Israel–Libanon-konflikten är en beteckning på den mellanstatliga relationen, och följande räcka av militära sammandrabbningar, invasioner, ockupationer och krig, mellan Israel, Libanon och flera icke-reguljära miliser som agerat inifrån Libanon. Konflikten har pågått sedan staten Israel utropades 1948. Konflikten är förknippad med Israel–Palestina-konflikten och en del av den större Mellanösternkonflikten.

Libanon deltog som medlem av Arabförbundet i 1948 års arab-israeliska krig, i protest mot utropandet av staten Israel. PLO rekryterade militanta personer i Libanon bland de palestinska flyktingfamiljerna som hade lämnat Israel 1948. Omkring 1968 utförde PLO och Israel attacker över ländernas gräns mot varandra, i strid mot Libanons suveränitet. Efter att PLO:s ledare och hela Fatah utvisats ur Jordanien efter Svarta september, anlände de till Libanon, och striderna över gränsen tilltog i antal och styrka. Samtidigt ledde demografiskt betingade oenigheter över konstitutionell praxis till inbördeskriget i Libanon (1975–1990).

Israels invasion 1978 av Libanon lyckades inte få de palestinska attackerna att upphöra, men Israel invaderade Libanon igen 1982, och tvingade PLO att lämna Libanon. Israel upprättade en säkerhetszon i gränstrakterna mellan länderna, vilken övervakades av Sydlibanesiska armén (SLA).

1985 bildades en shiitisk motståndsrörelse som finansierades av Iran, Hizbollah, vilken uppmanade till väpnad kamp för att få ett slut på Israels ockupation av libanesiskt territorium. När inbördeskriget i Libanon tog slut och andra stridande parter beslutade att lägga ner sina vapen, vägrade Hizbollah och SLA att sluta kriga. Israel drog sig 2000 tillbaka bakom sin sida av den blå linje som Förenta nationerna (FN) upprättat mellan länderna.

Med hänvisning till Israels kontroll över det omtvistade Shebaaområdet fortsatte Hizbollah utföra attacker över gränsen under de följande sex åren. Hizbollah krävde att libanesiska medborgare i israeliska fängelser skulle friges, och använde med framgång en taktik att tillfångata israeliska soldater att användas som utbyte vid fångutväxlingar 2004.

Att Hizbollah tillfångatog två israeliska soldater utlöste senare Libanonkriget 2006. Vid vapenvilan som FN utlyste med resolution 1701, uppmanades Hizbollah och den ännu väpnade grenen av PLO att lägga ner sin väpnade kamp, och Libanon att ta över suveräniteten över sin södra gräns för första gången på fyra årtionden.

Bakgrund

Territorierna som skulle bli staterna Israel och Libanon var tidigare delar av det långlivade Osmanska riket (1299–1924) – fram till det besegrades under första världskriget. Som en följd av kampanjen på Sinaihalvön och Palestina 1917, ockuperade Storbritannien Palestina och Frankrike delar av vad som skulle bli Syrien. Franska trupper intog Damaskus 1918. Nationernas förbund gav Frankrike officiellt mandat över Syrien och britterna mandat över Palestina efter konferensen i San Remo 1920, i enlighet med Sykes-Picotavtalet.

Den till stora delar kristna enklaven av det franska mandatet blev den franskkontrollerade Libanesiska republiken 1926. Libanon blev självständigt 1943 då Frankrike ockuperades av Tyskland, men de franska trupperna drog sig inte tillbaka förrän 1946.

De ökande antisemitiska strömningarna i Europa, som kulminerade i förintelsen under andra världskriget, innebar att den judiska invandringen ökade till Palestina, där muslimer var i majoritet. Under arabrevolten 1936–1939 och därefter, blev de brittiska myndigheterna beroende av judiska polisstyrkor för att upprätthålla ordningen. Så småningom skulle de etniska spänningarna och striderna mellan araber och judars som följde av den judiska invandringen och kollaborationen, leda till att britterna tvingades dra sig tillbaka 1947 – 1946 hade redan deras mandat öster om Jordanfloden blivit den självständiga staten Jordanien. FN:s generalförsamling antog 1947 en delningsplan av Palestina, i syfte att ge araber och judar egna stater av vad som var kvar av det som varit det brittiska mandatet; situationen utvecklades snart till ett fullskaligt inbördeskrig.

