miniatyr|Kvinnliga studenter i Uppsala 1903 Kvinnors universitetshistoria i Sverige är över 140 år gammal och inleds med kvinnors tillträde till universitetet år 1873, nästan 400 år efter det första universitetet i Sverige grundades. Kvinnor fick då rätt att ta examen på filosofisk, medicinsk samt lägre nivåer på juridisk fakultet. I enlighet med grundlagen kunde kvinnor dock inte göra karriär inom universiteten eller inneha högre tjänster inom staten. Först ungefär 50 år efter det att kvinnor fått tillträde till universitetet trädde behörighetslagen i kraft år 1925 och då fick kvinnor tillgång till de flesta tjänster som de utbildat sig till. Kvinnor har sedan år 1977 varit i majoritet vid högskolan.
Kvinnors tillträde till universiteten miniatyr|Porträtt av Betty M C Pettersson, Sveriges första kvinnliga student
Kvinnors tillgång till studier vid Uppsala universitet reflekterar kvinnors tillgång till högre utbildning i Sverige.
År 1873 fick kvinnor rätt att studera vid universiteten och ta examen vid filosofisk och medicinsk fakultet, samt lägre nivåer på juridisk fakultet. Kvinnor hade år 1870 fått rätt att avlägga studentexamen samt studera vid medicinsk fakultet. Kvinnors tillträde till universiteten var en fråga som hade diskuterats livligt i den svenska riksdagen och vid universiteten, där många var kritiska till att låta kvinnor studera. Upprinnelsen till riksdagens beslut var att riksdagsmannen Carl Johan Svensén vid 1865 års riksdag förde fram ett förslag som gav kvinnor rätt att avlägga akademisk examen. I riksdagen var det Allmänna besvärs och ekonomiutskottet som behandlade frågan kring kvinnors rätt till universitetsstudier, och utskottet såg positivt på Svenséns förslag.
Flickskolekommittén 1866 rekommenderade att högre utbildning öppnades för kvinnor för att göra det möjligt för medelklasskvinnor som inte lyckades bli gifta att försörja sig genom ett yrke.Gunhild Kyle (1972). Svensk flickskola under 1800-talet. Göteborg: Kvinnohistoriskt arkiv, s. 81–88. Utskottet behandlade frågan grundligt och framhöll att Skaparen i princip hade utrustat kvinnan med samma andliga förmögenhet som mannen. Frågan handlade därför om "huruvida människosläktet vid arbetet i intelligensens tjänst" hade råd att undvara den ena hälften av sitt bestånd. Utskottet förklarade även att det ett par år tidigare hade funnits 283 578 fler kvinnor än män i giftasvuxen ålder. Utskottet menade att dessa kvinnor inte borde förvägras större valfrihet gällande yrken och påminde om att i Nordamerika hade läkaryrket och läraryrket visat sig vara särskilt lämpade för kvinnor. Utskottet föreslog då att kvinnorna skulle få tillträde till universiteten och avlägga examina "inom de världsliga fakulteterna", vilket då inte innefattade teologi.
Detta blev utskottets beslut, men 17 ledamöter reserverade sig mot beslutet. Professor Sigurd Ribbing, representant för Uppsala universitet i utskottet, var en av dem som reserverade sig mot utskottets beslut. Han ifrågasatte till vilka arbeten i samhället som kvinnan kunde anses lämplig och menade att kvinnor var betydligt mer känslosamma än män och därmed inte passade in i arbeten som krävde intelligens. Andra argument som framfördes mot kvinnors rätt till universitetsstudier var att kvinnors hjärnor inte var utvecklade för att klara av akademiska studier samt att kvinnors organ kunde slås ut ifall de ansträngde sina hjärnor för mycket. Man menade även att kvinnornas plats var i hemmet och att det var meningslöst att de skulle ta upp platser vid universiteten. De flesta som yttrade sig diskuterade aldrig rättviseaspekten och huruvida kvinnan kunde kräva samma mänskliga rättigheter som mannen. De enda som talade om detta var medicinarna, som var positiva till att låta kvinnor studera. När Allmänna besvärs och ekonomiutskottets förslag om kvinnors tillträde till universiteten år 1866 sändes på remiss till universiteten, kom ett starkt tillstyrkande från medicinska fakulteten i Lund.
