Yamato-klassen (大和型戦艦, Yamato-gata senkan) var enklass av två slagskepp, Yamato och Musashi, som byggdes inför andra världskriget och tjänstgjorde i den kejserliga japanska flottan. Ett tredje skrov som hade påbörjats 1940 konverterades till ett hangarfartyg, Shinano, under byggtiden.
Slagskeppen var de största som någonsin byggts, med ett deplacement på nästan 73 000 ton. Klassen hade den tyngsta bestyckningen som någonsin monterats på ett örlogsfartyg, nio 46 cm kanoner som var och en kunde avfyra granater på 1 460 kg över 42 km.
På grund av hotet från amerikanska ubåtar och hangarfartyg tillbringade både Yamato och Musashi större delen av sin tjänstgöring i marinbaser i Brunei, Truk och Kure.
Alla tre fartygen sänktes av den amerikanska flottan: Musashi när hon deltog i slaget vid Leytebukten i oktober 1944, Shinano när det var på väg från Yokosuka till Kure för att utrustas i november 1944 och Yamato när det var på väg från Japan till Okinawa som en del av Operation Ten-Go i april 1945.
Bakgrund Yamato-klassen utvecklades enligt Kantai Kessen-doktrinen, en marin strategi som antogs av den kejserliga japanska flottan före andra världskriget, som gick ut på att flottan skulle försöka vinna ett krig genom att utkämpa och vinna en enda, avgörande sjöstrid.Johnston and McAuley, p. 123 vänster|miniatyr|Musashi sedd från bogen. Efter första världskrigets slut fortsatte och utvidgade många flottor, inklusive USA:s, Storbritanniens och Japans, de byggprogram som hade påbörjats under konflikten. De enorma kostnaderna i samband med dessa program pressade deras regeringschefer att inleda en nedrustningskonferens. Den 8 juli 1921 bjöd USA:s utrikesminister Charles Evans Hughes in delegationer från de andra stora sjömakterna - Frankrike, Italien, Japan och Storbritannien - till Washington D.C. för att diskutera ett eventuellt slut på kapprustningen. Den efterföljande konferensen i Washington resulterade i Washingtonfördraget. Tillsammans med många andra bestämmelser begränsades alla framtida slagskepp till ett standarddeplacement på 35 600 ton och en maximal kanonkaliber på 40,6 cm. Man kom också överens om att de fem länderna inte skulle bygga fler huvudskepp på tio år och att de inte skulle ersätta något fartyg som överlevde avtalet förrän det var minst tjugo år gammalt.Friedman, p. 182
På 1930-talet började den japanska regeringen att bli allt mer ultranationalistisk samt militärisk.Willmott, p. 32 Nationalisterna krävde att det japanska imperiet skulle utvidgas till att omfatta stora delar av Stilla havet och Sydostasien. För att upprätthålla ett sådant imperium, som sträcker sig 4 800 km från Kina till Midwayöarna, krävdes en stor flotta som kunde kontrollera territoriet även på lång sikt.Schom, p. 42 Även om alla Japans slagskepp som byggdes före Yamato-klassen hade färdigställts före 1921 - eftersom Washingtonfördraget hade förhindrat att fler skulle färdigställas - hade alla antingen rekonstruerats eller moderniserats avsevärt under 1930-talet.Willmott, p. 34; Gardiner and Gray, p. 229 Denna modernisering innebar bland annat ökad hastighet och eldkraft, som japanerna hade för avsikt att använda för att erövra och försvara sitt eftersträvade imperium.Gardiner and Gray, pp. 229–231, 234 När Japan 1934 drog sig ur Nationernas förbund på grund av Mukdenincidenten, avsade man sig också alla fördragsförpliktelser,Garzke and Dulin, p. 44 vilket gjorde det fritt fram att bygga örlogsfartyg som var större än de andra stora flottmakterna.Willmott, p. 35
Japans avsikt att förvärva resursproducerande kolonier i Stilla havet och Sydostasien skulle sannolikt leda till en konfrontation med USA,Schom, p. 43 och USA blev därför Japans främsta potentiella fiende. USA hade en betydligt större industri än Japan, med 32,2% av den globala industriproduktionen jämfört med Japans 3,5%.Willmott, p. 22 Dessutom hade flera ledande medlemmar av den amerikanska kongressen lovat "att utbygga Japan tre gånger om i en flottkapplöpning". Eftersom den japanska industriproduktionen inte kunde konkurrera med den amerikanska produktionen,Johnston and McAuley, p. 123 utvecklade japanska fartygskonstruktörer planer på nya slagskepp som skulle vara individuellt överlägsna sina motsvarigheter i den amerikanska flottan.Garzke and Dulin, p. 45 Vart och ett av dessa slagskepp skulle kunna angripa flera fientliga huvudskepp samtidigt, vilket gjorde att man inte behövde tillverka lika många örlogsfartyg som USA.