Arab-israeliska kriget 1948

1948 hade Libanon i särklass den minsta armén i Mellanöstern, med bara 3 500 soldater. Libanon avsatte 1 000 soldater till att invadera sitt södra grannland. Arabarmén avvaktade tills de brittiska trupperna drog sig tillbaka när mandatet var över, den 15 mars 1948.

Den 14 maj uttropade Israel sin självständighet. Den 15 maj gick det brittiska mandatet officiellt ut, och i ett telegram från generalsekreteraren i Arabförbundet till generalsekreteraren i FN, förklarade de sju medlemmarna i Arabförbundet, inklusive Libanon, officiellt sin målsättning att upprätta en demokratisk ”Förenta staterna av Palestina” i stället för tvåstatslösningen som FN föreslagit. Arabförbundet gick in i konflikten på de palestinska arabernas sida, varmed arab-israeliska kriget 1948 inleddes. Egypten, Libanon, Syrien, Transjordanien och Irak förklarade krig mot den nyss utropade staten Israel. De förväntade sig ett snabbt och lättvunnet krig. Den libanesiska armén deltog med de andra arabiska arméerna i invasionen. De drog fram mot norra Galiléen. Mot slutet av konflikten hade de dock slagits tillbaka av Israels armé, vilken ockuperade södra Libanon. Israel undertecknade 1949 års avtal om eld upphör med samtliga av sina invaderande grannländer. Avtalet med Libanon undertecknades den 23 mars 1949. I enlighet med avtalet med Libanon, drog sig de israeliska trupperna tillbaka bakom landgränsen.

Vad beträffar de territorier som israelerna respektive palestinierna skulle besitta enligt FN:s delningsplan, överskred Israels territorium vida sitt område. Det var dock underförstått av alla parter som skrivit under avtalet om vapenvila, att detta inte var ett fredsfördrag eller den slutliga lösningen på konflikten dem emellan, inte heller vad gällde gränskonflikter.

Det palestinska flyktingproblemet

Efter kriget uppskattade FN att 711 000 palestinska araber, av uppskattningsvis 1,8 miljoner totalt i området som varit ett brittiskt mandat, flydde, emigrerade eller tvingades lämna Israel, och anlände till kringliggande länder. 1949 fanns det 110 000 palestinier i Libanon, som slog sig ner i flyktingläger som UNRWA förestod.

Med undantag för två läger i Beirutområdet, var nästan samtliga muslimer i dessa flyktingläger. De kristna libaneserna befarade att den muslimska flyktingströmmen skulle inverka på deras politiska dominans och den majoritetsställning de hade i landet. Följaktligen införde de restriktioner för de palestinska flyktingarna. De fick inte resa, arbeta eller syssla med politik. Till en början var flyktingarna alltför tagna för att utveckla ett ledarskap som skulle företräda deras intressen. Mindre demokratiska regimer oroades över det hot palestinierna utgjorde på deras egna styrelser, men Libanon var alltför svagt för att hålla tillbaka dem.

PLO rekryterade militanta personer i Libanon från de palestinska flyktingfamiljer som lämnat Israel 1948.

Sexdagarskriget 1967

Trots de gemensamma gränstvisterna till havs, avslog Libanon de andra arabländernas uppmaning att delta i sexdagarskriget 1967. Libanon, som militärt var svagt i söder, hade inte råd med ett krig mot Israel.

Förlusten av Västbanken ledde till att de palestinska flyktingarna radikaliserades och högljutt talade för att kunna återvända till sitt hemland. Den fortsatta flyktingströmmen förvandlade flyktingförläggningarna till högborgar för gerillaverksamheter.

