Askafroan, eller Askfrun, är i sydsvensk folktro en trädande påminnande om dryader och hamadryader. Asken var i äldre tid ett vanligt vårdträd, till vilket gårdens lycka troddes vara knuten, och till detta träd offrades både mat och dryck, enligt vad som omtalas i flera uppteckningar.Schön, 2004, s. 306. Det är främst i Skåne som askens ande kallats "Askafroan". Hon troddes bo i askträdet eller under dess rötter.
Gunnar Olof Hyltén-Cavallius har i boken Wärend och wirdarne, 1863, följande att säga om Askafroan:
Askafroan har varit ett skyddsväsen – men hon var snarstucken och kunde sända sjukdom om hon blev förnärmad, vilket hon blev om någon exempelvis råkade pissa på hennes rötter.Schön, 2000, s. 145. På sina håll har man hyst så stor fruktan för höga askträd att man ogärna gick nära dem när det blev mörkt. "Jag känner folk i Sjörups socken (Ljunits härad), som hysa sådan fruktan för askträd, att de ej gå nära dem nattetid, ty de tro, att där bo underjordiska varelser under dessa träds rötter," säger en uppgiftslämnare.Eva Wigström, ”Folktro ock sägner” i De svenska landsmålen och svenskt folklif, s. 21, 1898.
Om ett förtroligt förhållande till ett askträd berättas i följande uppteckning, här citerat efter Ebbe Schön:
Askafroan är också känd från dansk och tysk folktro. I Danmark är hennes namn Askefrue och i Tyskland har hon kallats Eschenfrau.
Källor Hyltén-Cavallius, Gunnar Olof, 1863, Wärend och Wirdarne. Ett försök i Svensk Ethnologi, del 1. Schön, Ebbe, 2000, Älvor, troll och talande träd. Folktro om svensk natur. Schön, Ebbe, 2004, Folktrons ABC.
Noter
Kategori:Nordisk folktro Kategori:Övernaturliga väsen Kategori:Skånska sägner