Bayern-klassen var en klass av fyra super-dreadnought slagskepp som byggdes av den tyska kejserliga flottan. Klassen bestod av Bayern, Baden, Sachsen och Württemberg. Byggandet av fartygen inleddes strax före första världskriget; Baden kölsträcktes 1913, Bayern och Sachsen följde 1914 och Württemberg, det sista fartyget, kölsträcktes 1915. Endast Baden och Bayern färdigställdes, eftersom prioriteringarna inom varvsindustrin ändrades när kriget drog ut på tiden. Man kom fram till att ubåtarna var mer värdefulla för krigsinsatsen, och därför bromsades arbetet med nya slagskepp upp och stoppades slutligen helt och hållet. Bayern och Baden var därför de sista tyska slagskeppen som färdigställdes av Kaiserliche Marine.
Bayern och Baden togs i bruk i flottan i juli 1916 respektive mars 1917. Detta var för sent för att något av fartygen skulle kunna delta i skagerrakslaget den 31 maj och 1 juni 1916. Bayern tilldelades den flottstyrka som drev ut den kejserliga ryska flottan från Rigabukten under Operation Albion i oktober 1917, även om fartyget skadades allvarligt av en mina och var tvunget att dras tillbaka till Kiel för reparation. Baden ersatte Friedrich der Grosse som flaggskepp för högsjöflottan, men deltog inte i några strider.
Både Bayern och Baden internerades i Scapa Flow efter vapenstilleståndet i november 1918. Konteramiral Ludwig von Reuter, befälhavare för den internerade tyska flottan, beordrade att hans fartyg skulle sänkas den 21 juni 1919. Bayern lyckades skrotas, även om brittiska vakter lyckades stranda Baden för att förhindra att hon sjönk. Skeppet användes 1921 som mål för skjutövningar. Sachsen och Württemberg, som båda befann sig i olika stadier av färdigställande när kriget tog slut, skrotades. Bayern bärgades 1934 och skrotades året därpå.
Design Planeringen för klassen inleddes redan 1910 och man tog stor hänsyn till de nya fartygens bestyckning. Det hade blivit tydligt att andra flottor övergick till kanoner som var större än 30,5 cm, och därför skulle nästa tyska slagskepp också behöva ha större kanoner. Vapenavdelningen föreslog en 32 cm kanon, men vid ett möte den 11 maj 1910 beslutade amiral Alfred von Tirpitz, statssekreterare vid Reichsmarineamt (kejserliga marinkontoret), att budgetrestriktioner förhindrade införandet av större vapen. Året därpå, i efterdyningarna av Agadirkrisen, utnyttjade Tirpitz snabbt allmänhetens upprördhet över den brittiska inblandningen i krisen för att pressa riksdagen att anslå ytterligare medel till flottan. Detta öppnade upp för kraftfullare slagskepp, så Tirpitz begärde i mitten av 1911 medel för fartyg beväpnade med 34 cm kanoner.
I augusti samma år utarbetade designstaben studier för fartyg beväpnade med 35 cm, 38 cm och 40 cm kanoner. 40 cm kaliber fastställdes som det maximala, eftersom man (felaktigt) antog att det inte skulle gå att bygga brittiska kanoner som var större än så. Vid ett möte följande månad föredrog man ett fartyg beväpnat med tio 35 cm kanoner i fem torn eller åtta 40 cm kanoner i fyra torn. Vapenavdelningen förespråkade fartyget med 35 cm-kanoner och påpekade att det skulle ha 25% större chans att träffa sitt mål. Tirpitz frågade om ett blandat batteri med dubbla och tredubbla kanontorn, men efter att ha undersökt kanontornen på de österrikisk-ungerska slagskeppen av Tegetthoff-klass konstaterades det att trippelkanontornen fortfarande hade för många problem. Bland dessa brister fanns ökad vikt, minskad ammunitionstillgång och eldhastighet samt förlust av stridsförmåga om ett av tornen blev skadade.
