Gisslandramat i Gladbeck var ett bankrån och en gisslantagning som ägde rum i nordvästra Västtyskland mellan den 16 och den 18 augusti 1988.
Bakgrund Gärningsmän Hans-Jürgen Rösner Rösner fann bara samförstånd med sin syster Renate. Han avvek under en permission från fängelset i augusti 1986 och rymde till hennes hus, där han gömde sig. Dock visste polisen att Rösner hade befunnit sig i Gladbeck sedan åtminstone början av 1987. Den 29 januari samma år ringde Rösners exfru Ursula till polisen när han hade försökt att tvinga sig in i hennes lägenhet. Rösner var sedan länge borta när polisen anlände till höghuset som låg i närheten av ett köpcentrum i stadsdelen Rentfort-Nord. I augusti 1987 flyttade han ut från sin systers hus. Han flyttade kort därefter in i en lägenhet i ett höghus på Berliner Strasse i Rentfort-Nord tillsammans med hans flickvän Marion Löblich och hennes dotter Nicole.
Dieter Degowski Likt Rösner kom också Degowski från en stor familj som levde i social marginalisering och befann sig i ständig konflikt med sin far.
Händelseförlopp 16 augusti Tidigt på morgonen tisdagen den 16 augusti 1988 lämnade Rösner och Degowski höghuset på Berliner Strasse, klädda i overaller. Med svarta masker för ansiktet och hjälmar på huvudena begav de sig av på en röd Honda 250, en motorcykel de stal två dagar tidigare. De var på väg till ett filialkontor tillhörande Deutsche Bank som låg i köpcentret några hundra meter bort på Schwechater Strasse. Efter bara en kort stund körde de omkull när de skulle svänga i en kurva och Degowski skadade sig i knät. Enligt deras plan överföll de först bankkamreren Reinhold Alles i ett bakhåll och tvingade sig sedan in i bankens lobby. Även kundrådgivaren Andrea Blecker, som försökte fly, släpades tillbaka med våld.
Ali Kemmuna, en irakisk läkare som hade sin egen praktik i närheten av banken, blev vittne till rånet då han av en slump försov sig denna morgon. Försenad med 20 minuter parkerade han sin Mercedes bakom banken strax före klockan 08.00. Kemmuna passerade entrédörren när han fick se Alles tvingas ned på knä med en "stor pistol i nacken" för att låsa en innerdörr. Han sprang sedan uppför trapporna till sitt kontor på första våningen där han cirka klockan 08.04 larmade polisen via nödnumret 110. Två polispatruller skickades omedelbart till platsen.
Den första patrullen befann sig i närheten och kontrollerade en trasig lastbil när den larmades. Patrullens uppgift blev att säkra baksidan av banken. För att undvika uppmärksamhet kördes patrullbilen fram utan sirener och blåljusen släcktes några hundra meter från brottsplatsen. Dock antog poliserna slarvigt att det bara fanns takfönster vid bankens baksida. När de passerade runt hörnet av byggnaden körde dem istället förbi breda glasfönster – rakt in i bankrånarnas synfält. Strax efteråt anlände den andra patrullen, som hade beordrats till bankens entré. Ovetande om att gärningsmännen sett honom, tog en av poliserna, beväpnad med en kulsprutepistol, hastigt skydd bakom en blomkruka snett framför ingången. Gärningsmännen insåg nu att deras flyktväg var blockerad och att de var instängda. De vägrade att ge upp och såg inte någon annan utväg än att ta gisslan. Rösner förklarade för de bankanställda att "det här är en gisslansituation". Först blockerade gärningsmännen insynen till banken genom att dra för gardiner och ställa reklamaffischer i fönstren innan de barrikaderade sig med Alles och Blecker bakom kassan. Vad gärningsmännen inte visste var att de behövde en andra nyckel för att komma åt pengarna i kassaskåpet. Bankdirektören, Wolfgang Schöning, hade nyckeln, som även han var sen denna morgon. I ett telefonsamtal med polisen krävde Rösner 300 000 mark, den andra nyckeln till kassaskåpet och en flyktbil, en BMW 735i. Under tiden anlände gradvis fler polisstyrkor från både Gladbeck men även från hela Nordrhein-Westfalen, inklusive kravallpolis från Unna och Bochum, en rådgivningsgrupp från Düsseldorf, Spezialeinsatzkommando (SEK) från Essen, Mobiles Einsatzkommando (MEK) från Münster och Köln, och förhandlare från Dortmund. Polisaktionen leddes av Friedhelm Meise som hade utsetts till insatsledare.
