Ivanhoe är en romantisk opera i tre akter efter äventyrsromanen med samma namn av Sir Walter Scott, med musik av Arthur Sullivan och libretto av Julian Sturgis. Den hade premiär på Royal English Opera House den 31 januari 1891 och spelades 155 gånger, vilket var rekord för en grand opera.Ivanhoe på "The Gilbert and Sullivan Archive". Detta har endast överträffats av en Broadwayuppsättning av La bohème. Senare samma år framfördes den ytterligare sex gånger till sammanlagt 161 föreställningar.Dailey, kapitel 7 Den spelades på turné av Carl Rosa Opera Company 1894–1895 men har sällan framförts sedan dess. Den första kompletta inspelningen gjordes 2010 på skivmärket Chandos Records.O’Connor, Patrick. "The serious comedian", The Gramophone, februari 2010, s. 42–45

Historia Efter kompositören Michael William Balfe och hans samtida ändrades modet, lett av prinsen av Wales, till att operahusen mestadels importerade operor från Italien, Frankrike och Tyskland. Den engelska operan tappade sin publik och ingen genomkomponerad opera skrevs i England efter 1844 förrän 1874.Gordon-Powell, Robin. Ivanhoe, full score, Introduction, vol. I, pp. VII to VIII, 2008, The Amber Ring Först då skrev några engelska kompositörer nya operor på engelska, ofta med engelska teman, och Carl Rosa Opera Company satte upp flera av dem på 1870- och 1880-talet.Lamb (1973), s. 475 Arthur Sullivan hade länge drömt om att komponera en grand opera i vad han kallade en "eklektisk" stil som skulle bygga på existerande europeiska stilar. I en intervju från 1885 sa han: "Framtidens opera är en kompromiss. Jag har tänkt och arbetat och slitit och drömt om det. Inte den franska skolan med dess pråliga och glittriga melodier, dess fladdrande ljus och skuggor, dess teatrala effekter och tomma fraser; inte wagnerskolan med dess dysterhet och öronsprängande sånger, dess mysticism och overkliga känslor; inte den italienska skolan med dess fantastiska sånger och blommor och långsökta effekter. Det är en kompromiss mellan dessa tre - en sorts eklektisk skola, ett urval av var och ens förtjänst. Personligen kommer jag försöka mig på att göra en grand opera i denna nya skola. ... Ja, det kommer bli ett historiskt verk och det är mitt livs dröm. Jag tror inte på operor byggda på gudar och myter. Det är den tyska skolans fel. Det är metafysisk musik - det är filosofi. Vad vi vill ha är handlingar som ger upphov till karaktärer av kött och blod med mänskliga känslor och mänsklig passion. Musik ska tala till ens hjärta och inte till hjärnan. Ett sådant verk som jag överväger kommer ta tid.""Sir Arthur Sullivan: A Talk With the Composer of Pinafore", San Francisco Chronicle, 22 juli 1885

Under 1870- och 1880-talet hade teaterproducenten Richard D'Oyly Carte tjänat stora pengar på att sätta upp operetter av Gilbert och Sullivan. På 1880-talet, kanske påverkad av de verk som Carl Rosa satte upp,Enligt kritikern Herman Klein innehade operorna som Carl Rosa producerade "en allmän känsla av att en era av framgång hade grytt för operan vilken skulle komma att bli brittisk helt igenom". Se Klein: The Golden Age of Opera, 1933, citerad i Lamb, s. 475 önskade Carte att göra för grand opera vad han hade gjort med komisk opera, och detta i samarbete med Arthur Sullivan, som länge hade närt en önskan att komponera mer seriösa verk. I maj 1888 skrev Sullivan i sin dagbok, efter en föreställning av sin kantat The Golden Legend på Albert Hall i närvaro av drottning Victoria: "Drottningen sa till mig, 'Du borde skriva en grand opera - du skulle passa för det!"Gordon-Powell, Robin. Ivanhoe, full score, Introduction, vol. I, p. IX, 2008, The Amber Ring Carte började bygga Royal English Opera House i december 1888 och bad Sullivan att komponera invigningsstycket. George Bernard Shaw undrade i augusti 1889 om det var klokt att bygga ett nytt operahus när de tre redan existerande (Royal Opera House, Her Majesty's Theatre och Theatre Royal, Drury Lane) var underutnyttjade.Shaw, G. B. The Star, 16 augusti 1889 Under 1890 kontaktade Carte flera kompositörer, däribland Frederick Cowen, för att be dem komponera operor som skulle spelas efter Ivanhoe på den nya teatern.

