Radovan Ivšić, född 22 juni 1921 i Zagreb i Kungariket Jugoslavien, död 25 december 2009 i Paris, var en kroatisk-fransk dramatiker och poet, förknippad med den franskspråkiga surrealismens andra generation.José Pierre (1983), s 276.
Hans syn på poesi och teater var oförenlig med först den rådande fascismens och därefter den rådande titoismens syn. Därav tvingades han, praktiskt taget, till såväl inre som yttre exil. Ivšić kunde inte verka fullt ut i Kroatien under åren 1942–1974.
Inga av hans pjäser har spelats i Sverige (2021), men tre av hans dikter är översatta till svenska och utgivna i antologin Själens rötter (2001).
Biografi Privatliv Ivšić var son till språkforskaren Stjepan Ivšić (1884–1962) och gift en andra gång i över 40 år med författaren Annie Le Brun (född 1942).
Družine mladih, en oberoende teatergrupp (1939–1948) En sommarkväll 1938 såg den 17-årige Radovan Ivšić Sofokles drama Antigone i en utomhusföreställning av Comédie-Française på romerska teatern i Orange, under de årliga sommarfestspelen kallade les chorégies, (som på den tiden innehöll såväl teaterföreställningar som musikframträdanden).Zdravko Zima (2010). Han fick en uppfattning om teaterns möjligheter, med poesi som en väsentlig del och där spänningen skapas av växelspelet mellan en ensam människas röst och en kollektiv kör. Det stod plötsligt klart för honom, att poesi inte kan reduceras till en lek med ord. Förutom att vara ett eko av andens olydnad mot sakernas tillstånd – Ivšićs omskrivning av tragedins "hybris" –, tog den också kroppen i anspråk, liksom rummet eller scenutrymmet, färgerna, formerna, och var på ett väsentligt och konkret sätt kopplad till den mänskliga frihetens öde.Darko Gašparović (2002), s 177. Artikelförfattaren citerar här Ivšić ur ett samtal kallat U igri je uvijek pitanje smisla, publicerat i U nepovrat (1990), s 36. Ivšić säger: Postalo mije najed nom jasno da poezija nije svodljiva na individuu, da poezija nije svodljiva na igru riječi. Poezijaje za mene i dalje ostala odjek nepokoravanja duha takozvanom stanju stvari, ali tada sam otkrio da poezija obuh vaća također tijelo, prostor, boje, oblike, prirodu, to jest daje poezija u biti i konkretno vezana sa sudbi nom ljudske slobode.
För Ivšić blev teaterns poesi ett "kroppens brev", som gör bruk av "lika mycket ord som röst och rörelse". Poesin uppstår i "mötet mellan den individuella rösten och kollektivets" och den enskilda rösten uppfattar poesin som ett eko av den kollektiva rösten.Branislav Oblučar (2015) citerar Ivšić ur en text publicerad i U nepovrat, opet (2002). Året innan hade han blivit medlem i en teatergrupp vid Franska Institutet i Zagreb. Ur denna ensemble bildade han 1939 – tillsammans med regissören Vlado Habunek och några andra en yngre – en fri teatergrupp kallad Družine mladih. Denna var verksam i nio år, fram till 1948, och för den skrev Ivšić åtta egna verk, om man räknar in dikten Narcis och dockteatern om Snövit, Snjeguljica i medvjedići. Den omtalade kollektiva rösten blev denna ensemble, men också en publik eller "samhället" i övrigt och "världen".
Vid andra världskrigets utbrott hade Radovan Ivšić läroverket bakom sig, där han varit humanistiskt inriktad, med studier i klassiska språk.Bruno Kragić (2005). Ivšić hade läst matematik och fysik vid Université Grenoble-Alpes ett par terminer,Zdravko Zima (2010). och var tillbaka i Zagreb. Han hade läst äldre, jugoslaviska surrealister,Marko Ristić (1902–1984) var kanske den mest framträdande av dessa tidiga jugoslaviska surrealister. Tillsammans med Rastko Petrović (1898–1949), Dušan Matić (1898–1980), Milan Dedinac (1902–1966), Aleksandar Vučo (1897–1985) och Mladen Dimitrijević började han utge tidskriften Svedočanstva i Belgrad 1925, vilket ses som surrealismens inträde i kungariket Jugoslavien. Marko Ristićs debutdiktsamling Od sreće i od sna kom samma år. Hans bok Bez mere kan även nämnas i sammanhanget. tillsammans med verk av Rimbaud, Lautréamont och Breton.Jon Graham (2014). År 1940 skrev han den aforistiska diktsamlingen Trideset i šest njezinih čuda i Pierre Reverdys efterföljd, men den trycktes först 1974 i samlingsvolymen Crno.