Design vänster|miniatyr|289x289px|Musashis brygga. Preliminära studier för en ny klass av slagskepp inleddes efter Japans utträde ur Nationernas förbund och efter att landet avsagt sig Washington- och Londonfördragen. 1934-1936 lades 24 första ritningar fram. Dessa tidiga planer varierade kraftigt i fråga om beväpning, maskineri, uthållighet och pansar. Huvudbatterierna varierade mellan 46 cm och 40,6 cm kanoner, medan den sekundära beväpningen bestod av olika antal av 15,5 cm, 12,7 cm och 25 mm kanoner. Maskineriet i de flesta av konstruktionerna var en hybridkombination av dieselmotorer och turbiner, även om en var beroende av enbart dieselmotorer och en annan planerad för enbart turbindrift. Den maximala räckvidden för de olika konstruktionerna var mellan 6 000 nautiska mil (11 000 km) i konstruktion A-140-J2 och 9 200 nautiska mil (17 000 km) i konstruktionerna A-140A och A-140-B2, vid en hastighet på 18 knop (33 km/h). Pansaret varierade mellan att ge skydd mot eld från 40,6 cm kanoner och tillräckligt skydd mot 46 cm kanoner.Garzke and Dulin, pp. 45–51
Efter granskning hade två av de ursprungliga tjugofyra ritningarna ansetts vara möjliga, A-140-F3 och A-140-F4. De skilde sig främst åt i fråga om räckvidd (4 900 nautiska mil (9 100 km) mot 7 200 nautiska mil (13 300 km) vid 16 knop (30 km/h) och användes vid utformningen av den slutliga förstudien, som avslutades den 20 juli 1936. Justeringar av den konstruktionen resulterade i den slutgiltiga konstruktionen från mars 1937, som lades fram av konteramiral Fukuda Keiji; man beslutade slutligen om en räckvidd på 7 200 nautiska mil och övergav diesel-turbin hybriddriften till förmån för enbart turbiner. Dieselmotorerna togs bort från konstruktionen på grund av problem med motorerna ombord på ubåtsunderstödsfartyget Taigei.Garzke and Dulin, pp. 49–50 Deras motorer, som liknade dem som skulle monteras i de nya slagskeppen, krävde "stora reparations- och underhållsinsatser"Garzke and Dulin, p. 49 för att hålla dem igång på grund av "grundläggande konstruktionsfel". Skulle motorerna ha förstörts helt och hållet skulle dessutom det 200 mm tjocka pansrade citadellsdäcket, som skyddade de föreslagna dieselmotorrummen och tillhörande maskinutrymmen, allvarligt försvåra alla försök att ta bort och ersätta dem.Garzke and Dulin, p. 50
Den slutliga designen innebar ett standarddeplacement på 65 000 ton och ett maximalt deplacement på 71 111 ton,Garzke and Dulin, p. 53 vilket gjorde klassens fartyg till de största slagskeppen som någonsin byggts. Enligt designen skulle huvudbestyckningen bestå av nio 46 cm stora sjömålskanoner, monterade i tre torn med tre kanoner vardera, som var och en vägde mer än en genomsnittlig jagare vid tiden. Konstruktionen godkändes snabbt av den japanska marinens överkommando,Johnston and McAuley, p. 122 trots invändningar från sjöflyget, som förespråkade att det skulle byggas hangarfartyg i stället för slagskepp.Reynolds, pp. 5–6 Sammanlagt planerades fem slagskepp av Yamato-klassen.
