Bärplockning i Sverige är en stor del av den svenska glesbygdskulturen. I Sverige utförs bärplockning i både privata och kommersiella syften. Traditionellt sett plockades bär för självförsörjningsbehov och ansågs inte ha något större ekonomiskt syfte, men under de senaste århundradena har det ekonomiska intresset ökat. Vilka bär som plockats, vilken teknik som använts och vilka som har stått för bärplockningen har sett olika ut i historien. Även användningen och konserveringen av bären har förändrats över tid. Bärplockning är till stor del beroende av säsongsarbete och av klimatet. I Sverige går det att plocka bär under den snöfria tiden då frost minskar bärskörden.

Historik

Stenåldern Människorna som levde under forntiden och stenåldern plockade med största sannolikhet bär ifall de stötte på dem, men att de skulle ha spenderat flera timmar åt att plocka bär skulle ha krävt för mycket tid och energi. Under den tiden var det viktigare med jakt av vilt som kunde ge stora mängder kött och därmed större mängder energi än bär. Men ifall jakten gick dåligt vände man sig till växtriket och åt då bland annat bär för att få i sig föda. Eftersom många bär möglade eller jäste om man inte åt dem inom ett par dagar ansågs de inte vara användbara. Klimatet från den senaste istiden har även haft stor inverkan på markens täcke av bär och därmed intresset för bärplockning. Skogarna började inte tätna förrän efter den senaste istiden och då kunde blåbären sprida sig mer. Det tog ytterligare ett par årtusenden innan riset fick det tjocka täcke som hör till dess karaktär.

Yngre stenåldern Under neolitikum förändrades matvanorna i samband med övergången till jordbruk. Man började odla och hålla djur, vilket skapade ett större avstånd till de vilda bären. Under denna tidsperiod räknades inte bär som mat. Den generella uppfattningen var att bär endast gjorde en mer hungrig.

Järnåldern Vid Sörby Tall på Öland finns de äldsta gravarna från järnåldern och i de övergivna husen gick det att finna kvarlämnade saker, bland annat bär som var hårt torkade på fat och i krukor. Bären som hittades var slånbär och nypon. Fyndet bekräftar att bärplockning skedde under denna period.

Medeltid till 1800-tal På medeltiden hade Norrland börjat befolkats och därmed började en handel med bär. Lingon från Norrland fraktades ned i landet och dess främsta användningsområde under tidsperioden var som konserveringsmedel. Lingon innehåller bensoesyra som är effektivt för att hålla bort mögelsvamp och jäst i mat och därmed förhindrar mat från att bli dålig. I det gamla bondesamhället användes olika metoder för att konservera bär. Att blanda olika sorters bär ansågs effektivt, exempelvis förvarades blåbär och lingon tillsammans i vatten i träkärl. På så vis utnyttjades lingonets konserverande ämnen. Blåbärsgröt, på kornmjöl, kokades och lagrades sedan i träbyttor under ett par månader på kyliga platser. Ibland smältes även fett för att användas som ett skyddande lock. När gröten skulle ätas löstes den upp i mjölk och användes därefter som ett pålägg på bröd. Ytterligare ett sätt att konservera bären var genom att frysa dem i snö och is under vintern. Bären lades i kallt vatten och placerades på en kall plats. När vintern sedan kom hälldes vattnet av och bären lades i snön. Vissa frös även blåbärsmos och högg sedan loss bitar från denna. Just att koka bär till mos var vanligt under denna tid. Moset gjordes främst på lingon och blåbär.

Bären hade betydelse för samer, lappmarkens nybyggare, backstugusittare och torpare. Befolkningen som levde på landsbygden kunde tjäna en slant på att sälja sina plockade bär till borgarna i städerna. Samerna använde sig av kråkbär, lingon, blåbär och hjortron vilka de blandade med renmjölk och sedan förvarade i kaggar. Generellt sett var det dock fortfarande ett lågt ekonomiskt intresse för bärplockning. Detta då bären i bondesamhället oftast krävde plockning under arbete med både slåtter och skörd. Under tiden då ståndssamhället rådde i Sverige plockades endast ca 10% av smultronen och blåbären. Det var främst de som tillhörde de lägre samhällsklasserna som åt bär. Tranbär och lingon ansågs ha högre värde än andra bär. Hjortron har även sedan långt tillbaka ansetts som en delikatess och är en av de få bärsorter som traditionellt sett ätits i någon större omfattning.

I torparkontrakt från 1700-talet och framåt står det om hur markägarna krävde att torpare skulle lämna skogsbär som en typ av årlig skatt till markägaren. Ofta användes barn för att plocka bären som skulle avlämnas. Bär som skatt förekom på flera platser i landet. Ju större torpen var, desto flera dagsverken behövde torpen göra och desto fler bär behövde han plocka. Om bären uteblev behövde torparen och hans hustru gottgöra med flera dagsverken. Redan under 1700-talet skrev Johan Fischerström i nationalromantisk anda om hur vi borde utnyttja de svenska vildväxande bären mer, detta till exempel för vinframställning. Vinproduktion av svenska skogsbär har dock inte blivit till någon större näring, men det finns svenska företag som har inspirerats av detta. I källor från 1700-talet framgår det alltså mycket tydligt att bärplockning skedde men att det var inte en del av det svenska näringslivet. Det var fortfarande få som plockade bär och det var inte förrän under 1800-talet som bärplockningen tog fart.

