Svenska kyrkan i Wien eller Drottning Silvias församling är en av Svenska kyrkans utlandsförsamlingar. Församlingen grundades 1982 och var till en början belägen på Seegasse i Wien, men flyttade 1986 till Gentzgasse 10. 2022 hade Svenska kyrkan med Svenska Israelmissionen funnits representerade i Wien i 100 år.
Historia Området där Gentzgasse 10 är beläget ägdes under 1300-talet och fram till högmedeltiden av Michaelerorden. Den äldsta urkunden vad huset beträffar är sedan 1500-talet. Under högmedeltiden ägdes marken i omgivningarna av olika Benediktinerkloster som odlade sina vingårdar där lagom utanför stadskärnan. Precis före den osmanska belägringen av staden Wien 1683 köpte en handelsman vid namn Georg Khnoll fastigheten. Pengarna till köpet hade han lånat av grevinnan Maximiliana Lamberg och när han inte kunde betala tillbaka övergick huset år 1697 i grevinnans ägo.
1626 kallades munkorden BarnabiternaBarnabiterorden grundades 1530 i Milano. Orden omnämns även som även Barnabitorden eller Sankt Paulus regularklerker. Initialt kallades de Paulaner. Munkarna ägnade sig bl a åt ”undervisning och mission bland kättare”., eller Paulanerna som de initialt kallades, till Wien av 1 kejsar Ferdinand II. Det trettioåriga kriget hade tagit sin början och kejsaren ville stärka katolicismen. När Barnabiterna kom till Wien fick de överta en kyrka med tillhörande lantegendomar och de kom att köpa alltmer mark i området runt kyrkan. År 1730 köpte så Barnabiterorden också fastigheten på dagens Gentzgasse 10 av grevinnan Lamberg. Fastigheten som i och med ägarbytet fick namnet Michaeler Freihof kom att bli centrum för Barnabiternas verksamhet i Währing. Ovanför ingången ut mot gatan finns ännu idag en kartuschsköld med paulanernas ordensvapen från 1742, ett i rött fält från ett treberg uppväxande kors, åtföljt av bokstäverna P.A. (Paulus Apostolus) Under 1770-1780-talen genomförde Barnabiterna ombyggnationer av fastigheten. Husets fasad och även huskapellet (Pauluskapellet) tros ha tillkommit på 1770-talet. Byggnaden blev så småningom sommarresidens åt munkarna.
Efter det första världskrigets slut upplöstes Wiens Barnabiterorden år 1920 och huset på Gentzgasse lämnades åt sitt öde. Byggnaden förföll, huskapellet användes som skräpkammare, Sala Terena som källarlokal och trädgården bebyggdes. I den södra delen av husets gård byggdes två arresteringsceller. Det som finns kvar av dem minner om att huset en gång var säte för områdets överhöghet. Men än skulle det dröja tills Svenska kyrkan fick tillgång till lokalerna.
Gudstjänster hos de svenska sändebuden Redan under 1700-talet höll svenska sändebud gudstjänster i sina hem i Wien. År 1738 omnämns Christoph Gerhard Suke från Mecklenburg som svensk legationspredikant. Den svenska församlingen var vid den tidpunkten mycket liten, men den fick ett uppsving år 1752 när det svenska sändebudet Nils Barck fick ta emot 200 sångböcker att användas på gudstjänster som hölls i hans bostad. Ur grevinnan Franziska von Hohenheims dagbok kan man dra slutsatsen att det under 1780-talet fanns ett kapell i närheten av Peterskyrkan i 1a Bezirk som den svenska församlingen ska ha kunnat använda. Den svenska legationsprästen bodde då på Petersplatz 7 och man kan förmoda att kapellet som den lilla svenska församlingen använde var nära den adressen.