Professorerna Johan Lang och Carl Fredrik Naumann uttryckte sig väl både om kvinnors intellektuella förmåga och "rättvisa fordran". De ansåg samt att kvinnor borde ha alla möjligheter till undervisning och befordran som mannen. Genom ett beslut av konungen fick kvinnor år 1870 rätt att avlägga studentexamen och studera medicin. När det gällde övriga universitetsutbildningar fanns det kritiska röster, men trots detta fick kvinnor år 1873 rätt att läsa vid universiteten samt tillträde till de filosofiska och juridiska fakulteterna. Kvinnor fick dock inte avlägga juridiska examina högre än jur.kand och den teologiska fakulteten förblev stängd för kvinnorna. Dock behövde de unga kvinnorna själva bekosta sina universitetsförberedande studier eftersom de statliga läroverken, som var avgiftsfria, var reserverade för män. Kvinnorna hänvisades till att gå upp som privatister för att ta studentexamen eller att ta studentexamen vid något av de fåtal privata flickläroverken. Betty Petterson (1838–1885) blev år 1871 den första kvinnan som avlade studentexamen. Därefter sökte hon dispens hos konungen för att börja studera vid Uppsala universitet år 1872, och därmed blev hon Sveriges första kvinnliga student i universitetets nästan 400 år långa historia.
De första kvinnorna vid universiteten 1873–1920 miniatyr|Kvinnliga studenter i Uppsala 1911I början var det väldigt få kvinnor som sökte till universiteten. År 1882 var det endast 4 kvinnor av totalt 1593 studenter vid Uppsala universitet. En orsak till detta var att det inte fanns någon allmän förberedande skola för flickor som ville studera vid universitetet, då de högre allmänna läroverken var stängda för flickor. Det var endast unga kvinnor som kom från förmögna hem där föräldrarna hade råd att låta dem gå i privata flickskolor som kunde ta studentexamen och studera vidare på universitetet. För att en kvinna skulle kunna börja läsa vid universitetet i Uppsala eller Lund krävdes familjens stöd. Ungefär hälften av kvinnorna tog examen. År 1914 hade 435 kvinnor i Sverige avlagt akademisk examen. Under perioden 1872–1914 tillhörde 382 kvinnor (63,7 %) den filosofiska fakulteten, 171 (28,5 %) den medicinska fakulteten, 7 (1,2 %) den juridiska fakulteten och 9 (1,5 %) den teologiska fakulteten. Resterande studenter kan varken hänföras till filosofisk eller medicinsk fakultet eller så saknas uppgift om fakultetstillhörighet. Det fanns ett öppet och dolt motstånd mot kvinnliga studenter vid universiteten. Många professorer visade öppet förakt eller nedlåtenhet. För de första kvinnliga studenterna blev det en kamp att utnyttja sina rättigheter, att tränga sig in och göra sig gällande på ett område som var helt mansdominerat.
