Den Vita slavhandelsaffären i Bryssel 1880–1881, även känd som L’affaire de la traite des blanches, De handel in blanke slavinnen och Affaire des petites AnglaisesPaul F. State Historical Dictionary of Brussels, var en stor skandal som ägde rum i Bryssel i Belgien 1880–1881.Rodríguez García, Magaly. Gillis, Kristien. (2018) Morality Politics and Prostitution Policy in Brussels: A Diachronic Comparison. Sexuality Research and Social Policy, 15. DOI: 10.1007/s13178-017-0298-5 Det var en av de mest kända fallen kring vit slavhandel och sextrafficking på sin tid.
År 1880 avslöjades att över fyrtio utländska flickor hade lockats illegalt till bordeller i Bryssel genom vit slavhandel. Det hela utmynnade i en stor skandal, då det avslöjades att flera myndigheter hade varit inblandade på olika sätt. Fallet ledde till domstol. Bryssels borgmästare och polismästare tvingades båda avgå.State, Paul F. (27 July 2004). Historical Dictionary of Brussels. Scarecrow Press. .
Historik Bakgrund Sedan den franska ockupationen hade Belgien haft reglementerad prostitution, "det franska systemet", ett system med registrering och tvångsundersökningar av prostituerade verksamma i bordeller av första andra och tredje klass, som i Bryssel sedan 1844 kontrollerades av de kommunala myndigheternas sedlighetspolis, som tilläts döma och fängsla prostituerade för att bryta mot föreskrifterna utan inblandning från rättssystemet.Jean-Michel Chaumont, « The white slave trade affair (1880‑1881): a scandal specific to Brussels? », Brussels Studies [En ligne], Collection générale, document 46, mis en ligne le 24 février 2011, consulté le 20 octobre 2025. URL : http://journals.openedition.org/brussels/838 ; DOI : https://doi.org/10.4000/brussels.838 Myndigheterna och polisen stödde och uppmuntrade bordeller, eftersom den reglementerade prostitutionen blev enklare att kontrollera och bordellerna var källor till information för polisen. Den reglementerade prostitutionen i Bryssel var så hårt kontrollerad att den studerades av medicinska och polisära delegationer från utlandet.
Vid mitten av 1800-talet minskade dock de registrerade bordellerna i allt snabbare takt samtidigt som den illegala prostitutionen ökade: år 1876 hade alla bordeller av andra och tredje klass försvunnit i Bryssel, och endast ett dussin bordeller av första klass återstod.
Detta uppfattades som ett allvarligt problem av myndigheterna, eftersom det mörkertalet av sexhandeln att växa. På förslag av poliskommissionär Lenaers infördes därför en reform av systemet i augusti 1877. På hans rekommendation tilläts minderåriga i fortsättningen inofficiellt att arbeta på bordeller och inte längre bara på gatan: han gav denna rekommendation eftersom registrerade bordellägare hade angett det som ett skäl till att registrerade bordeller konkurrerades ut av illegala lönnbordeller. Tidigare hade minderåriga kunnat registrerats, men inte som anställda på bordeller, utan endast som arbetade som gatflickor. Nu tilläts minderåriga att registreras av bordeller på villkor (enligt fransk förebild) att de inte var oskulder utan redan prostituerade när de kom dit.
Föreskrifterna för minderåriga på bordellerna blev dock inte åtlydda i Bryssel. Mellan januari 1878 (då den nya lagen började gälla) och januari 1880 ska åtminstone fyrtio minderåriga belgier och utlänningar ha arbetat på bordellerna i Bryssel. De som kom från länder med reglementerad prostitution, som Belgien, Frankrike, Tyskland eller Nederländerna, kunde uppvisa intyg på att de redan hade arbetat som prostituerade när så var fallet. Storbritannien hade dock inte reglementerad prostitution, vilket innebar ett problem med brittiska flickor på bordellerna i Bryssel. Brittiska flickor var dock populära, eftersom den samtyckesåldern i Storbritannien vid denna tid var 12, och brittiska prostituerade flickor i denna ålder var eftersökta i Bryssel.