Svenska Israelmissionen (SIM) och Seegasse 16 1875 bildades Föreningen för IsraelmissionenNamnändrades 1934 till Svenska Israelmissionen.. Efter första världskrigets slut bestämdes det att man skulle söka nya missionsfält i Europa. Det ansågs att läget i Ryssland och Rumänien var för oroligt och därför beslutades att förlägga den huvudsakliga missionen till Wien. Där fanns en stor judisk befolkning och det var även många judar som passerade staden på sin väg från Östeuropa västerut. Dessutom saknades missionsverksamhet där. I oktober 1920 skickades därför missionären Johannes Ginsburg till Wien. I februari 1921, följdes han av lärarinnan Anna Karlsson och syster Martha Hellman. De arbetade framförallt med kvinnor och barn och under sommaren 1921 öppnade de en barnkoloni i Hadersfeld ute i Wienerwald. Därefter växte önskan om en egen fastighet i Wien och i november 1921 diskuterades ett hus på Klosterneuburgstrasse 69 i Wiens 20e Bezirk. Det köpet kunde dock inte genomföras och sökandet gick vidare. I början av år 1922 skrev missionärerna i Wien hem till Stockholm att ett fördelaktigt hus hittats. Det tillhörde en stiftelse för understöd och vård av föräldralösa judiska flickor. Stiftelsen var tvungna att sälja huset på grund av ekonomiska problem. Köpet var behäftat med vissa villkor. Bland annat skulle en judisk kvinna få hyra ett rum fyra kvällar i veckan för undervisning av judiska flickor. Onsdagen den 1 mars 1922 var spänningen stor. Slutförhandlingen med styrelsen för stiftelsen som ägde huset skulle ske den här dagen. Kl 18 på kvällen var det klart. SIM ägde nu huset på Seegasse 16 i Wiens 9e Bezirk. Till Stockholm skickas telegrammet: ”Preiset Gott. Haus gekauft. Grosse Freude.”
Verksamheten växte under de kommande åren. 1936 anlände prästparet Göte och Elsa Hedenquist till WienI sin bok Undan förintelsen - Svensk hjälpverksamhet i Wien under Hitlertiden, skildrar Göte Hedenquist sina upplevelser i Wien.. Tanken var att de skulle stanna i sex månader men ganska snart accepterade Göte Hedenquist ett treårs-kontrakt. I och med det uppnåddes målet att få en svensk präst anställd vid missionen i Wien. Till Hedenquists åtaganden hörde, förutom hans arbetsuppgifter för SIM, att en gång i månaden hålla gudstjänst för de skandinaver som bodde i Wien. I och med att verksamheten växte behövde lokalerna byggas om. Det beslöts att inreda ett rymligt kapell, inreda ungdomslokaler i källaren och installera centralvärme. En uthyrd lägenhet skulle frigöras och användas till missionärsbostad och vissa lokaler skulle Institutum Judaicum få nyttja. Dessutom köpte SIM våren 1936 en villafastighet på Hauptstraße 156 i Weidling på exekutiv auktion. Byggnaden hade två våningar med 14 rum, badrum, wc, el, ljus och gas. Därtill hörde en stor trädgård om 11,000 kvm med ett par hundra vin- och fruktträd. Sommarhemmet (senare ålderdomshem) invigdes annandag pingst och fick namnet Schwedenheim.
I mars 1938 kom Anschluss och missionens dåvarande ledare, pastor Friedrich Forell, fick veta att han fanns på Gestapos svarta listan varpå han flydde till Sverige. I och med det tog Göte Hedenquist över ledningen för missionen i Wien. Efter att missionen blivit utsatt för en husrannsakan av SA och ålagts mötesförbud flög Birger Pernow, ledare för SIM, ned från Stockholm. Han och Göte Hedenquist besökte myndigheterna och fick då veta att anledningen till husrannsakan var myndigheternas misstanke att missionen på grund av sitt namn, Schwedische Gesellschaft für Israel, var ett judiskt företag med judisk ledning. När detta klarats ut fick missionen en skriftlig förklaring från myndigheterna om att man inte hade något emot missionen och dess verksamhet. Möten fick åter hållas och de papper som beslagtagits vid husrannsakan återlämnades. Så småningom togs även dopförbudet bort. 1939 anställdes ytterligare en svensk präst, Johannes Ivarsson. Han efterträdde Hedenquist när han år 1940 lämnade Wien. Kyrkoherde Göte Kronvall med hustru Anna sändes ut till Wien för att arbeta i Israelmissionens tjänst 1939. Deras huvuduppgift var att rädda judar ur nazisternas grepp. Även de kvinnliga 5 missionärerna blev fler. Exempelvis kom Greta Andrén från Göteborg 1934 och Anna-Lena Peterson från Alingsås 1938.