Konstruktionsstudier visade att 35 cm-skeppet skulle ha ett deplacement på cirka 29 000 ton och kosta cirka 59,7 miljoner mark, medan 40 cm-skeppet skulle kosta cirka 60 miljoner mark och ha ett utrymme på 28 250 ton, men båda fartygen ansågs vara för dyra. Byggnadsavdelningen föreslog ett fartyg på 28 100 ton beväpnat med åtta 38 cm kanoner, vilket sänkte kostnaden till 57,5 miljoner mark per fartyg. Denna konstruktion antogs som grund för nästa klass av slagskepp den 26 september, och beslutet att anta 38 cm-kanonen fattades formellt den 6 januari 1912. Arbetet med designen fortsatte fram till 1912 och omfattade en vidareutveckling av den pansarlayout som hade använts i den tidigare König-klassen. Fartygen var ursprungligen planerade att beväpnas med åtta 8,8 cm luftvärnskanoner, men de färdigställdes inte med några. Eftersom utvecklingen av dieselmotorer visade sig vara problematisk antog konstruktörerna traditionella ångturbiner för fartygen, även om man hoppades att tillförlitliga dieselmotorer skulle finnas tillgängliga när det tredje fartyget av klassen var redo att börja byggas.
Finansieringen av fartygen skedde enligt den fjärde sjöfartslagen, som antogs 1912. Den fjärde marinlagen säkrade finansieringen av tre nya dreadnoughts, två lätta kryssare och en ökning med ytterligare 15 000 officerare och män i flottan för 1912. De stora fartygen som kölsträcktes 1912 var slagkryssare av Derfflinger-klassen, medan Bayern och Baden finansierades året därpå. Finansieringen av Sachsen skedde genom 1914 års budget, medan Württemberg finansierades genom krigsbudgeten. Det sista kvarvarande pre-dreadnought slagskeppet i Brandenburg-klassen, Wörth, skulle ersättas, liksom två äldre fartyg av Kaiser Friedrich III-klass, Kaiser Wilhelm II och Kaiser Friedrich III. Baden beställdes som Ersatz Wörth, Württemberg som Ersatz Kaiser Wilhelm II och Sachsen som Ersatz Kaiser Friedrich III. Bayern betraktades som ett tillägg till flottan och beställdes under det provisoriska namnet "T".
Generella egenskaper Bayern och Baden var 179,4 meter långa vid vattenlinjen och 180 meter långa totalt sett. Sachsen och Württemberg var något längre: 181,8 meter vid vattenlinjen och 182,4 meter totalt. Alla fyra fartygen hade en bredd på 30 meter och ett djupgående på mellan 9,3 och 9,4 meter. Bayern och Badens deplacement var mellan 28 530 ton och 32 200 ton. Württemberg och Sachsen var något tyngre, med 28 800 ton vid normalt deplacement och 32 500 ton vid full last. Fartygen var konstruerade med tvärgående och längsgående stålramar, över vilka de yttre skrovplattorna var nitade. Skrovet var indelat i 17 vattentäta skott och innehöll en dubbelbotten som löpte över 88 procent av skrovets längd.
Bayern och Baden betraktades av den tyska flottan som exceptionellt sjödugliga. Bayern och hennes systrar var stabila och mycket manövrerbara. Med en metacentrisk höjd på 2,53 m, var fartygen större än sina brittiska motsvarigheter och var stabila kanonplattformar för de begränsade ytorna i Nordsjön. Fartygen i Bayern-klassen hade en standardbesättning på 42 officerare och 1 129 värnpliktiga; när de tjänstgjorde som eskaderns flaggskepp krävdes ytterligare 14 officerare och 86 man. Fartygen medförde flera mindre farkoster, bland annat en piketbåt, tre pråmar, två sjösättningsbåtar och fyra jollar.
Maskineri Bayern och Baden var utrustade med elva koleldade Schulz-Thornycroft-pannor och tre oljeeldade Schulz-Thornycroft-pannor i nio pannrum. Tre uppsättningar Parsonturbiner drev trebladiga propellrar som hade en diameter på 3,87 meter. Bayerns och Badens motorer var konstruerade för att kunna arbeta med 34 521 axelhästkrafter (25 742 kW) vid 265 varv per minut; vid försök uppnådde fartygen 55 201 shp (41 163 kW) respektive 55 505 shp (41 390 kW). Båda fartygen hade en maximal hastighet på 22 knop (41 km/h). De två första fartygen var konstruerade för att rymma 900 ton kol och 200 ton olja, även om användningen av ytterligare utrymmen i skrovet ökade den totala bunkringen till 3 400 ton kol och 620 ton olja. Detta möjliggjorde en räckvidd på 5 000 nautiska mil (9 300 km) vid en hastighet på 12 knop (22 km/h). Vid 15 knop (28 km/h) minskade räckvidden till 4 485 nmi (8 306 km), vid 17 knop (31 km/h) sjönk räckvidden till 3 740 nmi (6 930 km), och vid 21,5 knop (39,8 km/h) kunde fartygen endast färdas 2 390 nmi (4 430 km). Fartygen hade åtta dieselgeneratorer som försåg varje fartyg med totalt 2 400 kilowatt elektrisk kraft på 220 volt.
