Slaveri är belagt i det område som nu utgör Saudiarabien sedan forntiden. Området låg nominellt sett under Osmanska riket 1517-1918 och lydde därmed på papperet under osmansk lag, vilket innebar att slaveriet formellt sett avskaffades år 1908, även om lagen i realiteten inte användes på halvön.

När den osmanska överhögheten upphävdes efter första världskriget och en självständig statsbildning uppkom i form av kungariket Hijaz, ansåg sig denna stat inte bunden av osmanska lagar och slaveri rådde öppet. Hijaz och därefter Saudiarabien var under 1900-talet internationellt uppmärksammat som ett internationellt centrum för slavhandeln på Röda havet. Denna bekämpades i viss mening av britterna, men det var inte förrän efter andra världskriget, då FN satte Saudiarabien under press, som slaveriet kunde bekämpas effektivt. Det förbjöds slutligen 1962. Många afrosaudier härstammar från de slavar som transporterades till området under slavtiden.

Bakgrund

Slavhandeln i Saudiarabien representeras historiskt sett av slaveri i Rashidunkalifatet (632-661), slaveri i Umayyadkalifatet (661-750), slaveri i Abbasidkalifatet (750-1258), slaveri i Mamluksultanatet (1258-1517) och slaveri i Osmanska riket (1517-1918). Slaveriet sköttes enligt de föreskrifterna i islamisk lag (sharia) om slaveri inom islam.

1857 års firman förbjöd Osmanska riket slavhandeln på Röda havet som förde slavar till Hijaz, men efter opposition infördes ett undantag för Hijaz. År 1880 förbjöd Osmanska riket slavhandeln på Röda havet och gav brittiska flottan att stoppa alla slavskepp på väg till Hijaz. I praktiken tillämpades osmanska lagar mot slaveri inte i Hijaz. Slaveriet i Osmanska riket upphävdes formellt 1887, då det inte längre erkändes någon legal grund, och slutligen 1908, när det exkluderades ur den nya osmanska konstitutionen. Dessa lagar hade dock ingen effekt i Hijaz, där de inte tillämpades i praktiken.

Slavhandeln

Slavhandeln på Röda havet tycks ha varit etablerad före år 0.The Palgrave Handbook of Global Slavery Throughout History. (2023). Tyskland: Springer International Publishing. 143 Under förislamsk tid var arabiska slavar tagna under stamkrig vanliga, men det förekom troligen även en import av slavar från Etiopien.The Palgrave Handbook of Global Slavery Throughout History. (2023). Tyskland: Springer International Publishing. 144

Nuvarande Saudiarabien blev fritt från Osmanska riket under första världskriget. Britterna betraktade området som skyldigt att åtlyda Brussels Conference Act of 1890 mot slavhandel, som hade slutits med Osmanska riket. Områdets nya regim, kungariket Hijaz, ansåg sig dock inte bunden av det traktat som hade undertecknats av Osmanska riket, och som tillät britterna att jaga och gripa slavhandlare i röda havet. I december kom rapporter till britterna om den omfattande slavhandeln till kungariket. Riket livnärde sig till stor del på hajj, pilgrimstrafiken till Mecka.

Britterna försökte kontrollera slavtrafiken till Hijaz, vilket dock var mycket svårt. Pilgrimerna till Mecka kom från hela Afrika och så långt bort från Indonesien och Kina, och de förde ofta med sig personer, som de sedan sålde på slavmarknaden i Mecka för att betala för sin resa, eller köpte där. Pilgrimer eller resande brukade inför europeiska kolonialmyndigheter uppge att slavarna var deras egna barn, hustrur eller tjänare.

I vissa fall handlade det om regelrätta slavar som hade köpts på annat håll, ofta i Sudan eller Etiopien, som sedan fördes till Hijaz för att säljas. Lokala hövdingar fick eller köpte unga kvinnor, flickor eller unga pojkar som tributer från deras föräldrar, som fick veta att deras barn skulle få ett bra liv som slavar i Arabien; dessa fördes sedan i karavan till Tajura, Raheita och Eid i Eritrea och Zeila i Brittiska Somaliland, där de köptes av arabiska handelsmän, som förde dem över havet om natten till Jeddah.Miers 2003, s. 76–78

Det förekom också att personer lurades med. Ibland kunde föräldrar anförtro sina barn till pilgrimer som lovade att ta med sin barnen på pilgrimsfärd, men som sedan sålde barnen vid ankomsten; andra gången kunde en man gifta sig med kvinnor och sedan ta med sig dem på pilgrimsfärd till Mecka, där de såldes på marknaden, varpå familjen meddelades att de hade dött under resan.