En hypotes som föreslagits är att bordellägare importerade minderåriga brittiska flickor genom att betala de brittiska myndigheterna att utfärda ett falskt födelsebevis och därmed kunde importera en minderårig flicka utan att behöva uppvisa ett intyg på att hon redan var prostituerad; de belgiska poliserna som kontrollerade bordellerna förmodas inte ha ställt frågor om brittiska flickor vars ålder inte tycktes överensstämma med det födelsebevis som visades upp. Detta system förmodades då gynna de flickor som arbetade frivilligt, de bordellägare som ville tjäna pengar på dem, bordellernas klienter, och polismyndigheten som ville stötta de registrerade bordellerna för att undvika att dessa konkurrerades ut av lönnbordeller. Åtminstone tio minderåriga brittiska flickor registrerades på bordellerna i Bryssel. I åtminstone ett av dessa fall var inte vara intyget förfalskat, utan också offrets eget medgivande. Alla flickor som anställdes på bordellerna förutsattes göra det frivilligt, och det var formellt inte tillåtet att tvinga någon.
Tillvaron på bordellerna var svår: kvinnorna och flickorna tvingades ofta tillbringa dagarna i nattlinnen och fick inte klä på sig; fick inte säga nej till någon kund; fick liten ersättning eftersom bordellägaren påstod att de måste arbeta av en skuld innan de fick betalt eller fick gå, och kunde sälja dem till andra bordellägare.Neal, D., Butler, J. E. G. (2006). Sex, Gender, and Religion: Josephine Butler Revisited. Österrike: Peter Lang. s. 61-66
Fallet Hösten 1879 besökte en brittisk affärsmän Bryssel, där han erbjöds köpa en nittonårig brittisk kvinna, som berättade för honom att hon hade blivit kidnappad i London. Affärsmannen anlitade en mellanhand som återgav historien för en engelsk kväkare, Alfred Dyer. Tillsammans med kväkaren George Gillet och Mary Steward från LNA besökte Dyer Bryssel, där de tre intervjuade brittiska prostituerade i bland annat sjukhusen, assisterade av den belgiska prästen Leonard Anet och advokaten Alexis Splingard.Josephine Butler and the Prostitution Campaigns: Diseases of the Body Politic. (2002). Storbritannien: Routledge. s. 1-2 Genom de intervjuer de samlade formades bilden av bordellägare som importerade brittiska flickor och kvinnor mellan 13 och 21 år, men gav falska födelsebevis på att de var över 21 till registrationsmyndigheterna. Offren kom oftast frivilligt, men i tron att de skulle få ett högavlönat hushållsarbete eller giftermål; vid ankomsten blev de dock slagna och svultna tills de tvingades börja arbeta på bordellerna. Det utlösande fallet var Adeline Tanner, som hade kidnappades från London av bordellägaren Eduoard Roger i september 1879. Flera flickor räddades av Steward och återfördes till Storbritannien, där de omhändertogs av Josephine Butler i Liverpool.
Josephine Butler avslöjade denna människohandel genom att presentera resultaten från Dyers undersökning i artikeln "The Modern Slave Trade" i Shield 1 maj 1880. Avslöjandet ledde till att en kommission bildades 5 augusti, där bland annat Benjamin Schott, chamberlain of the City of London, ingick. Kommissionen underrättade utrikesminister Lord Granville och begärde att saken undersöktes.Josephine Butler and the Prostitution Campaigns: Diseases of the Body Politic. (2002). Storbritannien: Routledge. s. 1-3 När Butler samma år besökte Bryssel, presenterade hon anklagelserna för borgmästaren och stadens myndigheter. Samtidigt kontaktades hon av detektiven De Rudder, som gav henne vittnesmål mot Lenaers och Schroeder. Procureur du Roi i Bryssel öppnade en kommission för att undersöka anklagelserna, och Butler överlämnade de uppgifter hon samlat. Saken offentliggjordes också i ett reportage av Henri Boland i National. Roger och elva andra personer arresterades.
