Göteborgspolisen räknar sin historia tillbaka till 1785, då den första instruktionen om ett polisväsende i staden utfärdades. Därefter var Göteborgspolisen en del av stadens organisation fram till polisens förstatligande 1965; därefter utgjorde den Polismyndigheten i Göteborg till 1994, därefter från 1998 i Polismyndigheten Västra Götaland som Polisområde Storgöteborg för att från 2015 ingå i Polismyndigheten som en del av Polisregion Väst, även då som Polisområde Storgöteborg.
Historik Polisen bildades i Göteborgs stad genom en instruktion av den 30 december 1785, då en särskild ’’Politie-Gewaldiger’’ utsågs. Före detta hade ordningen i staden helt legat hos de militära trupper som fanns att tillgå, nämligen Garnisonsregementet i Göteborg och Göteborgs borgerskaps militärkårer.
1785 års instruktion
På initiativ av politieborgmästaren Daniel Petersson utfärdade Göteborgs magistrat en instruktion som föreskrev bildandet av den första poliskåren i staden. Denna instruktion gjorde gällande att det i staden skulle finnas en ’’Politie-Gewaldiger’’ som till sin hjälp skulle ha ’’uppsynings-Karlar’’. Deras uppgifter bestod bland annat av att:
Se till att förordningar och regler följdes Att undervisa ’’de mindre kunnige’’ om de förordningar och regler som fanns När något anmäldes till politie-gewaldigern eller upsynings-karlarna skall dessa undersöka om sanningshalten, och om anmälan verkar stämma anmäla detsamma till Magistraten eller Politie-borgmästaren. Man skulle hålla ett diarium över den anmälningar som kommer in, samt hur de handlades.
Man märkte snart att antalet brott som utreddes och anmäldes blev stort, varför en ytterligare instruktion utfärdades 1807 som utökade polisens skyldigheter, befogenheter samt dess personal.
1807 års instruktion
1807 års instruktion utfärdades genom ett kungligt brev den 19 augusti 1807 av kung Gustaf IV Adolf i Stralsund. Med denna instruktion inrättades en särskild ’’Poliskammare’’, vars funktioner och domsrätt skulle styras av politieborgmästaren, biträdd av två av stadens rådmän. Landshövdingen hade rätt att då han ansåg det nödvändigt ta över ansvaret för Poliskammaren och dess göranden.
Då inrättades tjänsten som polisfiskal, vilken var huvudansvarig för polisen och dess personal. Under sig hade denne två polisgevaldiger samt tjugo uppsyningsmän, som nu kallades för polisbetjänter. Poliskammaren ägde dock rätt att utöka de polisbetjänternas antal om så krävdes, med inrättande av extra polisbetjänter.
De två gevaldigerna hade ansvar för olika områden inom staden, den ene ägde uppsikt över staden Inom vallgraven den andre för områdena utanför densamma. Polisens befogenhet vidgades nu. Den skulle bland annat beivra sabbatsbrott, förseelse mot Tjänstehjonsstadgan, gyckleri på allmän plats och tvister mellan allmogen och slaktare angående betalning för införda djur. Dessutom skulle man se till att reglerna för skjutsväsendet och taxorna efterlevdes, att inga obehöriga agerade läkare, att inga obehöriga tillverkade medicin, att alla höll sig till överflödsförordningarna samt att inga obehöriga sysslade med bokhandel.
Dessutom stadgas det nu att poliserna skall bära ett synligt tecken, vilket blev i form av en polisbricka. Denna var av mässing, oval till formen och krönt av en kunglig krona. Den visade texten ’’POLICE-BETIENT i GB’’ samt därunder ett allseende öga. Deras beväpning utgjorde av en träbattong samt en ’’nattväktaresax’’. Någon uniform i egentlig mening hade ännu inte kommit.
Dessutom beskrev man Poliskammarens befogenheter, som egentligen specificerades i ett kungligt brev från 1804. Poliskammaren ägde rätt att döma lösdrivare till krigstjänst; dessutom skulle politieborgmästaren, näst efter Kommendanten i Göteborg föra befälet vid eldsvåda och dess bekämpande.