Sullivan bad sin sedvanliga samarbetspartner W. S. Gilbert att skriva libretto till en grand opera, men Gilbert tackade nej och menade att i grand opera är librettistens roll underordnad kompositören och att publiken ändå inte skulle godta ett seriöst verk av honom. Gilbert föreslog Julian Sturgis som librettist. Sturgis hade skrivit librettot till Nadeshda av Arthur Goring Thomas (1885), vilken med stor framgång hade satts upp av Carl Rosa. Ivanhoe hade tonsatts tidigare som en pastischopera (Ivanhoé) av Gioachino Rossini, och som opera av Heinrich Marschner 1829, Giovanni Pacini 1832 och Otto Nicolai 1840. Både Sullivan och kritikerna ansåg att Scotts roman, med dess många scener, skulle vara idealisk som ämne.Lamb (1973), s. 476 Sturgis började skriva på Ivanhoe våren eller sommaren 1889. I librettot förekommer direkta citat från romanen. Men i och med att Sturgis kortade ner den aktionfyllda romanen till ett scenverk fick han förlita sig på publikens förkunskap av romanen. Vissa scener ströks däribland helt karaktärerna Gurth svinaherde, Oswald, Cedrics tjänare, några av kung Johans rådgivare och Athelstane. Richard Traubner skriver i Opera News att "Sturgis libretto, med sina citat av Scott och kvasimedeltida engelska, fortfarande är skissartade, och att historiens komplexitet inte för handlingen framåt på något operamässigt tillfredsställande sätt."

Medan Sturgis arbetade med Ivanhoe komponerade Sullivan The Gondoliers, till libretto av Gilbert, för Savoy Theatre. Efter att The Gondoliers hade haft premiär for Sullivan på sin årliga semester till Monte Carlo. Till sist började han komponera Ivanhoe i maj 1890 och var klar i december 1890. Körrepetitionerna för Ivanhoe började i november, med Alfred Cellier som körledare och hans bror François Cellier blev musikansvarig på den nya teatern.Gordon-Powell, Robin. Ivanhoe, full score, Introduction, vol. I, p. X, 2008, The Amber Ring I april 1890 hade Gilbert råkat i delo med Carte angående utgifter på Savoy Theatre, särskilt kostnaden för en ny matta. Till Gilberts överraskning och indignation ställde sig Sullivan på Cartes sida (Carte var ju producenten för deras verk) och Gilbert stämde Carte och Sullivan i maj. Rättstvisten höll i sig under större delen av komponerandet av Ivanhoe och Sullivan skrev till Gilbert i september 1890 att han var "fysiskt och mentalt sjuk på den förbaskade affären. Jag har ännu inte kommit över chocken att se våra namn dras i smutsen ... i fientlig antagonism över några få futtiga pund".Lamb (1973), s. 477 Sullivan slutförde musiken för sent för att matcha Cartes planerade uppsättning och kostnaderna ökade då producenten var tvungen att betala löner till skådespelarna, de anställda och andra, medan teatern låg tom och öde. Sullivan blev ålagd att betala Carte ett kontraktsenligt straff på £3,000 för denna försening.Jacobs, s. 328–29Ainger, s. 322