Illegala slavhandlare kidnappade personer i kolonierna i Afrikas horn som fördes i karavaner till kusterna och sedan skeppades via snabbgående dhow-båtar till Jiddah, där myndigheterna tog upp tull från slavhandlarna: på 1920-talet gick trafiken ofta till italienska kusten vid Massawa och därifrån förbi Farasan-öarna till Jeddah. Denna handel skapade tryck på de franska, brittiska och italienska kolonialmyndigheterna att ingripa, och deras marina styrkor patrullerade kusterna, men ingripandena försvårades av svårigheterna att samarbeta. År 1924 rapporterade den brittiska konsuln i Jeddah, R.W.Bullard, att så många unga kvinnor såldes på marknaden att priset hade sjunkit från 70-65£ per huvud till 30-35£.Miers 2003, s. 93

Sommaren 1924 sände britterna fyra jagare för att förstärka kustbevakningen på röda havet just för att förhindra slavhandeln, vilket främst var en propagandahandling för att tysta kritiken från Anti-Slavery Society. Konsul Bullard inbjöd (förgäves) den franska och italienska konsuln att protestera hos kung Hussain, som förnekade att han tog upp skatt genom tull från slavhandlarna: en skandal upptäcktes då indiska anställda upptäcktes ha köpt slavar, som de fick order att frige.

Brittiska konsulatet, liksom även i mindre grad det franska, italienska och nederländska, utövade alla sin rätt att frige de slavar som tog sin tillflykt till deras konsulat. Detta gällde ofta medborgare från kolonialmakternas egna kolonier, som förts till Arabien utan att förstå att de skulle säljas vid framkomsten. Konsulaten möttes ofta med vrede av lokalbefolkningen och yttre samarbetsvilja från myndigheterna, men de hjälpsökande slavarna riskerade att försvinna mellan den tid som gick mellan det möte då de sökte hjälp och den tidpunkt då de kunde få hjälp att smugglas ombord på en båt. Denna handel uppmärksammades av NF och bidrog till 1926 års slaverikonvention. 1926 och 1927 frigavs fyrtio slavar efter ingripande av brittiska konsulatet.Miers 2003, s. 179–183

Slavmarknad

Riket hade en stor mängd slavar, eftersom fria lönearbetare var sällsynta: år 1930 uppskattas 10 procent av Meckas befolkning ha bestått av slavar. De flesta var sysselsatta som hushållsarbetare, bland dem slavkonkubiner och eunucker till haremen, men slavar var sysselsatta i snart sagt alla yrken. Britterna hade en tendens att uppfatta slaveriet som milt därför att så få slavar bad brittiska konsulatet om hjälp att bli fria.

Kvinnliga slavar Män såg det ofta som billigare att köpa konkubiner än gifta sig: bland de kvinnor som betingade högst pris som konkubiner var kristna kinesiskor (mui tsai) för $500, medan etiopiskor kostade 100$.Miers 2003, s. 88–90

Om en slavkvinna fick barn med sin ägare blev hon liksom barnen enligt lag fria (umm walad) liksom om han gifte sig med henne, vilket innebar att slavbefolkningen inte reproducerade sig, och det ständigt fanns behov av nya slavar.

Gertrud Bell vittnade i sin beskrivning av sin vistelse i ett harem i Arabien i början av 1900-talet om slaveriet i en emirs harem, och nämnde bland annat hur emiren hade mottagit en cirkassisk konkubin i present av den osmanska sultanen. Lukitz, L. (2025). Gertrude Bell's Moment in the Middle East: A Reappraisal. Storbritannien: Bloomsbury Publishing.

Manliga slavar

Under 700-talet användes slavarbetskraft vid gruvorna i Asir i Saudiarabien. Under 1000-talet arbetade afrikanska slavar i oasen Al-Ahsa i Saudiarabien. Indiska, afrikanska och bysantinska eunucker med titeln Aghawat uppgavs vakta Muhammeds grav i Medina från medeltiden och framåt; de sista av dessa fanns fortfarande kvar år 2021.