Till sin hjälp hade denna tidiga poliskår även det detachement ur Kronprinsens husarregemente som låg i kasern i staden från det sena 1700-talet fram till 1882. Dessa beridna soldater blev föregångare till det ridande poliser som senare bildades. Husargatan i Göteborg vittnar ännu om dessa husarer.
1826–1847 1826 utökades antalet poliser i staden från 20 polisbetjänter till 30, vilket sedan gällde fram till 1850. Dessutom satte man upp en stående reservstyrka som bestod av 15 man extra polisbetjänter som kunde kallas in vid behov.
Den 3 augusti 1836 infördes ett nytt reglemente för polisgevaldigerna och polisbetjänterna som bestod i att deras sysslor utökades med:
Polisgevaldigern och två av polisbetjänterna skulle biträda stadsfiskalen vid de årliga brandsynerna Polisgevaldigern och två av polisbetjänterna skulle även följa med vid mantalskrivningen för att lära känna traktens boende bättre, samt anteckna de som var wanfräjdande, wanartige, sysslolöse och andra personer, som möjligen äro eller kunna blifwa föremål för Policens närmare uppmärksamhet. Polisgevaldigern skall löpande och ofta besöka det distrikt som är honom anförtrott, och att denne då alltid är åtföljd av minst två polisbetjänter. Polisbetjänterna skall patrullera inom sina distrikt Polisgevaldigern skall löpande hålla Polisfiskalen underrättad om vad som sker inom dennes distrikt
Utöver detta satte stadens borgare upp en särskild styrka som kallades Göteborgs Allmänna Skyddsvakt som skulle bistå polisen vid större ordningsstörningar såsom exempelvis upplopp eller liknande. Dessa skyddsvakter bar batong, och deras tjänstetecken utgjordes av en gul kokard med ett blått kors på.
1848–1867 miniatyr|Polismästare Lars Norin. Den 8 december 1848 förordnades att en ny kår skulle bildas inom staden som skulle ha hand om bevakning och ordning under nattetid. Denna nya styrka kallades Nattbevaknings-Corpsen. Kårens befälhavare utsågs av Magistraten och kallades rotemästare, vilken till sin hjälp antog ett flertal ordinarie väktare samt ett antal reserv-väktare. Dessa väktare skulle patrullera under maj-juli från klockan 22 till klockan 4, under mars, april, augusti och september från klockan 22 till klockan 5 och oktober till februari från klockan 21 till klockan 5. Varje morgon skulle rapport lämnas om vad som försiggått under natten. Kåren behölls till 1868, då den avskaffades och polisen övertog dess skyldigheter.
Den högste befälhavaren för poliskåren var politieborgmästaren samt den under honom kommenderande polisfiskalen; detta ändrades genom ett kungligt brev av den 12 oktober 1849 då ämbetet polismästare infördes. Härigenom skildes politieborgmästaren från polisens dagliga skötsel. Polismästaren blev nu ensam ansvarig för Göteborgspolisen.
Den förste polismästaren i Göteborg blev Lars Norin som tillträdde sin tjänst den 25 maj 1850Östgötakorrespondenten, 1 juni 1850, sid 2 och som införde nya metoder för att utveckla polisen och deras arbete. Den första förändringen kom redan samma år då staden delades in i tre polisdistrikt (då kallade trakter). Dessa omfattade:
Första trakten: Staden inom Vallgraven Andra trakten: Hagorna (dagens Haga), Hagaheden (dagens Vasastan) och Stampen. I söder sträckte det sig till bron vid Almedal och i öster ut till Redbergslid och Nyfikeliden ända till Gamlestaden. Tredje trakten: Masthugget
Dessutom avskaffades tjänsten som polisgevaldiger, vilken ersattes med att en poliskommissarie tillsattes inom varje distrikt. Direkt under poliskommissarien tillsattes två överkonstaplar som förde befälet över polisbetjänterna som nu benämndes konstaplar. Det visade sig dock snabbt att de behövdes fler överkonstaplar, varför man relativt omgående utökade dessa med ytterligare två tillförordnade överkonstaplar. Dessutom utökades antalet konstaplar från 30 till 50. Från denna tid anslog man även medel för införskaffande av uniformer till överkonstaplarna och konstaplarna. Den bestod av en vapenrock med en enkelrad knappar, samt en kask av läder med en plåt som visade Göteborgs stadsvapen samt konstapelns nummer (se bild under avsnittet uniformer nedan).