1800-talet När ångloket och järnvägsnätet byggdes ut under 1800-talet skapades nya möjligheter för att frakta bär i längre sträckor och i större volymer. Flera såg möjligheten att tjäna pengar inom bärindustrin som bäruppköpare, bärplockare, återförsäljare eller grossist. Bären började talas mer om och det blev fler diskussioner kring att bären skulle fortsätta att öka i värde. Det talades till och med om att bärhandeln skulle bli mer värdefull än Sveriges handel med trä.

I slutet av 1800-talet blev det en större tillgång av socker på världsmarknaden. Detta ledde till att priserna för socker sjönk och man kunde börja söta mer mat. Att koka sylt blev en allt mer vanlig metod för att konservera bären. Även saftning uppstod på 1800-talet. Industrialiseringen av Sverige medförde en utvecklad konserveringsteknologi även i hemmen där man fick bättre glas som gjorde hermetisk konservering möjlig. Lantbrukets tekniska utveckling innebar att det inte längre behövdes lika mycket arbetskraft på landsbygden och därför flyttade många in till städerna för att arbeta på de nya industrierna. På söndagarna kunde stadsborna ta tåget ut till landsbygden för att plocka bär.

Lingonruschen År 1870 hade järnvägens stambanenät i södra Sverige byggts ut och den så kallade "lingonruschen" tog fart. Till en början exporterades den största delen av bären till Skåne. Fram till slutet av första världskriget hade lingon sin största ekonomiska betydelse i historien. Under denna tidsperiod kunde en bärplockare tjäna tre gånger mer än en daglönare i jordbruket. Vid mitten av 1880-talet började en stor andel av lingonen säljas till Tyskland och överlag började exporten öka markant. År 1890 låg den årliga exporten av lingon från Kronobergs län på 2 627 ton. Innan år 1900 var priset på lingon för export mellan 10 och 20 öre per kilogram.

1900-talets början Kring sekelskiftet 1900 växte det ekonomiska utbytet och nu klassades lingon som en av Sveriges viktigaste exportvaror. Handeln skedde fortfarande främst med Tyskland som importerade lingon till konservfabriker. I Tyskland användes lingonen främst för tillverkning av sylt och marmelad. 1903 slog exporten av lingon rekord med en siffra på 10 393 ton. Mellan 1900 och 1910 var priset på lingon för export i genomsnitt 20 till 25 öre per kilogram. Under stora delar av 1900-talet var Sverige det landet som exporterade mest lingon i världen. Lingon exporterades inte bara till Tyskland utan även till Danmark, Norge och England. Några små kvantiteter köptes även av USA, Österrike och Tjeckoslovakien i andra hand av Tyskland.

Trots den höga kvantiteten lingon i Sverige importerades även lingon årligen, främst från Finland, men även från Norge, Danmark och Baltikum. Oftast var importen av liten omfattning, men under ett par år, 1926 och 1938, var importen från Finland större. Under dessa år var det missväxt i stora delar av Sverige och därför var lingonimporten från Finland gynnsam. Men Finland var även Sveriges största konkurrent som lingonexportör på världsmarknaden. Finland började exportera lingon mycket senare än Sverige men tog snabbt ledningen år 1911, då Sverige hade en svag skörd. Dock har Sverige historiskt sett fått bättre betalt för varan. Detta beror på skillnader i transportsättet. Sveriges lingon hade en rik luftväxling under transporten då de exporterades i lådor utan lock, medan Finland exporterade med lock. Därför hamnade en större del av de svenska lingonen på torghandeln, där man ville sälja den bästa varan. miniatyr|Bärplockare märkt av Wennborg & Co i Habo|243x243px I och med att intresset för bären ökade under 1900-talet uppstod tankar om effektivisering. Att plocka för hand var mycket skonsamt för bären, men det tog tid och arbetet gav liten utdelning. Därför uppfanns apparater för att underlätta, bland annat bärplockaren. Från år 1909 finns den första daterade bärplockaren som uppfanns av företaget J O Wennborg & Co i Habo. Något de flesta apparaterna har gemensamt är att de kammar av bären från riset. Att använda redskap för bärplockning gjordes redan på 1700-talet, men det var nu som föregångarna till de bärplockare som används i den moderna bärindustrin utvecklades. När bärplockaren kom fick den inte bara positiva reaktioner, utan många ansåg att den förstörde bärrisen. År 1913 utförde därför Kungliga Lantbruksakademin ett test för att se ifall detta stämde. De gjorde även femåriga försök men de kunde inte påvisa någon skada på riset. Första och andra världskriget