Richelieu var ett franskt slagskepp och det första fartyget i Richelieu-klassen. Hennes klass byggdes som ett svar på den italienska Littorio-klassen och baserades på sina omedelbara föregångare i Dunkerque-klassen med samma okonventionella arrangemang som grupperade huvudbatteriet i två fyrdubbla kanontorn i fören. De skalades upp för att rymma ett mycket kraftfullare huvudbatteri med åtta 38 cm kanoner (jämfört med Dunkerques 33 cm kanoner), med förstärkt pansar för att skydda dem mot kanoner av samma kaliber. Richelieu kölsträcktes 1935 och sjösattes 1939, strax före utbrottet av andra världskriget i Europa. När kriget med Tyskland blev alltmer sannolikt påskyndades arbetet med fartyget för att förbereda det för leverans i april 1940.
Det färdigställdes bara några dagar innan tyskarna vann slaget om Frankrike i juni och Richelieu flydde till Dakar i Franska Västafrika för att inte falla i tyska händer. Där utsattes hon för upprepade brittiska attacker som var avsedda att antingen tvinga slagskeppet att ansluta sig till de fria franska styrkorna eller sänka henne, bland annat under Operation Catapult i juli 1940 och slaget om Dakar i september. Fartyget skadades i båda attackerna och reparerades långsamt innan det slutligen överlämnades till fri fransk kontroll efter den allierade invasionen av Nordafrika i november 1942. Efter att ha skickats till USA för reparationer och en omfattande modernisering tjänstgjorde fartyget med den brittiska Hemmaflottan i början av 1944 innan det skickades till den Östra flottan för operationer mot japanerna i Indiska oceanen. Dessa inkluderade eldunderstöd mot markmål och i maj 1945 var hon närvarande under slaget vid Malackasundet, även om hon var för långt borta för att kunna angripa de japanska fartygen innan de sänktes.
Richelieu ingick i den styrka som befriade Singapore efter den japanska kapitulationen i september, och hon opererade senare i Franska Indokina som en del av de första ansträngningarna för att återupprätta det franska kolonialstyret. Hon återkallades till Frankrike i december 1945 och reparerades och moderniserades 1946. Fartygets besättning fick relativt begränsad träning under de närmaste efterkrigsåren och 1952 togs hon ur aktiv tjänst för att användas som skytteutbildningsfartyg. År 1956 placerades hon i reserv och användes därefter som stationärt utbildningsfartyg och kasernfartyg fram till 1967, då den franska flottan beslutade att göra sig av med henne. Hon såldes för skrotning 1968.
Design
vänster|miniatyr|Ritning på Richelieu i sin ursprungliga konfiguration. När Italien 1934 meddelade att man skulle börja bygga två slagskepp av Littorio-klass med 38,1 cm kanoner började den franska flottan omedelbart förbereda sig för att möta dem. De små slagskepp av Dunkerque-klass som hade beställts utgjorde mallen för nästa franska slagskeppsdesign, men den behövde skalas upp för att matcha de nya italienska fartygen. Designstaben övervägde 38 och 40,6 cm kanoner, men de sistnämnda kunde inte införlivas i en konstruktion som höll sig inom den gräns på ton som infördes genom Washingtonavtalet, och den valdes snabbt bort. Dunkerque-slagskeppen hade sitt huvudartilleri monterat i två fyrdubbla kanontorn i ett par framför överbyggnaden, och flottan experimenterade med andra arrangemang, inklusive kombinationer av tredubbla- och dubbeltorn, men behovet av att minimera pansarbältets längd (och därmed dess vikt) gjorde att Dunkerque-klassens utformning var nödvändig.
Richelieu hade ett deplacement på ton i standardutförande och ton fullt utrustat, med en total längd på 247,85 meter, en bredd på 33,08 meter och ett maximalt djupgående på 9,9 meter. Hon drevs av fyra växlade Parsonturbiner och sex oljeeldade Sural-vattenrörspannor, som producerade totalt axelhästkrafter ( kW) och gav en maxhastighet på 32 knop (59 km/h). Vid en marschfart på 15 knop (28 km/h) hade fartyget en räckvidd på nautiska mil ( km). Besättningen bestod av officerare och värnpliktiga. Fartyget hade fyra Loire 130 pontonflygplan på kvartsdäck, och flygplansfaciliteterna bestod av en ångkatapult och en kran för att lyfta ombord landande flygplan.