Narcis, en konfiskerad dikt Dikten Narcis är en ovanlig dikt av flera skäl. Den är det första exemplet på visuell poesi i Kroatien.Enligt denna genomgång av konkret poesi och visuell. (slidetodoc.com) Denna långa, dynamiska "kördikt" från hösten 1942 var också tänkt att framföras på scen av en kör i den antika tragedins mening. Den blev dessutom censurerad på regeringsnivå och den unge, debuterande författaren fick ett skriftligt besked om yrkesförbud.
Narcis är skriven i den modernistiska anda som utgår från Mallarmés symbolistiska dikt Ett tärningskast och skulle kunna läsas som ett fragmenterat, modernt epos. Detta behandlar den grekiska myten om Narkissos och ger denna en tydlig drömkaraktär, där inte bara Echo är en levandegjord, förmänskligad gestalt utan även Vattnet blir antropomorfiskt.
Framförandet av Narcis, denna korska pjesma, det vill säga dikt för kör, eller för recitation av flera röster, begränsades till teatermannen Habuneks lägenhet sedan den förbjudits och nådde ingen större publik. Diktens typografi, dess visuella uttryck, kunde ha tjänat som ett slags partitur för skådespelarna. Enskilda röster, skiftande i volym, hade möjlighet att träda fram, ihop med gestaltande rörelser, och gå in i dialog med varandra, därefter förenas i körpartier och återigen skiljas åt.
Dikten utgavs på eget förlag i 101 exemplar, och gav upphov till ett sådant kraftigt eko att upplagan konfiskerades.Branislav Oblučar (2015). Étienne-Alain Hubert (2004). Detta gjordes av den nazitysk-italienska marionettregimen Ustašas polis, på direkt initiativ av presidenten själv, poglavnik Ante Pavelić, utan någon förklaring.Jon Graham (2014).Uppgiften om presidentens beordring om konfiskering finns även här (matica.hr) En avvikelse från traditionella mönster, också inom diktkonsten, provocerade uppenbarligen den fascistiske riksföreståndarens smak.En analys av diktens modernistiska stilelement gjordes av Branislav Oblučar (2015). Narcis var nämligen den första kroatiska dikt som radikalt ifrågasatte det poetiska språkets konventioner.
Den publicerades nästa gång efter 32 år i den poetiska samlingsvolymen Crno (1974), och kallades då för ett "mästerverk inom den modernistiska poesin i Kroatien".Zvonimir Mrkonjić citerad av Zdravko Zima (2010). I en nekrolog efter Ivšićs bortgång i slutet av 2009 berättade redaktionen för kulturtidskriften Moderna vremena att man vid ett möte med honom i mitten av 1990-talet hade äran och glädjen att överräcka ett sällsynt och välbevarat exemplar av Narcis från 1942, vilket hade undkommit makuleringen av upplagan och återfunnits antikvariskt.Moderna vremena (2009)
Kralj Gordogan, poetisk teater med spelförbud Trots yrkesförbud fortsatte Ivšić att skriva. De närmaste åren, före krigsslutet, färdigställde han ytterligare fem arbeten för teatern. I Kralj Gordogan (1943) skulle hans idé om den poetiska teatern nå sin höjdpunkt, enligt en sentida, kroatisk bedömare. Detta blodiga drama i fem akter, vilket blivit hans mest kända, kan ses som en sammanfattning av den traumatiska upplevelsen av att bli fråntagen något så viktigt som en tryckt bok eller tryckfrihet (yttrandefrihet, konstnärlig frihet). Pjäsen behandlar inte bokstavligen konfiskeringen av en bok eller förhindrandet av en scenframställning, men väl en envåldshärskares "skogstokiga" despotism, där kung Gordogan, efter att ha tagit livet av alla, drar till skogs för att tillintetgöra träd efter träd och allt som ännu lever där. Pjäsen väcker liv i frågan om makt, skrev Annie Le Brun efter en omläsning 1998. Hon ville se en likhet mellan tankeinnehållet i Étienne de La Boéties Avhandling om frivillig träldom från 1549 och det som gestaltas i Kralj Gordogan. Hon skrev: "Vi ser verkligen hur Gordogans makt får näring av den makt som hans undersåtar är villiga att ge honom."Moderna vremena (2009). Ur ett följebrev av Annie Le Brun till redaktionen för tidskriften inför utgivningen av Teatar (1998).