Skepp i klassen höger|miniatyr|Yamato och Musashi utanför Chuuköarna 1943. Även om fem fartyg av Yamato-klass hade planerats 1937, färdigställdes endast tre - två slagskepp och ett konverterat till hangarfartyg. Alla tre fartygen byggdes i yttersta hemlighet för att förhindra att den amerikanska underrättelsetjänsten skulle få reda på deras existens och specifikationer.Johnston and McAuley, p. 123 Faktum är att amerikanska Office of Naval Intelligence fick kännedom om Yamato och Musashi först i slutet av 1942. Vid denna tidiga tidpunkt låg deras antaganden om klassens specifikationer ganska långt ifrån varandra; även om de hade rätt i fråga om längden, uppgavs klassen ha en bredd på 34 meter - i själva verket var den cirka 39 meter och ett deplacement på 40 000-57 000 ton (i själva verket 69 000 ton). Dessutom angavs Yamato-klassens huvudbeväpning vara nio 41 cm kanoner så sent som i juli 1945, fyra månader efter att Yamato sänktes.Friedman, p. 308Johnston and McAuley, p. 128 Både Jane's Fighting Ships och västerländska medier rapporterade också felaktigt om fartygens specifikationer. I september 1944 angav Jane's Fighting Ships att deplacementet för både Yamato och Musashi var 45 000 ton. Likaså rapporterade både New York Times och Associated Press att de två fartygen hade ett deplacement på 45 000 ton med en hastighet på 30 knop, och även efter att Yamato sänkts i april 1945 fortsatte The Times of London att ange 45 000 ton som fartygens deplacement. Trots detta påverkade fartygens existens - och deras förmodade brott mot sjöfördragen - i hög grad de amerikanska ingenjörerna vid utformningen av slagskeppen i Montana-klassen på 60 500 ton, även om de inte utformades specifikt för att motverka Yamato-klassen.W. D. Puleston, The Armed Forces of the Pacific: A Comparison of the Military and Naval Power of the United States and Japan (New Haven: Yale University Press, 1941), pp. 208–211. +KonstruktionsdataNamnVarvKölsträcktSjösattFärdigställdÖdeYamatoKure Naval Arsenal4 november 19378 augusti 194016 december 1941Sänkt av amerikanska flygplan under Operation Ten-Go 7 april 1945MusashiMitsubishi Heavy Industries, Nagasaki29 mars 19381 november 19405 augusti 1942Sänkt av amerikanska flygplan under slaget vid Leytebukten 24 oktober 1944ShinanoYokosuka Naval Arsenal4 maj 19408 oktober 194419 november 1944Konverterad till ett hangarfartyg i juli 1942. Torpederad av den amerikanska ubåten USS Archerfish 28 november 1944Fartyg Nummer 111Kure Naval Arsenal7 november 1940 rowspan=2 rowspan=2 Avbeställd i mars 1942 när hon var färdig till 30%Fartyg Nummer 797 Avbeställd
Yamato
Musashi
Shinano
Fartyg Nummer 111 och 797 Krigsfartyg nummer 111, som aldrig fick något namn, var planerat som den fjärde medlemmen i Yamato-klassen och det andra fartyget som skulle innehålla förbättringarna från Shinano. Fartygets kölsträcktes efter Yamatos sjösättning i augusti 1940 och byggandet fortsatte fram till december 1941, då Japan började ifrågasätta sitt ambitiösa program för byggande av slagskepp - i och med att kriget kom skulle de resurser som var nödvändiga för att bygga fartyget bli mycket svårare att få tag på. Som ett resultat av detta skrotades skrovet till det fjärde fartyget, som bara var till 30% färdigt, 1942; material från detta användes vid ombyggnaderna av Ise och Hyūga till hybridhangarfartyg.Garzke and Dulin, p. 84
Det femte fartyget, krigsfartyg nummer 797, planerades som en förbättring av Shinano men påbörjades aldrig. Utöver de ändringar som gjordes på det fartyget skulle 797 ha tagit bort de två 15,5 cm sidotornen till förmån för ytterligare 10 cm kanoner; författarna William Garzke och Robert Dulin uppskattar att detta skulle ha möjliggjort totalt 24 av dessa kanoner. Yamato modifierades så småningom 1944 till något som skulle likna detta.Garzke and Dulin, p. 85
Specifikationer
Bestyckning
Huvudartilleri miniatyr|En modell av Yamato som visar hennes sidomonterade kanoner