Boende i de omkringliggande byggnaderna såg på medan polisen kämpade för att hålla folkmassor borta från platsen. Män, kvinnor och barn evakuerades från lägenheter belägna ovanför filialkontoret i förebyggande syfte med hjälp av stegar. Därtill utrymdes den närliggande förskolan St. Franziskus. Det som komplicerade händelserna ytterligare var att Alles och Blecker, med rädsla för sina liv, samarbetade med gärningsmännen från början. Alles uppmanade sin chef, Schöning, upprepade gånger i ett telefonsamtal att tillmötesgå gärningsmännens krav. På eget initiativ informerade Alles i desperation redaktionerna för Westdeutscher Rundfunk (WDR) i Köln och Westdeutsche Allgemeine Zeitung (WAZ) i Essen om gisslansituationen. Han hoppades på en snabbare frigivning genom offentliga påtryckningar på polisen. Telefonnumret som var kopplat till filialen i Rentfort-Nord blev ett hemligt tips för journalister. Radiostationer från hela Västtyskland ringde för att intervjua såväl gisslantagarna som offren för att få förstahandsinformation. Journalister frågade flera gånger om detaljer kring gärningsmännens krav, vilket gav Rösner och Degowski möjligheten att utfärda hot mot polisen. Manfred Doerks fick i uppdrag att upprätta kontakt med gärningsmännen.
Polisen tvingades gå med på kraven för att skydda gisslan från gärningsmännens förhastade handlingar. Från och med klockan 15.12 inleddes förhandlingar om detaljerna i kraven. Ungefär klockan 17.30 överlämnade en polisman i underkläder pengarna i tre genomskinliga plastpåsar till entrén. Under förhandlingarna om flyktbilen lyckades polisen överlista gärningsmännen. Med ursäkten att den efterfrågade BMW 735i:n inte fanns tillgänglig från ett hyrbilsföretag på grund av semestertiden, övertalades Rösner av Doerks att acceptera en mycket långsammare Audi 100.
Klockan 21.47 uppnådde Rösner och Degowski vad de ville ha: pengar, en bil och en säker resa. Flyktbilen rörde sig långsamt, i krypfart, ut ur köpcentret framför ett virrvarr av kamerablixtar och TV-kameror. Rösners önskan var att dela sin nyfunna rikedom med flickvännen Löblich, som polisen förgäves hade letat efter sedan eftermiddagen. Istället för att lämna Gladbeck så snabbt som möjligt stannade gärningsmännen kvar i staden. De stannade till på Horster Strasse, där en bekant till Rösner, som råkade passera förbi, tvingades köpa tre paket cigaretter på en Esso-mack. Rösner ville skaffa en ny flyktbil från puben Berg i utkanten av Gladbeck, där han visste att kunderna körde dyra bilar. Han gick in på puben med sin pistol i handen och frågade vem som ägde en BMW som stod parkerad utanför. När ingen svarade avlossade Rösner ett skott. Även efter att Degowski skjutit in i puben utifrån när han hörde skottet erkände ingen av kunderna att de ägde bilen. Rösner fick inte den flyktbil han hade krävt och gärningsmännen begav sig iväg. En kvart senare stal Rösner en BMW framför en spelhall. Bilen visade sig dock vara en besvikelse: den hade över 200 000 kilometer på vägmätaren, motorn var svag och den saknade radio, vilket gärningsmännen behövde för att hålla sig uppdaterade om de senaste nyheterna. Gärningsmännen återvände sedan till Esso-macken på Horster Strasse för att byta ut det defekta fordonet.
17 augusti Eftersom polisens ledningscentral inte var uppdaterad om flykten skickades en intet ont anande polisman till macken, vilket skedde runt midnatt natten till onsdagen den 17 augusti. Han skulle tanka bilen för att sedan åka tillbaka till sin hemstad Bielefeld när Rösner kände igen honom som polis. Under pistolhot tvingades polismannen lämna över sitt tjänstevapen (en pistol av typen P6) och ett extra magasin. Trots att polismannen hade en polishund i bilen fick Rösner även tag i en radio. Utan Rösners vetskap körde ytterligare en polisman in på macken i en Mercedes 230 E, som Rösner snabbt tog i sin ägo.