En nutida, kroatisk lexikograf utnämnde pjäsen till "den första farsen inom modern kroatisk dramatik".Bruno Kragić (2005). Den har även karaktäriserats som den verbala aggressionens teaterkonst, där en lekfull surrealism ingår förening med en elisabetansk teatertradition och där ett grymt, medeltida sagoberättande blandas med japansk no-teater. Hursomhelst skulle den förbli ospelad också under den efterföljande Tito-ledda regeringen ända fram till 1979. Stycket hade då haft sin urpremiär som radioteater i Frankrike över 20 år innan (1956) och dess första publicering hade också ägt rum där redan 1968. I Kroatien trycktes det första gången i samlingsvolymen Teatar 1978.
Avskedad från en förstatligad teater Den teatergrupp som Radovan Ivšić ännu tillhörde efter "befrielsen" 1945,Ivanjek (2019) beskriver Radovan Ivšić som en "ung och förbjuden författare, efter befrielsen 1945": Mladi a zabranjivani pisac, po oslobođenju 1945. Av detta skäl sätts ordet befrielse inom citationstecken i texten. framförde dock ett par andra av hans icke-naturalistiska dramer, Sunčani grad och Vodnik pobjednik samma år som krigsslutet. Därefter fortsatte gruppen Družine mladih att framgångsrikt arbeta med dockteater, något som idémässigt hade påbörjats med skuggspelet Vane redan 1943. Efter några år hade den utvecklats till en allmän angelägenhet som fick namnet Zagrebs nationella dockteater. Ivšić, som hade varit allt från chef till regissör och författare, avskedades emellertid av den nybildade förbundsrepublikens utbildningsdepartement i samband med namnbytet 1948.Ivanjek (2019). Den omedelbara närheten till scenen som plats för honom som författare försvann och kom aldrig igen. Det dröjde åtta år innan han skrev en ny pjäs och det gjordes i ett annat land, på ett annat språk.
Inre exil och yttre, åren 1948–1956 Ivšić försörjde sig bland annat som korrekturläsare åt ett bokförlag och som översättare av skönlitteratur. Enstaka dikter, recensioner, essäer och översättningar trycktes i jugoslaviska tidningar och tidskrifter. Han fann sig emellertid inte tillrätta i den likriktning av kulturlivet som pågick, där de intellektuella, författare och teaterfolk blev alltmer eniga om en ideologiskt (stalinistiskt) förankrad estetik kallad socialistisk realism.Ivanjek (2019) .Ivanjek (2012) redogör något lite om ofördragsamheten i det här fallet mellan Miroslav Krleža och Ivšić.
Snjeguljica, författarens enda bok Ett versdrama av honom, för barn, Snjeguljica i medvjedići, om Snövits äventyr (utan dvärgar) med nallebjörnarna, vilket hade framförts av marionetteatern 1948, kom dock ut i tryck 1950.Proleksis enciklopedija (2016) Denna poetiska parafras av bröderna Grimms välkända, medeltida folksaga var det enda verk av Radovan Ivšić som var allmänt tillgängligt på kroatiska fram till 1974. Det utelämnades senare ur de samlingsvolymer som Ivšić utgav av sina teaterverk, det återfinns inte heller bland hans samlade poesi.
Tanke, en underjordisk diktsamling