De akademiska kvinnornas kamp De kvinnor som läste vid universiteten kunde inte använda sina kunskaper i arbetslivet; de kunde varken göra akademisk karriär efter en examen eller disputation, eller använda sin utbildning för att söka högre tjänster inom staten förrän 1925. I enlighet med den tjugoåttonde paragrafen i grundlagen var det endast "infödda svenska män" som hade rätt till högre tjänster inom den akademiska världen, statliga tjänster och ämbeten. Kvinnorna hänvisades istället till arbete inom den privata sektorn. När fler kvinnor utbildade sig och tog examen, började kvinnorna då ställa krav på att få använda sina examina i karriärsyfte för högre tjänster. De akademiska kvinnorna organiserade sig för att ändra på principerna i grundlagen och grundade Akademiskt Bildade Kvinnors Förening (ABKF) för att kvinnor skulle få behörighet till statliga ämbeten. Akademiskt Bildade Kvinnors Förening bildades den 25 mars 1904 med syftet att kämpa för de akademiskt bildade kvinnornas rättigheter. Juristen Elsa Eschelsson blev föreningens ordförande. ABKF skulle omfatta kvinnor från alla fakulteter och verksamheten syftade till att arbeta för att akademiskt utbildade kvinnor skulle få samma rättigheter som män med motsvarande kompetens. Ett av ABKF:s viktigaste mål var att försöka ändra på grundlagen och urholka männens yrkes och kunskapsmonopol. De menade att börd eller könstillhörighet inte borde gå före utbildning eller meriter, utan att kompetens borde gå före kön. Kvinnornas ansträngningar resulterade, i en grundlagsändring år 1909. Ändringen i paragraf 28 innebar att kvinnor fick rätten att inneha högre tjänster inom undervisningsväsendet. År 1918 fick kvinnor genom ett riksdagsbeslut rätt att inneha tjänst som rektor vid högre lärarinneseminarium och vid kvinnligt folkskoleseminarium, samt som adjunkt och lektor vid läroverk och seminarium. Detta gällde dock endast ogifta kvinnor. En gift kvinna behövde erhålla särskilt tillstånd från kungen. Om kvinnan gift sig efter det att hon tillträtt tjänsten behövde hon inte avgå, om inte vederbörande skolstyrelse ansåg att var det nödvändigt. Lönen och pensionsåldern blev lägre för kvinnor än för män. Övriga fullmaktstjänster förblev stängda för kvinnor. År 1923 antogs behörighetslagen, som trädde i kraft år 1925 och innebar att kvinnor beviljades behörighet att besitta statstjänst eller annat allmänt uppdrag. Dock gjordes undantag för präst och polistjänst. Behörighetslagen innebar att kvinnor kunde söka professorstjänster och andra statliga tjänster som krävde en högre utbildning. Dock innebar inte behörighetslagen att vägen var öppen till de högre tjänsterna inom den akademiska världen, och det var det fortfarande svårt för kvinnor att bli professorer. Mellan 1870 och 1949 disputerade 104 kvinnor i Sverige, och av dessa var det endast en som blev professor. Många kvinnor kom successivt till universiteten, men de flesta nöjde sig med grundläggande examina, ofta för att bli lärare. Ganska få kvinnor valde att disputera och av dem som faktiskt avlade doktorsexamen, var det väldigt få som fortsatte med forskning. Kvinnor som disputerade blev ofta lektorer vid gymnasier eller seminarier.
Kvinnor vid universiteten under 1920 och 1930-talet Antalet kvinnliga studenter vid universitetet ökade under 1920 och 1930-talet tack vare behörighetslagens tillkomst, gymnasieskolereformen 1927 samt förändringar gällande studenternas ekonomiska förutsättningar. Gymnasieskolereformen år 1927 innebar att kvinnor hade rätt att ta studentexamen vid allmänna läroverk och att flickor därmed hade samma utbildningsmöjligheter som pojkar och blev behöriga till studier på samma villkor. 1930-talet blev ett genombrott för kvinnor vid universiteten då fler och fler kvinnliga studenter sökte sig till universitetet, och år 1935 utgjorde kvinnorna 15 % av studenterna vid Uppsala universitet och cirka 18 % vid Lunds universitet.
Kvinnors akademiska studier ifrågasätts Under 1930-talet diskuterades kvinnors högre studier mycket i både samhällsdebatten och den lokala debatten, och det motstånd som fanns mot kvinnors högre studier var ibland mer subtilt och ibland mer explicit uttryckt. Det var både politiker och samhällsdebattörer som ifrågasatte nyttan med kvinnors akademiska studier. Vid denna tidpunkt fanns det ett studentöverskott och det var främst kvinnornas ökande antal vid universitetet som diskuterades i relation till studentöverskottet. De 15 % kvinnliga studenterna ansågs vara ett tecken på rejäl tillströmning och kvinnorna sågs som ett hot då konkurrensen om de akademiska yrkena var hård. Man försökte på olika sätt förmå de unga kvinnorna att satsa på annat än en akademisk utbildning. Flera yrkesvägledande skrifter utkom som särskilt vände sig till unga kvinnor, där kvinnorna uppmanades tänka efter innan de gav sig på en universitetsutbildning med motiveringen att det var bättre att genomföra en kortare praktisk utbildning än att misslyckas med en lång akademisk utbildning.
Sambeskattningen