Polisen insåg inte att Löblich gömde sig hos Rösners syster Monika. De förblev därför omedvetna om att Rösner mötte henne där runt klockan 01.00. Maskerad satte hon sig i flyktbilen med gärningsmännen och gisslan.
Ledningen kvarstod i Gladbeck även efter att flyktbilen nådde Bremen runt klockan 13.00.
Rösner och Degowski bestämde sig för att återigen byta flyktbil av säkerhetsskäl. De ville bli av med Mercedesen som de stal i Gladbeck och istället hyra en BMW på laglig väg, men planen misslyckades på grund av byråkratiska hinder. En biluthyrningsfirma i Vegesack, där Löblich skulle ha hyrt en bil, vägrade att ta emot kontanter, utan krävde kreditkort eller eurocheckar och ville således inte lämna ut ett fordon.
Ungefär klockan 18.20 anlände gärningsmännen till området Huckelriede, där de stannade framför en turkisk grönsakshandel. Rösner tog med sig Alles och gick in i butiken där han bad honom att ringa polisen och kräva att de skulle dra sig tillbaka. Larmsamtalet kopplades vidare till polisen som först efter avsevärd väntan svarade. När Alles inte lyckades övertala polisen tog Rösner telefonen och hotade med att ta fler gisslan.
När Rösner misslyckades med att kapa en förbipasserande bil under vapenhot fick han syn på två fullsatta bussar som stod vid en busshållplats. Han hoppades att polisen skulle avstå från att ingripa om fler oskyldiga utsattes för fara. När den ena bussen sedan körde iväg sköt Rösner upp i luften. Busschauffören på den andra bussen, Wolfgang Schweickart, vägrade att starta och köra i den riktning som skotten kom ifrån. Schweickart valde att köra först när han såg gärningsmännen komma gående mot bussen, viftandes med sina vapen. Dock stannade han av instinkt efter några meter vid ett rödljus. Rösner riktade sin pistol mot dörren på bussen och tvingade Schweickart att öppna den. Många poliser såg hjälplöst på när Rösner, Degowski och Löblich vid 19-tiden klev på buss 53 tillsammans med sina två gisslan.
De stannade vid ett rastställe i Grundbergsee, där Löblich greps. Degowski och Rösner hotade då att döda en ur gisslan var femte minut, vilket ledde till att en italiensk pojke, Emanuele De Giorgi, sköts till döds. Polisen tvingades att släppa Löblich.
Runt klockan 23.45 körde man bussen i riktning mot Nederländerna via motorvägarna A1 och A30.
18 augusti På småtimmarna den 18 augusti åkte bussen in i Nederländerna, men nederländsk polis vägrade att förhandla så länge barn befann sig ombord på bussen. Därför släpptes två kvinnor och tre barn. Degowski och Rösner fick en ny flyktbil, vars motor försetts med en mekanism så att den kunde slås av med en fjärrkontroll. (Denna fjärrkontroll glömde dock polisen att ta med sig.) Med i bilen var två gisslan från bussen – 18-åriga Silke Bischoff och Ines Voitle.
På förmiddagen den 18 augusti ankom flyktbilen till Köln, där bilen omringades av journalister och nyfikna. En av dem, Udo Röbel vid tidningen Express, satte sig i bilen för att lotsa gisslantagarna ut på en motorväg. Man antar att han under denna färd fick en intervju med Degowski och Rösner.
I närheten av Bad Honnef rammades flyktbilen av en polisbil och skottlossning utbröt, varvid Silke Bischoff dödades av en kula från Rösners vapen. Degowski och Rösner greps och dömdes senare av Landgericht Essen till livstids fängelse. Löblich dömdes till nio års fängelse.
Eftermäle Tyska massmedier fick efter dramat svidande kritik för sitt handlande och Röbel anklagades för att ha underlättat för gisslantagarna. Bernd Meyer, förbundslandet Bremens inrikesminister, avgick efter polisens slarv.
Anmärkningar
Referenser Webbkällor
Externa länkar
Kategori:1988 i Västtyskland Kategori:Brott i Tyskland Kategori:Brott 1988