anammade västtyska lagar, inte minst på ekonomiska området, men även vad gäller statstillhörighet med mera.Erklärung der Alliierten Kommandantur über Berlin. Vom 5. Mai 1955 Alliierte Kommandatura Berlin. Läst 13 november 2020. Efter Tysklandsfördraget (Deutschlandvertrag) 1952, reviderat och ikraftträtt genom Parisfördragen (Pariser Verträge) i maj 1955, avvecklades Allierade höga kommissionen och den allierade kommendanturen underställdes istället de västallierades ambassadörer.Gerhard Keiderling. Die Vier Mächte in Berlin: Zur Rechtslage der Stadt von 1949 bis 1961 Luisenstädtischer Bildungsverein. Läst 11 december 2020.
Den andra Berlinkrisen Den andra Berlinkrisen var den längsta och djupaste. Med start hösten 1958, omfattade den ett antal konfliktepisoder och nådde sin kulmen under sommaren och hösten 1961. Det finns olika meningar om hur länge "den andra Berlinkrisen" fortgick, men relaterade episoder förekom fram till och med 1963.
Chrusjtjovs första ultimatum Den 27 november 1958 ställde den sovjetiske ledaren Nikita Chrusjtjov västmakterna inför ett ultimatum, som gick ut på att de inom ett halvår skulle förbinda sig att lämna Västberlin; Berlins fyrmaktsstatus skulle upphävas och Västberlin bli en demilitariserad, egen politisk enhet med status som en "fri stad", men i praktiken helt under östtysk kontroll. Om man inte gick med på detta, skulle Sovjetunionen sluta ett eget fredsavtal med Östtyskland. Västmakternas ockupationsrätt skulle då betraktas ogiltig och Östtyskland skulle överta de sovjetiska rättigheterna i Berlin och ges full kontroll över trafiken genom landet. Försök från väst att upprätthålla sin närvaro med militära medel skulle betraktas som aggression och besvaras militärt av Sovjetunionen, vilket inkluderade kärnvapen.
Västmakterna visade sig villiga att diskutera åtminstone vissa mindre eftergifter och Chrusjtjov släppte sitt ultimatum i början av 1959. De förhandlingar som följde ledde ingenvart, men Chrusjtjov, som egentligen inte varit intresserad av att starta krig, hade med tiden konstaterat att Östtyskland ekonomiskt blivit allt mer beroende av Västtyskland, som i sin tur inte var beroende av sin östliga granne.
Chrusjtjovs andra ultimatum
Västberlin var ett växande problem för Östtyskland, inte minst på grund av den pågående republikflykten över gränsen, som gav en betydande befolkningsförlust.
miniatyr|Nikita Chrusjtjov (t.v.) och John F. Kennedy (t.h.) i juni 1961. Den 4 juni 1961 återkom Chrusjtjov med sitt Berlinultimatum. Om västmakterna inte tillmötesgick kraven och innan utgången av året förband sig att lämna Västberlin, skulle Sovjetunionen sluta ett eget fredsavtal med Östtyskland. Som tidigare, var krigshotet ett sätt att skaffa sig initiativet i frågan, och risken för kärnvapenanvändning bedömdes av Sovjetunionen som mycket låg. I väst var man dock mer osäker kring riskbedömningen.
Den västliga militäralliansen Nato hade för Berlin definierat tre grundläggande rättigheter, vilka skulle försvaras med alla tillgängliga medel: västmakternas militära närvaro i Västberlin, obehindrad transittrafik mellan staden och Västtyskland och Västberlins livsduglighet. USA:s president John F. Kennedy upprepade dessa "three essentials" i ett radio- och TV-sänt tal i slutet av juli.
Berlinmuren börjar byggas miniatyr|Berlinmuren började som taggtrådshinder 13 augusti 1961.
Under sommaren 1961 började situationen bli desperat för Östtyskland; i juli månad flydde 30 000 människor landet via Berlin. Den östtyske ledaren Walter Ulbricht hade länge sett en fysisk avgränsning mellan Öst- och Västberlin som den bästa lösningen.