Ruddigore; or, The Witch's Curse, ursprungligen kallad Ruddygore, är en komisk operett i två akter med musik av Arthur Sullivan och libretto av W.S. Gilbert. Den är en av Savoy-operorna och den tionde av fjorton komiska operetter som Gilbert och Sullivan skrev tillsammans. Operetten hade premiär på Savoy Theatre i London den 22 januari 1887.
Premiären blev ingen omedelbar succé då kritiker och publik ansåg att Ruddygore (som den ursprungliga stavningen var) inte kunde mäta sig med föregångaren Mikadon. Efter några ändringar, inklusive titelns stavning, spelades den 288 gånger. Verket blev lönsamtInformation from the book Tit-Willow or Notes and Jottings on Gilbert and Sullivan Operas by Guy H. and Claude A. Walmisley och recensionerna var inte helt igenom dåliga. Till exempel så prisade Illustrated London News både Gilberts och särskilt Sullivans insatser: "Sir Arthur Sullivan har föredömligt lyckats i att få fram uttryck av förfinad sentimentalitet och komisk humor. I den förra segrar respekten och melodiernas behagliga charm; medan i den senare doftar de mest groteska situationer av komik." Illustrated London News Review of Ruddygore dated January 1887
Det förekom ytterligare ändringar och strykningar, däribland en ny ouvertyr, när Rupert D'Oyly Carte satte upp Ruddigore på nytt efter Första världskriget. Trots att den aldrig blev en kassako förblev den på kompaniets repertoar fram till dess stängning 1982. En nypremiär vid 100-årsjubileet på Sadler's Wells i London återställde nästan operetten till urpremiärens version. År 2000 publicerade Oxford University Press en källkritisk upplaga av partitur och libretto redigerad av Sullivanforskaren David Russell Hulme. Denna version återställde verket så långt det var möjligt till det stadium i vilket upphovsmännen hade lämnat det och däri ingick ett betydande förord som förklarade många av ändringarna och bilagor med en del av den tidigare strukna musiken. Efter att upphovsrätten till Gilberts och Sullivans gått ut 1961 har flera regissörer experimenterat med att återställa några eller allt av det strukna materialet i 1920 års D'Oyly Carte-version.
Bakgrund
Efter att Mikadon hade haft premiär 1885 ansträngde sig Gilbert att hitta ett ämne till nästa operett. Några av handlingens delar i Ruddigore hade redan introducerats av Gilbert i hans tidigare enaktare Ages Ago (1869), däribland berättelsen om den elake förfadern och påhittet med hur förfäderna stiger ner från sina porträtt. Heinrich Marschners opera Der Vampyr (1828) handlar om en Lord Ruthven som måste kidnappa och offra tre jungfrur eller dö.Charnell-White, Michael. "The Black Arts", The Musical Times, juli 1992, s. 327–28 Ortsbor hävdade att anfäderna Murgatroyd i Ruddigore är byggda på familjen Murgatroyd från East Riddlesden Hall, West Yorkshire.Artikel som påstår att familjen Murgatroyd i East Riddlesden Hall är bas för Ruddigores Murgatroyds. Se även this. Enligt författarna Sidney Dark och Rowland Grey hämtade även Gilbert en del delar till handlingen från sina tidiga dikter i Bab Ballads. Sången "I know a youth who loves a little maid" kan härledas tillbaka till Bab Ballad "The Modest Couple", i vilken de mycket blyga och propra Peter och Sarah förlovar sig men är oförmögna att skaka hand eller sitta bredvid varandra.Dark and Grey, s. 103 Sir Roderics sång i Akt II, "When the night wind howls", var hämtad från en av Gilberts publicerade verser i tidskriften Fun 1869:
Fair phantom, come! The moon's awake, The owl hoots gaily from its brake, The blithesome bat's a-wing. Come, soar to yonder silent clouds; The ether teems with peopled shrouds: We’ll fly the lightsome spectre crowds, Thou cloudy, clammy thing!"The Ghost to his Ladye Love", Fun, vol. IX, 14 August 1869
Operetten innehåller även parodiska element av melodramen, som var populär på Adelphi Theatre. Där finns en självgod välmenande, fattig men ädel hjältinna; en skurk som rövar bort jungfrur; en förklädd hjälte och hans trogne gamle vasall som drömmer om forna, ärorika dagar; den förrädiske sjömannen som hävdar att han följer sitt hjärta; den vilda, galna flickan; den skrytsamma patriotismen; uppväckta spöken som försöker framtvinga en familjeförbannelse,Även om den dramatiska spökmusiken har blivit ett populärt grepp i uppsättningar av Ruddigore skrev W. S. Gilbert att han hade önskat att musiken blev mer komisk. Se Stedman, s. 242 och så vidare. Men Gilbert, i sin sedvanliga upp-och-nervända-värld, vrider på melodramens moraliska krav: Hjälten blir ond, skurken blir god och de dygdiga jungfrurna byter fästmän ideligen. Spöken väcks till liv, omintetgör förbannelsen och allt slutar lyckligt.