PLO träder fram (1968–1975)

Från 1968 och framåt, började PLO utföra räder mot Israel från Libanon, och Israel började utföra moträder mot libanesiska orter för att därmed driva libaneserna till att lösa problemet med dem som begav sig över gränsen. Efter att ett israelisk flygplan besköts vid Aten-Elefthérios Venizélos internationella flygplats, bombade Israel Beirut-Rafic Hariris internationella flygplats som vedergällning, varmed 13 civilplan förstördes.

Den obeväpnade civilbefolkningen kunde inte driva bort de beväpnade utlänningarna och Libanons armé var för svag militärt och politiskt. De palestinska flyktingförläggningarna hamnade under palestinsk kontroll efter en rad sammandrabbningar 1968 och 1969 mellan den libanesiska armén och den palestinska gerillan. 1969 erkändes flyktingarna genom Kairoavtalet rätt att arbeta, att bilda självstyrande kommittéer, och att delta i väpnade konflikter. Dagligen fick de palestinska grupperna stöd genom den sjukvård, utbildning, säkerhet och det socialt skydda som erbjöds i flyktinglägren.

Den 8 maj 1970 gick en gren av PLO som kallades Demokratiska fronten för Palestinas befrielse (DFLP), över gränsen till Israel och utförde skolbussmassakern i Avivim.

1970 försökte PLO i Jordanien genomföra en statskupp mot den regerande monarken, kung Hussein av Jordanien, och till följd av att denne slog ner revolten, vilket kallas svarta september, flydde PLO-ledarna och deras män från Jordanien, till Syrien, och sedan till Libanon. I och med detta tilltog våldet.

Med sitt nya högkvarter i Beirut rekryterade PLO:s grenar nya medlemmar från flyktingförläggningarna. Södra Libanon började kallas ”Fatahland” på grund av att Yassir Arafats Fatahorganisation de facto tog makten där. Genom att PLO:s styrkor fritt opererade i Libanon, hade PLO upprättat en stat i staten. 1975 levde mer än 300 000 palestinska flyktingar i Libanon.

Som reaktion på Münchenmassakern 1972, utförde Israel Operation ungdomens vår. Medlemmar av det israeliska elitförbandet Sayeret Matkal landsteg per båt på libanesisk mark den 9 april 1973 och med hjälp av Mossadagenter tog de sig in i PLO:s högkvarter i Beirut, och dödade flera personer i dess ledning.

1974 bytte PLO strategi och inledde en politisk verksamhet som var nödvändig för att föra en dialog med Israel. De som insisterade på en militär lösning lämnade PLO för att bilda Rejectionist Front, varpå Yassir Arafat övertog ledningen för PLO.

Popular Front for the Liberation of Palestine - General Command, vilken bröt sig ur PLO 1974, utförde Kiryat Shmona-massakern i april det året. I maj 1974 gick DFLP in igen i Israel och utförde Ma'alot-massakern.

Libanesiska inbördeskriget (1975–1990)

Inbördeskriget i Libanon (1975–1990) var en sammansatt konflikt i form av olika grupper i strid och skiftande allianser, mellan libanesiska maroniter, libanesiska shiiter och sunniter, palestinska muslimer, libanesiska druser, och andra icke-religiösa grupper. Regeringsmakten hade fördelats på de olika grupperna enligt en nationell pakt som byggde på proportionerna mellan dessa grupper vid en folkräkning 1932. Förändringar i befolkningens sammansättning och en tilltagande känsla av utanförskap av vissa etniska grupper, likväl som sammandrabbningar mellan Israel och palestinierna i söder, bidrog sammantaget till att inbördeskriget bröt ut.

I maj 1976 började Israel förse den maronitiska milisen, däribland Lebanese Forces som leddes av Bachir Gemayel, med vapen, stridsvagnar och militära rådgivare.

Av rädsla för att förlora handeln genom Beiruts hamn blandade sig Syrien i inbördeskriget i juni 1976, och stödde regeringen, där maroniterna var i majoritet, och runt oktober hade de 40 000 man stationerade i Libanon.

Operation Litani