Uppsättning och kritik

Ivanhoe och The Royal English Opera House invigdes den 31 januari 1891 i närvaro av prinsen och prinsessan av Wales, och andra medlemmar av den kungliga familjen.Gordon-Powell, Robin. Ivanhoe, full score, Introduction, vol. I, p. XI, 2008, The Amber Ring Uppsättning var påkostad: en orkester på 64 musiker, 72 körmedlemmar och 120 statister anställdes. Percy Anderson designade kostymerna, Hawes Craven med flera designade dekoren, för regin stod by Hugh Moss, och François Cellier och Ernest Ford alternerade som dirigenter. Ford arrangerade dessutom klaverutdraget till Ivanhoe. I premiärprogrammet beskrev Carte sina mål: Jag strävar efter att etablera engelsk Grand Opera på denna nya teater som jag byggt... Huruvida [experimentet] kommer lyckas eller inte beror på om det finns ett tillräckligt stort antal personer som är intresserade av musik och drama, och som kommer fylla teatern... Jag har skrivit kontrakt med andra betydande kompositörer och författare om att skriva operor efter Ivanhoe, om experimentet visar sig bli lyckosamt. Avsikten är att 'spela' varje opera sex gånger om året till att börja med. Detta är det enda sätt som det går att hålla nere kostnaderna för dekor och kostymer... Det ligger i publikens händer huruvida ett nationellt operahus kan komma att etableras eller inte.

Genom att frångå den vanliga praxisen för en grand operas repertoar valde Carte att spela Ivanhoe varje kväll med alternerande sångare i huvudrollerna.Jacobs, Arthur, Arthur Sullivan: A Victorian Musician. Oxford University Press (1984) Inga kostnader hade sparats för att åstadkomma en succé."Hesketh Pearson, Gilbert and Sullivan Operan spelades 155 gånger i följdTraubner, Richard. "Sullivan: Ivanhoe". Opera News, juni 2010 – Vol. 74, No. 12 och drog in mycet pengar till en början. Den fick god kritik, med ett få undantag vad gällde librettot. Av ett dussintals premiärrecensioner var det endast Shaw och Fuller Maitland som var negativa.Gordon-Powell, Robin. Ivanhoe, full score, Introduction, vol. I, p. XII, 2008, The Amber Ring

Ivanhoe lades ner i juli då teatern stängde för sommaren. När huset öppnades på nytt i november efter en viss försening satte Carte upp André Messagers La Basoche (med David Bispham i sin första Londonuppsättning) som alternerade på repertoaren med sex ytterligare föreställningar av Ivanhoe (som nu gick sämre), varpå La Basoche spelades fram till slutet av januari 1892. Även om La Basoche fick bra kritik kunde den inte fylla det stora huset och kostnaderna steg. Carte hade beställt nya operor av Cowen, Herman Bemberg, Hamish MacCunn och Goring Thomas. Även om Bembergs opera Elaine var klar och Cowens Signa skulle komma att slutföras i mars, hade Carte beslutat sig för att sätta upp dessa skulle vara omöjligt och för dyrt.Gordon-Powell, Robin. Ivanhoe, full score, Introduction, vol. I, p. XII–XIII, 2008, The Amber Ring The Pall Mall Gazette skrev: "Frågan är om Londonborna verkligen vill ha engelska operor... Mr D'Oyly Carte är att beklaga och det smärtar att se hur han kan fortsätta med att kasta operapärlor framför dem som inte värdesätter dessa. Man måste inse att engelsmannens operahus är music-hall."The Pall Mall Gazette, 16 januari 1892

Oaktat Ivanhoes begynnande succé var själva operahuset ett misslyckande och senare författare har orättvist klandrat Ivanhoe för detta misslyckande. Det var som kritikern Herman Klein observerade: "det var den mest märkliga sammanblandning av succé och fiasko någonsin nedtecknad i den brittiska underhållningens historia!"Hermann Klein's 1903 description of Ivanhoe Sir Henry Wood, som hade fungerat som repetitör för uppsättningen av Ivanhoe, skrev i sina självbiografi att "[om] Carte hade haft en repertoar bestående av sex operor istället för en, så tror jag att han hade etablerat engelsk opera i London för evigt. Mot slutet av Ivanhoes speltid förberedde jag Flygande holländaren med Eugène Oudin i huvudrollen. Han skulle ha varit superb. Men planerna ändrades och Holländaren lades på hyllan."My Life of Music, Victor Gollancz Ltd, London (1938) Efter en säsong med uppträdanden av Sarah Bernhardt tvingades Carte sälja teatern. Ett konsortium lett av Sir Augustus Harris förvärvade huset, döpte om det till Palace Music Hall och senare till Palace Theatre of Varieties. Byggnaden är idag känd som Palace Theatre.Lamb (1973), s. 478