Hon var beväpnad med åtta 38 cm/45 Modèle (Mle) 1935-kanoner placerade i två fyrdubbla kanontorn som båda var placerade i ett par framför överbyggnaden. Hennes sekundära beväpning bestod av nio 15,2 cm/55 Mle 1930-kanoner monterade i tre trippeltorn, placerade på den bakre överbyggnaden. Det tunga luftvärnet bestod av tolv 10 cm/45 Mle 1930 luftvärnskanoner i dubbeltorn. Det lätta luftvärnet tillhandahölls av ett batteri med fyra dubbelmonterade 37 mm kanoner och tjugo 13,2 mm kulsprutor i fyra fyrdubbla och två dubbla fästen. Fartygets bältespansar var 330 mm tjockt mittskepps, huvudbatteriets torn skyddades av 430 mm pansarplåt på sidorna och däckspansaret var 170 mm tjockt.
Historia Byggnation Kontraktet för Richelieu tilldelades Arsenal de Brest den 31 augusti 1935, och fartyget kölsträcktes den 22 oktober i docka nr 4 som nyligen hade byggt Dunkerque. Sjösättningsrampen var inte tillräckligt lång för att rymma det nya slagskeppets hela längd, så skrovet fick byggas i delar. Huvuddelen av skrovet, som uppgick till 197 meter, byggdes på slipen, medan en 43 meter lång del av fören och en 8 meter lång del av aktern byggdes på annat håll och fästes efter att resten av fartyget sjösattes den 17 januari 1939. Det franska beslutet att påbörja byggandet av Richelieu 1935 gjorde att landet bröt mot Washingtonfördraget, som skulle upphöra att gälla den 31 december 1936, eftersom det sammanlagda tonnaget för de två Dunkerques-slagskeppen och Richelieu översteg de ton som Frankrike hade tilldelats under moratoriet för byggande av nya slagskepp. Frankrike använde det tysk-brittiska flottavtalet, som Storbritannien ensidigt hade undertecknat med Tyskland i juni 1935, för att avfärda de brittiska invändningarna mot det nya fartyget, även om de ändå bromsade byggandet av Richelieu för att minska den brittiska oron. Arbetet bromsades också av strejker på varven för bättre löner och arbetsvillkor.
När andra världskriget bröt ut i september 1939 hade skrovet färdigställts, men krigsutbrottet ledde till att marinledningen beslutade att dra ner på arbetet med andra, mindre färdiga fartyg för att koncentrera sig på Richelieu och hennes systerfartyg Jean Bart. Fartyget påbörjade sina första tester den 15 oktober medan det fortfarande höll på att utrustas i ett försök att snabbt ta fartyget i tjänst. Motortester började den 14 januari 1940 och en vecka senare var hennes huvudbatteri klart när den sista kanonen hade installerats. Ytterligare tester genomfördes mellan den 31 mars och 7 april. De formella testerna inleddes den 14 april. Reparationer utfördes i Brest mellan den 19 och 27 maj, och eldledningsutrustning för huvud- och sekundärbatterierna installerades. Richelieu genomförde sina sista maskineritester den 13 juni och nådde 32,63 knop (60,43 km/h) från hk ( kW), vilket översteg hennes designade prestanda. Provskjutningar av kanonerna genomfördes den 13 och 14 juni. Arbetet med fartyget avslutades den 15 juni 1940, dagar innan Frankrike kapitulerade till Tyskland efter slaget om Frankrike.