Sachsen och Württemberg designades för att vara en knop snabbare än det tidigare fartygsparet. Württemberg fick ett kraftfullare maskineri som skulle ha producerat 47 343 shp (35 304 kW) för en hastighet på 22 knop. På Sachsen skulle en MAN-dieselmotor som producerade 11 836 hk (8 826 kW) installeras på den centrala axeln, medan ångturbiner drev de yttre axlarna, men dieselmotorn var inte klar i slutet av kriget, och den färdigställdes först 1919 för att testas av Naval Inter-Allied Control Commission. Det kombinerade kraftverket skulle ha producerat 53 261 shp (39 717 kW) för en teoretisk hastighet på 22,5 knop.
Bestyckning miniatyr|Sms Baden. Slagskeppen i Bayern-klassen var beväpnade med ett huvudbatteri med åtta 38 cm SK L/45-kanoner i fyra Drh LC/1913-dubbelkanontorn. Dessa torn gjorde det möjligt att sänka kanonerna till -8 grader och höja dem till 16 grader. Kanonerna var tvungna att återställas till 2,5 grader för att kunna laddas om. Kanonfästena för Bayern modifierades senare för att tillåta elevation upp till 20 grader. Som de ursprungligen var konfigurerade hade kanonerna en maximal räckvidd på 20 250 meter, men Bayerns modifierade kanoner kunde nå 23 200 meter. Varje torn var försett med en stereoavståndsmätare. Huvudbatteriet försågs med sammanlagt 720 granater eller 90 skott per kanon; det var 750-kilograms granater som var lätta för kanoner av deras kaliber. Granattilldelningen var uppdelad mellan pansarbrytande och högexplosiva versioner, med 60 av de förstnämnda och 30 av de sistnämnda. På ett avstånd av 20 000 meter kunde de pansarbrytande granaterna penetrera upp till 336 mm stålplåt. Kanonerna hade en eldhastighet på cirka en granat var 38:e sekund. Mynningshastigheten var 805 meter per sekund.
Efterkrigstester som utfördes av den brittiska Royal Navy visade att kanonerna på Baden kunde vara redo att avfyra igen 23 sekunder efter avfyrning, vilket var betydligt snabbare än deras brittiska motsvarigheter, Queen Elizabeth-klassen, som tog 36 sekunder mellan salvorna. De kanoner som hade byggts för slagskeppen Sachsen och Württemberg användes som tunga belägringsvapen med lång räckvidd på västfronten, som kustartilleri i det ockuperade Frankrike och Belgien och några få som järnvägsartilleri; dessa kanoner kallades Langer Max.
Fartygen var också beväpnade med ett sekundärt batteri med sexton 15 cm SK L/45 snabbskjutande kanoner, var och en monterad i bepansrade kasematter på sidan av det övre däcket. Dessa kanoner var avsedda för försvar mot torpedbåtar och försågs med totalt 2 240 granater. Kanonerna kunde bekämpa mål på upp till 13 500 meter, och efter förbättringar 1915 utökades räckvidden till 16 800 meter. Kanonerna kunde upprätthålla en eldhastighet på 5 till 7 skott per minut. Granaterna vägde 45,3 kg och var laddade med en 13,7 kg RPC/12-drivladdning i en mässingspatron. Kanonerna avfyrade med en mynningshastighet på 835 meter per sekund. Kanonerna förväntades avfyra cirka 1 400 patroner innan de behövde bytas ut. Bayern och Baden var också utrustade med ett par 8,8 cm SK L/45-flakkanoner, som levererades med 800 patroner. Kanonerna var placerade i MPL C/13-fästen, som tillät sänkning till -10 grader och höjning till 70 grader. Kanonerna avfyrade 9 kg tunga granater och hade ett effektivt tak på 9 150 m vid 70 grader.