Sullivan var långsam med att tonsätta Ruddigore under hela 1886. Han hade åtagit sig ett intensivt arbetet med att dirigera och tonsätta kantaten The Golden Legend till "Leeds Music Festival" i oktober 1886.Jacobs, s. 226 och 245 Turligt nog spelades Mikadon för fulla hus och Sullivan rådde Gilbert att försena uppsättningen av Ruddigore.Baily, s. 289 I slutet av november satte han igång med arbetet och repetitionerna kunde börja i december.Jacobs, s. 246 Under spökscenen i Akt II visade det sig att det skulle vara omöjligt för ensemblen att se Sullivans dirigentpinne då scenen var nersläckt för Förfädernas uppvaknande. En teknisk lösning löste problemet: Sullivan använde sig av en pinne av glas som innehöll en platinatråd som lyste svagt rött.Baily, s. 293
Operetten mötte en del kritik från publiken vid premiären den 22 januari 1887, och en kritiker undrade om librettot visade "tecken på författarens sinande krafter"."Gilbert and Sullivan's New Opera", The Monthly Musical Record , 1 februari 1887, 17, s. 41–42 Efter en kortare speltid än vanligtvis, förutom för Princess Ida, lades Ruddigore ner i november 1887 till förmån för en nypremiär av H.M.S. Pinafore. För att möjliggöra nypremiären av det senare stycket på Savoy fick de två sista föreställningarna av Ruddigore spelas på Kristallpalatset den 8 och 9 November."At the Play", The Observer, 6 November 1887, s. 2 och The Times, 8 November 1887, s. 1 Den sattes inte upp mer under upphovsmännens levnad.
Roller Dödliga Sir Ruthven Murgatroyd Förklädd som Robin Oakapple, en ung bonde (komisk baryton) Richard Dauntless Hans fosterbror – En krigsman (tenor) Sir Despard Murgatroyd of Ruddigore, En elak Baronet (basbaryton eller baryton) Old Adam Goodheart Robins trogne tjänare (bas) Rose Maybud En mö från byn (sopran) Galna Margaret (mezzosopran) Dame Hannah Roses tant (kontraalt) Zorah Professionell brudtärna (sopran) Ruth Professionell brudtärna (talroll/kör) Kör av Professionella brudtärnor, bybor
Spöken Sir Rupert Murgatroyd Den förste BaronetenMedan åtta spöken nämns i rollistan har endast Sir Roderic givits en egen roll i librettot. I den slutliga versionen återfinns åtta korta versrader med dialog tillägnade "1:a Spöke" till "4:e Spöke", där varje spöke talar två gånger. En Biskop har tilldelats några mindre uppgifter i scenanvisningarna. Enligt utgåvan från Oxford University Press (Hulme (red.), 2000), hade Sir Rupert tilldelats två av de korta versraderna; alla de andra namngivna spökena (från Sir Jasper till Sir Mervyn) hade tilldelats en versrad var. Sir Jasper Murgatroyd Den 3:e Baroneten Sir Lionel Murgatroyd Den 6:e Baroneten Sir Conrad Murgatroyd Den 12:e Baroneten Sir Desmond Murgatroyd Den 16:e Baroneten Sir Gilbert Murgatroyd Den 18:e Baroneten Sir Mervyn Murgatroyd Den 20:e Baroneten Sir Roderic Murgatroyd Den 21:e Baroneten (basbaryton) Kör av anfäder
Handling
Akt I I staden Rederring i Cornwall klagar en kör av professionella brudtärnor över att det inte har varit några bröllop de senaste sex månaderna. Alla lämpliga unga män hoppas få gifta sig med Rose Maybud, den vackraste flickan i byn, men de är alltför blyga för att närma sig henne. De desperata brudtärnorna ber Roses tant, Dame Hannah, överväga ett bröllop, men hon har svurit att för alltid vara ungmö. Många år tidigare hade hon varit förlovad med "en gudalik yngling" som visade sig vara Sir Roderic Murgatroyd, en av de onda baroneterna av Ruddigore. Först på bröllopsdagen upptäckte hon hans sanna jag.