Efter Anschluss kom missionens arbete att koncentreras till de judar som var döpta. De sågs inte längre som judar av de judiska församlingarna och kunde därför inte få ekonomisk och medicinsk hjälp därifrån, samtidigt som de av nazisterna fortfarande betraktades som judar. De hamnade följaktligen mittemellan. Missionens arbete handlade under den här tiden om att organisera mottagningar för hjälpsökande, bistå med ekonomiskt stöd, agera bostadsförmedling och hjälpa till med klädutdelning. Diakonernas arbete omfattade även själavård och hembesök. Missionen organiserade också matbespisning, skolverksamhet och sjukvård liksom man hjälpte till med att skaffa fram viseringar. Hjälpverksamheten var alltså av två slag, understödsarbete till dem som var kvar och utvandringshjälp. Missionen försökte rädda fler än man kunde. Ofta stöp det på den ekonomiska grunder, då missionen inte kunde erbjuda de nödvändiga finansiella garantierna. Men genom Svenska Israelmissionens försorg räddas runt 3000 personer (exakt siffra har inte kunnat fastställas) undan förföljelserna mot den judiska befolkningen i Österrike.
1939 omvandlades sommarhemmet i Weidling ett ålderdomshem där församlingens äldre fick en bostad när deras hem konfiskerats av nazisterna. Tidvis var matbristen stor men hjälpsamma bönder försåg hemmet med livsmedel. Under december månad 1939 utvidgades hjälpverksamheten med middagsbespisning på Seegasse. Ett femtiotal personer erhöll dagligen ett gratis middagsmål. Enligt en donators önskan var varje måltid förbunden med en andaktsstund.
Efter tre och ett halvt år reste Göte och Elsa Hedenquist år 1940 tillbaka till Sverige. Ledningen på missionen övertogs av Johannes Ivarsson från Göteborgs stift. Året därpå, den 15 juni, hölls den sista gudstjänsten på Seegasse 16 och de flesta medarbetarna återvände till Sverige. Det hölls därefter inga gudstjänster i Svenska Israelmissionens regi; verksamheten var begränsad till hjälpverksamhet. Syster Anna Lena stannade några månader extra för att ta hand om det nya ålderdomshemmet, samt för att hjälpa till att flytta över pensionärerna från Weidling. I november 1941 reste syster Anna Lena till Sverige och missionen stängdes ned. Hon kom att arbeta med flyktingverksamhet i Sverige fram tills att hon 1946 återvände till Wien. Huset på Seegasse blev sjuk- och ålderdomshem. Kyrksalen förvandlas till sjuksal. Huset i Weidling hyrdes ut för social hjälpverksamhet. Seegasse 16 ställdes under svenska konsulatets förvaltning.
Huset på Seegasse undgick total ödeläggelse under kriget, men rumsinredningen blev illa åtgången, fönstren förlorade sina glas, ledningar frös sönder och alla inventarier antingen förstördes eller stals. Efter missionärernas hemresa 1941 blev huset alltså först sjukhem för icke mosaiska judar, senare Gestapokasern. När krigsslutet närmade sig hade tyska SS-soldaterna minerat hela huset och allt var färdigt för sprängning. Vaktmästaren hade tillåtits att bo kvar. Det berättas att han, när de ryska styrkorna närmade sig Wien i slutet av mars 1945, gick upp på taket för att se om de ryska styrkorna skulle hinna fram i tid. En rysk patrull kom och SS-männen flydde, Seegasse 16 var räddat. När Wien fallit blev Seegasse 16 för en kort period central för det italienska Röda Korset.
I februari 1946 inleddes Svenska Rädda Barnens hjälporganisation, där Wiens 3-6 åringar försågs med näringsriktig soppa. Med undantag för ett par rum för missionens systrar uppläts fastigheten på Seegasse 16 kostnadsfritt av Svenska Israelmissionen till Rädda Barnen, vars svenska personal bodde där. Det var ett tålamodsprövande arbete att återställa fastigheten och Rädda Barnens medarbetare var till stor hjälp. Man fick tag på glas till alla fönster, värmeledningar lagades och våningarna röjdes och reparerades. Under Rädda Barnens första tid var Greta AndrénUnder Rädda Barnens hjälpaktion i Wien (1946-1949) delade först Greta Andrén och sedan Anna-Lena Peterson sin tid mellan Rädda Barnen och Svenska Israelmissionen. åter på plats i Wien, men hon begav sig under våren 1946 till Jerusalem och Anna-Lena Peterson återvände till Seegasse. Huset i Weidling, som Luftwaffe beslagtagit under kriget var nästan förfallet. Det fattades dörrar, fönster och även fönsterkarmar.