Den första rättegången i fallet gällde sex brittiska flickor, vars bordellägare och hallickar blev åtalade och dömda för att ha förmått dem till omoral.Jean-Michel Chaumont, « The white slave trade affair (1880‑1881): a scandal specific to Brussels? », Brussels Studies [En ligne], Collection générale, document 46, mis en ligne le 24 février 2011, consulté le 20 octobre 2025. URL : http://journals.openedition.org/brussels/838 ; DOI : https://doi.org/10.4000/brussels.838
I åtminstone ett fall hade en flicka bevisligen tvingats till prostitution mot sin vilja. Den föräldralösa Louisa Hennessey arbetade som tjänare i London då hon lovades arbete som receptionist på ett franskt hotell. Efter hennes ankomst till Bryssel undersöktes hon av Madame Paradis, bordellägare på Rue du Persil, som konstaterade att hon var oskuld, och att det därför var olagligt för henne att arbeta på bordell. De kallade på Dr Corten, som var en av de doktorer som undersökte registrerade prostituerade. De sände henne sedan till en bordell i Antwerpen, där hon blev våldtagen och sedan återfördes till Paradis i Bryssel, där Corten konstaterade att hon inte var oskuld och därmed var laglig att registrera på bordellen i Bryssel, där hon registrerades under falskt namn av ämbetsmannen Schröder som en bordellflicka från Antwerpen. Hennessey tvingades sedan arbeta på bordellen i Bryssel mellan maj 1879 och mars 1880. När hon protesterade, förklarade de att hon var förbjuden att lämna bordellen tills hon hade tjänat igen den skuld hon var skyldig för det pris de hade betalat för henne. I januari 1880 sände Scotland Yard två poliser till Bryssel för att undersöka den brittiska pressens påståenden att brittiska flickor såldes till bordellerna i Bryssel. Schröder fick då Paradis att sände Hennessey till en bordell i Haag. När de brittiska polisagenterna kom till Louisas bordell, hade hon så liten tillit till män att hon vägrade följa med dem när de erbjöd sig att rädda henne.Neal, D., Butler, J. E. G. (2006). Sex, Gender, and Religion: Josephine Butler Revisited. Österrike: Peter Lang. s. 65-66 Hon fördes kort därefter till Haag, men då bordellägaren upptäckte att hon var gravid sändes hon till London där hon födde barnet i Lambeth Workhouse. Louisas fall blev en skandal och hon kallades Nelly Allen i brittisk press.
Redaktören för den belgiska nyhetstidningen La Chronique skrev i december 1880: “I lived in London; I know that prostitution starts appallingly early there; and most of the time, the girls such as those whom Roger and company have accosted already have many years of experience at eighteen or nineteen. […] No one would believe that these young hussies – apart from one exception perhaps – were not perfectly aware of what they were going to do in Belgium. Can you imagine a young honest girl letting herself be accosted in the streets of London by a stranger and then going off to the continent with him peacefully, without even notifying her family? People shrug their shoulders at this. It is much easier to imagine that the poor wretches accosted by the London procurers considered the dreadful life in brothels to be an improvement of their lot. I have seen so many of these miserable girls – young and pretty still – hanging about the streets of London, seeking an all-too-rare meal and always uncertain shelter through prostitution? The perspective of having food every day and of having comfortable lodging must have been enough to convince them to follow the procurer who approached them; there was no need for any diplomatic cunning” (citat från Chaumont, 2009, 29).
Under rättsprocessen framkom att Lenaers hade monopol på försäljning av sprit till bordellerna. Avslöjandet ledde till att han avskedades i juli 1881. Schröder avskedades på begäran av de kommunala myndigheterna sedan det avslöjats att han hade en älskarinna som arbetade på en av bordellerna. Borgmästare Félix Vanderstraeten avgick i februari 1881 sedan det avslöjats att han hade sålt sin fars krog till en bordellägare, som gjort lokalen till den största bordellen i Bryssel. 34 brittiska flickor som hållits på bordeller i Bryssel släpptes fria.
Eftermäle