Civilförsvaret i Sverige 1937–2014 inleddes med luftskyddslagen 1937 och varade till försvarsbeslutet 2015.

Sveriges första luftskyddslag antogs 1937. Den luftskyddsorganisation som i forcerad takt byggdes upp under beredskapen vilade inte på en enhetlig och genomtänkt grund. Civilförsvarsreformen 1944 åstadkom en enhetlig ledning och uppbyggnad av civilförsvaret. En civilförsvarsorganisation bildades genom en sammanslagning av luftskyddsorganisationen med organisationen för utrymnings- och socialtjänst. Civilförsvarsstyrelsen blev centralmyndighet och centralt ledningsorgan. Civilförsvarsstyrelsen, länsstyrelserna och civilförsvarscheferna i vart och ett av cirka 400 civilförsvarsområdena utgjorde tillsammans civilförsvarsmyndigheterna med ansvar för civilförsvarets ledning och med tillsyn över att kommunerna och enskilda personer fullgjorde vad som var ålagda dem enligt civilförsvarslagstiftningen. Civilförsvarsplikt infördes för alla svenska medborgare från 16 års till och med 65 års ålder. Personalbehovet omfattade 1946 444 000 personer för det allmänna civilförsvaret, 330 000 personer för verkskyddet och 120 000 för hemskyddet eller sammanlagt 864 000 personer.

Civilförsvarsreformen 1948 permanentade civilförsvarslagen (som hade varit tidsbegränsad) och överförde kostnadsansvaret på staten. Civilförsvarets verksamhet i krig var dels förebyggande, genom utrymning, inkvartering av de utrymda samt skyddsrum, dels skadeavhjälpande genom räddning av nödställda och skydd av egendom från förstörelse. År 1953 var personalbehovet för civilförsvaret sammanlagt personer. Genom utrymningsreformen 1956 planlades beredskapsutrymning för 1,8 miljoner personer, slutlig utrymning för ytterligare en miljon personer, invasionsutrymning för ytterligare en halv miljon personer. Enligt de längst gående alternativen planerades utrymning för 3,3 miljoner personer. Civilförsvarsreformen 1960 koncentrerade civilförsvarets uppgifter på att skydda civilbefolkning och egendom mot skador av fientliga anfall samt räddning av överlevande. Hemskyddsorganisationen avvecklades. Civilförsvarets uppdrag inom säkerhetstjänst, röjnings- och reparationstjänst, bombröjning samt undanförsel och förstöring överfördes på andra myndigheter. Därigenom avgränsades civilförsvarets verksamhet från samhällets ordinarie verksamhet. Till följd av detta tilläts inte civilförsvaret användas vid katastrofer i fredstid. Civilförsvaret omfattade 1967 143 000 personer, därtill kom elva regionala undsättningskårer av bataljonsstorlek.

De storskaliga utrymning som sedan 1956 ingick i civilförsvarsplaneringen hade sitt grundval i risken för terroranfall mot större befolkningscentra i händelse av krig. Under 1970-talet kom i stället fokus att riktas mot faran för ett strategiskt överfall som kunde beröra stora delar av Sverige genom krigföring med konventionella medel. Genom skyddsrumsreformen 1975 fastställdes att skyddsrumsbyggandet skulle inriktas mot det konventionella krigets krav och mot att de allvarligaste riskområdena fanns nära militära mål eller i invasionsområdena. Anordnandet av skyddsrum fick en fast anknytning till kommunernas bebyggelseplanering och kommunerna fick ett ansvar för att skyddsrum anordnas på ett ändamålsenligt sätt. Civilförsvarsreformen 1982 fastställde två stora principiella förändringar i civilförsvaret organisation. Hemskyddsorganisationen återuppbyggs och kommunerna övertar ansvaret för ledningen av det lokala civilförsvaret i krig och det planläggningsansvar som är förenat därmed i fred. Staten förblev huvudman för civilförsvaret men uppdrog åt kommunerna att genomföra civilförsvarsverksamheten på lokal nivå mot ekonomisk ersättning. Civilförsvarstyrelsen och Statens brandnämnd slogs 1986 samman till en ny myndighet Statens räddningsverk som också fick ett funktionsansvar för civilförsvaret.