Dame Hannah berättar för brudtärnorna om Ruddigores förbannelse. För hundratals år sedan hade den förste Baronet av Ruddigore, Sir Rupert Murgatroyd, jagat häxor. En av hans offer brändes på bål och förbannade alla kommande Baronets att begå ett brott om dagen eller förtvina i olidliga plågor. Sedan dess har alla Baronets av Ruddigore hamnat under förbannelse och dött av plågor då de inte längre kunnat förmå sig själva att fortsätta sitt brottsliga liv.
Efter att de skrämda brudtärnorna gått ut hälsar Dame Hannah sin niece Rose och frågar om det finns någon ung man i byn som hon kan älska. Rose vars moral är hämtad från ett etikettbok, svarar att av alla män hon har mött är de antingen ohövliga eller blyga. Dame Hanna frågar särskilt om Robin Oakapple, en dygdig bonde, men Rose svarar att han är för blyg för att närma sig henne, och etiketten förbjuder henne att tala först. Robin kommer in och påstår sig vilja ha råd av Rose angående "en vän" som är förälskad. Rose säger att även hon har en sådan vän, men Robin är för blyg för att fatta hinten. Roses förkärlek för etikett hindrar att hon tar första steget och de två skiljs åt.
Gamle Adam, Robins trogne tjänare, anländer och tilltalar Robin som Sir Ruthven (uttalas "Rivven") Murgatroyd. Robin avslöjar att han verkligen är Sir Ruthven men flydde från sitt hem tjugo år tidigare för att slippa ärva Ruddigores adelskap och dess förbannelse. Han ber Adam att aldrig avslöja hans rätta identitet. Nu anländer Robins fosterbror Richard Dauntless efter tio år till sjöss. Robin säger att han är rädd för att bekänna sin kärlek till Rose, och Richard erbjuder sig att tala med henne. När Richard möter Rose blir han förälskad själv och friar omedelbart. Efter att ha rådfrågat etikettboken accepterar Rose.Etikettboken är en parodi på de melodramatiska bibelord efterlämnade av en död förälder som moralguide och som bör efterlevas bokstavligt. Rose söker efter passande passager ur boken på samma sätt som bibelläsare (eller djävulen) finner passande skriftpassager för att rättfärdiga sitt handlande. Se Bargainnier, Earl F. "Ruddigore, Gilbert's Burlesque of Melodrama", s. 7–15 och s. 14–15, Gilbert and Sullivan Papers Presented at the International Conference held at the University of Kansas in May 1970, Edited by James Helyar. Lawrence, Kansas: University of Kansas Libraries, 1971; and Troost, Linda V. "Economic Discourse in the Savoy Operas of W. S. Gilbert", Theorizing Satire: Essays in Literary Criticism, Brian A. Connery and Kirk Combe (red.), s. 203 Palgrave Macmillan, 1995 När Robin får reda på vad som har hänt tar han upp fosterbroderns många brister genom en räcka av missvisande komplimanger. När Rose inser sitt misstag bryter hon förlovningen med Richard och tar Robin i stället.
Galna Margaret kommer in, ovårdad och förryckt. Hon blev galen genom sin kärlek till Sir Despard Murgatroyd, den "Onde Baronet." Hon letar avundsjukt efter Rose Maybud efter att ha hört att Sir Despard ämnar föra bort Rose såsom ett av hans dagliga "brott". Rose lugnar henne att hon inte behöver frukta något eftersom hon är förlovad med en annan. De går ut och missar precis Sir Despard och hans kamrater som kommit för att uppvakta byns flickor. Sir Despard säger att även om han är tvingad att begå ett fruktansvärt brott varje dag så gör han det tidigt och ägnar resten av dagen åt goda ting. Richard närmar sig honom och avslöjar att Despards äldre bror Ruthven är vid livet, kallar sig Robin Oakapple och ämnar gifta sig med Rose senare samma dag. Den upprymde Despard förklarar sig fri från förbannelsen då han nu kan överföra baronetvärdigheten till sin broder.