Manliga slavar arbetade som hantverkare, sjömän, pärldykare, fiskare, hedar och kamelförare. Slavar sågs som en god investering och var omtyckta som arbetare, då de saknade lojalitetsband till andra klaner i klansamhället.Miers 2003, s. 88–90

Kungliga haremet Kung Abdul Aziz Ibn-Saud (regent 1932-1953) hade omvittnat ett traditionellt harem, bestående av både hustrur och konkubiner (slavar). Det är känt att han hade åtskilliga både hustrur och konkubiner, men antalet har skiftat. En uppgift uppger sjutton hustrur, fyra konkubiner och fyra slavar.Harem Girl. (n.d.). (n.p.): (n.p.).

I haremet fanns kvinnor ur olika nationaliteter bland hustrur och slavkonkubiner.Aburish, S. K. (2012). The Rise, Corruption and Coming Fall of the House of Saud: With an Updated Preface. Storbritannien: Bloomsbury Publishing. 31 Prins Tallal var till exempel son till en armenisk kvinna, medan prins Fahd var son till en arabisk kvinna ur Sudeiristammen.

Ibn Saud ingick diplomatiska äktenskap för att stärka banden med olika arabiska stammar; eftersom han var begränsad till fyra hustrur, lät han regelbundet skilja sig från hustrur och gifta sig med nya, vilket innebar ett ständigt skiftande antal hustrur, och han skapade på detta sätt äktenskapsallianser med trettio olika stammar.

Ibn Saud sade till Harry St John Philby att han hade tagit oskulden av hundratals slavflickor och sedan givit bort dem som presenter.Aburish, S. K. (2012). The Rise, Corruption and Coming Fall of the House of Saud: With an Updated Preface. Storbritannien: Bloomsbury Publishing. 32 En annan källa specificerar att han år 1930 uppgav till Philby att han hade tagit oskulden från 135 slavflickor samt samlag med ytterligare 100 slavkvinnor, men att han hade beslutat att i fortsättningen bara ämnade gifta sig med två nya hustrur per år och begränsa sig till "four concubines, wives in all but name... and four slave-girls, to say nothing of his right to select from the damsels at his disposal".Ruthven, M. (2025). Unholy Kingdom: Religion, Corruption and Violence in Saudi Arabia. Storbritannien: Verso Books. 107 Ibn Saud uppges ha köpt många kvinnliga slavar, och hållit med sina söner, av vilka en del under besök i Europa uppges ha utgått ifrån att europeiska kvinnor var till salu och gick att köpa.Aburish, S. K. (2012). The Rise, Corruption and Coming Fall of the House of Saud: With an Updated Preface. Storbritannien: Bloomsbury Publishing. 31-32 En av hans slavkonkubiner var Baraka Al Yamaniyah (död 22 augusti 2018), en konkubin av afrikanskt ursprung, som blev mor till prins Moqren bin Abdul Aziz, som föddes 1945 och var kronprins 2015. Churchill nämnde 1945 om Ibn Saud att: "He still lived the existence of a patriarchal king of the Arabian desert, with his forty living sons and the seventy ladies of the harem, and three or four official wives, as prescribed by the Prophet, one vacancy being kept".Louis, W. R. (1984). The British Empire in the Middle East, 1945-1951 : Arab nationalism, the United States, and postwar imperialism. Storbritannien: Clarendon Press. 174

Haremen innehöll även kvinnliga slavar som användes som tjänare, och det nämns att hustrurna hade slavflickor som tjänare.Ruthven, M. (2025). Unholy Kingdom: Religion, Corruption and Violence in Saudi Arabia. Storbritannien: Verso Books. 106

Ibn Saud lät inte kvinnor spela någon framträdande roll. Han uppgav själv att han aldrig hade ätit med en kvinna, inte tillät någon kvinna att äta i hans närvaro; han uppgav att han ogillade utbildning för kvinnor, som visserligen borde tillåtit höras på recitationer från koranen, men att förmågan att läsa och skriva var "an accomplishment unsuitable in a woman though not forbidden".Ruthven, M. (2025). Unholy Kingdom: Religion, Corruption and Violence in Saudi Arabia. Storbritannien: Verso Books. 108

Han ska ha blivit far till 44 söner och ett liknande antal döttrar, andra uppger 42 söner och 125 döttrar. Barnen omhändertogs av sina mödrar och fick sitt namn efter sina mödrar, och deras ställning reflekterade deras mödrars position i haremet.