Andra världskriget Under Vichy kontroll När de tyska trupperna ryckte fram i Frankrike i mitten av juni beslutade flottan att evakuera Richelieu till Dakar i Franska Västafrika. Tidigare planer hade varit att skicka flottan till brittiska hamnar för att fortsätta kriget, men när möjligheten till ett förhandlat vapenstillestånd dök upp beslutade regeringen att flottan skulle vara ett användbart förhandlingsobjekt. Följaktligen skulle fartygen bevaras under fransk kontroll, undan tysk kontroll. Klockan 06:45 tog fartyget emot en last av ammunition och bränsle, även om det endast fick 198 kvarts-laddningar till sitt huvudbatteri, vilket motsvarade krut som räckte till 49 granater. Material som ännu inte hade installerats lastades också hastigt på fartyget för att monteras när Richelieu nådde säkerheten i Dakar. Hon tog också ombord guldreserver från Frankrikes centralbank och 250 kadetter från École Navale (flottakademin). Tiden räckte inte till för att alla skulle kunna samlas och borda fartyget, och klockan 04.00 nästa morgon gav sig Richelieu iväg medan tyska trupper närmade sig Brest. Richelieu färdades i sällskap med jagarna Fougueux och Frondeur medan tyska flygplan gjorde flera resultatlösa attacker mot fartygen. Till en början färdades de med en hastighet av 22 knop (41 km/h), men problem med pannorna tvingade fartygen att sänka hastigheten till 18 knop (33 km/h). Richelieus roder-motorer gick också sönder upprepade gånger under resan, även om besättningen lyckades reparera dem. Utanför Casablanca i Franska Marocko klockan 17:00 den 20 juni avvek eskorterna för att bunkra, och deras plats togs av den nya jagaren Fleuret. De två fartygen fortsatte sedan till Dakar, dit de anlände 17:44 den 23 juni.
vänster|miniatyr|Richelieu i Dakar 1940. När Richelieu anlände till Dakar stod hon inför en besvärlig situation medan förhandlingarna om vapenstillestånd fortfarande pågick. Befälhavaren för de franska sjöstridskrafterna i regionen, Contre-amiral Plançon, och generalguvernören för Franska Västafrika, Léon Cayla, stöttade ett fortsatt krig mot Tyskland. Dessutom fanns betydande brittiska flottenheter i området, bland annat hangarfartyget HMS Hermes som låg i Dakar och den brittiska Sydatlantiska eskadern som befann sig i närheten. Samtidigt hade Richelieu förbrukat hälften av sitt bränsle för att fly från Brest, och hon hade inte ammunition för någon uthållig eldgivning med sina huvud- eller sekundärkanoner. Amiral François Darlan, stabschefen för den franska flottan, skickade ett telegram natten mellan den 23 och 24 juni för att varna Marzin för att britterna kunde komma att attackera fartyget för att neutralisera det i händelse av en fransk kapitulation, och beordrade honom att påbörja förberedelser för att borra fartyget i sank om behovet skulle uppstå. Under tiden, den 23 juni, lämnade den brittiska tunga kryssaren Freetown för att observera Richelieu i Dakar.
Den 25 juni fick Marzin veta att den franska regeringen hade undertecknat vapenstilleståndet med Tyskland. Darlan instruerade honom att fartyget skulle förbli under fransk kontroll, och om detta visade sig vara omöjligt skulle han sänka fartyget eller försöka fly till det då neutrala USA. Marzin beslutade att med tanke på hotet från brittiska krigsfartyg i området var det bästa tillvägagångssättet att försöka fly till Casablanca och ansluta sig till den franska flottan där, och så klockan 14:30 seglade Richelieu iväg i sällskap med Fleuret. HMS Hermes lyfte också ankaret och började följa Richelieu med sina Fairey Swordfish-torpedflygplan på sitt flygdäck, men kustartilleriet riktade sina kanoner mot fartyget och övertalade Hermes befälhavare att återvända till hamnen. Dorsetshire skuggade ändå Richelieu medan hon var till sjöss. Nästa morgon beordrade Darlan, som fruktade att Marzin försökte hoppa av till de fria franska styrkorna, honom att återvända till Dakar. Marzin lydde och vände fartygen tillbaka till hamnen, men under resan fick han ändrade order som instruerade honom att vänta cirka 120 nautiska mil (220 km) norr om Kap Verde för att eskortera 1:a divisionen av hjälpkryssare till Dakar, eftersom de transporterade ytterligare en last med guld från Frankrikes centralbank. Richelieu lyckades inte få kontakt vid den föreskrivna mötesplatsen, och eftersom hon inte hade embarkerat något av sina pontonflygplan innan hon flydde från Brest, kunde hon inte genomföra en sökning från luften. Marzin återvände istället till Dakar den 28 juni; konvojen anlände, efter att ha blivit kraftigt försenad, den 4 juli.