1856 inrättades då även den första detektiva avdelningen som särskilt skulle ägna sig åt spaningsarbete samt utreda begångna brott. Denna avdelning hade fem konstaplar.
1868–1882 Staden växte allt mer under det sena 1800-talet och 1868 införlivades även Karl Johans församling (Majorna) med staden. Rent juridiskt hade redan Majorna varit under stadens och poliskammarens jurisdiktion men de hade en egen polis som bestod av tre överkonstaplar och 16 konstaplar. Vilka även patrullerade nattetid. Därför lade man nu ner Nattbevaknings-Corpsen, som bestod av 90 man, förutom rotemästaren. Detta gjorde att man utredde hur många tjänster som behövde tillsättas så att Göteborgspolisen kunde hantera både den nya stadsdelen, samt all nattbevakning. Detta innebar att stadens polisdistrikt utökades från tre till fyra, vilket gjorde att en ytterligare poliskommissarie tillsattes. Till detta kom totalt 13 överkonstaplar, samt 92 konstaplar. Överkonstaplarna fördelades med tre till varje distrikt, där den ene hade inre tjänst och den andre hade yttre tjänst inom distriktet under 24 timmar, och den tredje var ledig. Detta roterade sedan varje dag.
Konstaplarna fick dessutom en mer dräglig tillvaro där deras tjänst sattes till 8-9 timmar per dygn, fördelade på två pass. Före 1868 hade de arbetat mellan 13 och 16 timmar per dygn, beroende på årstid. Distrikten, som från nu kallades vaktdistrikt, omfattade samt besattes med följande:
Första vaktdistriktet: Staden inom Vallgraven norr om Stora hamnkanalen fram till Fattighuset vid Drottningtorget, samt den del av staden söder om Stora hamnkanalen som låg väster om Västra Hamngatan. Detta distrikt hade 30 konstaplar. Andra vaktdistriktet: Övriga delar av staden inom Vallgraven, Stampen samt hela sträckan bort till Gamlestaden. Distriktet hade 21 konstaplar. Tredje vaktdistriktet: Haga, Hagaheden, området söder ut till Almedal samt Albostaden (dagens Annedal). Detta distrikt hade 18 konstaplar. Fjärde vaktdistriktet: Masthugget och Majorna. Distriktet hade 15 konstaplar.
Dessutom utökades den detektiva avdelning till 8 konstaplar, med en överkonstapel som befäl. Dessutom tog man bort tjänsten som polisfiskal och istället införde man en ny tjänsteman som kallades polisinspektor som blev polismästarens närmaste man. Denna tjänst var en föregångare till graden polisintendent. Polisinspektorn skulle utöva överinseende över den patrullerande och spanande delen av polisen.
Ansvarig för denna omorganisation och dess upplägg var polismästare Jakob Löfmarck. Han hade dessutom föreslaget att man skulle upprätta telegrafledningar mellan polisens huvudstation i Göteborgs rådhus till de olika vaktlokalerna i staden. Detta hörsammades först flera år senare, men visade sig då inte fungera optimalt varför man istället införde samma typ av utrustning som stadens brandkår hade och som kallades visningsapparat. Detta system behölls fram till dess att telefonledningar med egen växel inrättades 1882.
1883–1935 Den 12 oktober 1883 utfärdade Kungl. Maj:t ett kungligt brev som innebar vissa förändringar för polisen i Göteborg. Dels avskaffades rollen som polisinspektor, dels ändrades rollen som polismästare. Hittills hade polismästaren både varit chef för polisen, samtidigt som han även var domare i de mål som avgjordes i poliskammaren. Denna senare syssla hade allt mer upptagit dennes tid och dessutom ansåg man inte att de två tjänsterna borde förenas i en och samme person. Lösningen blev att införa ämbetet polisdomare som övertog arbetet med de mål och ärende som inkom till poliskammaren, samtidigt som polismästaren nu kunde fokusera helt på att leda polisens mer operativa arbete. Dessutom inrättade man även en poliskommissarietjänst på den detektiva avdelningen. Kungl. Maj:t utfärdade nu även för första gången en instruktion, eller arbetsbeskrivning, för polisdomaren och polismästaren, något som inte funnits tidigare.