Befolkningsskyddsreformen 1994 innebar att begreppet "civilförsvar" försvann från svensk lagstiftning. Befolkningsskydd – blev ett nytt samlat begrepp för skyddsrum, utrymning, och inkvartering medan skadeavhjälpande åtgärder blev en del av räddningstjänsten. Den statliga civilförsvarsorganisationen lade ned och kommunerna fick ett samlat ansvar för befolkningsskydd, räddningstjänst i krig samt andra kommunala beredskapsåtgärder. Hemskyddsorganisationen överfördes därmed till kommunerna. Genom krisberedskapsreformen 2002 kom fokus att ligga på terrorhot och fredstida krishantering. Det kalla krigets civila försvar med ansvar för befolkningsskydd och räddningstjänst i krig ned och ersattes av ett fredstida beredskapssystem. Överstyrelsen för civil beredskap ersattes av Krisberedskapsmyndigheten vilken tillsammans med Statens Räddningsverk fick ansvar för det civila försvaret. Nybyggnad av skyddsrum upphörde 2002. Utbildning av civilpliktiga minskades kraftigt och lades helt ned 2005. Även hemskyddsorganisationen avvecklades. Med krisberedskapsreformen 2006 kom all civil försvarsverksamhet inklusive befolkningsskydd att upphöra. Inriktningen blev enbart fokuserad på fredstida krisberedskap. Krisberedskapsmyndigheten och Statens Räddningsverk lades 2009 samman till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap med ansvar för civilt försvar, krisberedskap och räddningstjänst.

Bakgrund

Under första världskriget användes för första gången flygplan för att angripa civila mål. Tyskland använde också zeppelinare för samma ändamål. Samtidigt utvecklades stridsgaser för användning i landkriget. Under mellankrigstiden växte rädslan för att civilbefolkningen långt bakom fronten skulle angripas från luften med bomber och gas.Larsson & Denward 2017, s. 75. Den italienske generalen Giulio Douhets teorier om strategisk bombning gjorde mycket för att underblåsa denna rädsla. I sin bok Il Dominio dell'Aria vilken utgavs 1921 argumenterade han för att ett framtida krig kunde vinnas genom att bryta en fientlig nations stridsvilja. Det skulle ske genom flygbombning av civilbefolkningen som därmed skulle kräva fred av sina ledare.Deaile 2019, s. v.

Mot denna bakgrund tillsatte på initiativ av chefen för generalstaben den svenska regeringen 1928 en statlig utredning beträffande hemortens och civilbefolkningens skyddande vid luftanfall mot Sverige, med särskilt avseende på skyldighet för kommuner, civila myndigheter och andra att medverka. 1928 års luftförsvarsutredning behandlade dels den militära organisationen för hemortens luftförsvar genom luftvärnsartilleri, dels det civila luftskydd genom förslag till "lag om luftförsvarstillstånd" samt "förordning om planläggning av åtgärder för befolkningens skyddande vid luftanfall."SOU 1932:3, s. 9. SOU 1936, s. 42.

Utredningens förslag utmynnade dock inte i några initiativ från regeringens sida. Några bestämmelser som reglerade luftskyddets organisation fanns inte. Arméfördelningscheferna ansvarade för att inom arméfördelningsområdet i fredstid planlägga för skydd mot anfall från luften. Länsstyrelserna samt Järnvägsstyrelsen, Telegrafstyrelsen och vissa andra myndigheter var sedan 1931 ålagda att medverka. Andra civila myndigheters medverkan var innefattad i deras allmänna skyldighet till samverkan med Krigsmakten. Vissa åtgärder hade också vidtagits av vissa länsstyrelser för att i samråd med militära myndigheter och med användning av militär arbetskraft genomfört planläggning av lutskyddsåtgärder för orter särskilt viktiga ur luftskyddssynpunkt.SOU 1936:57, s. 38.

Luftskydd 1937–1943

Statens bristande intresse för luftskyddet ledde till att åtgärder för skydd av civilbefolkningen i krigstid genomfördes på initiativ enskilda organisationer och personer, bland annat Svenska röda korset. Det ledde också till bildandet av lokala frivilliga luftsskyddsföreningar vilka 1937 sammanslöt sig till Luftskyddsförbundet, det senare Civilförsvarsförbundet, vilket blev en samlande organisation för luftskyddsarbetet.SOU 1958:13, s. 20.Larsson & Denward 2017, s. 76.

Försvarsbeslutet 1936 innehöll inte några förslag rörande det civila luftskyddet. I stället tillsattes den Civila luftskyddsutredningen 1936 vilken i sitt betänkande framlade ett förslag om luftskyddslag.SOU 1936:57, s. 8, 40. På grundval av detta förslag antog riksdagen 1937 Sveriges första luftskyddslag varigenom vissa grundläggande bestämmelser om luftskyddet antogs. Någon luftskyddsplikt för den enskilde infördes dock inte. En ny centralmyndighet, Luftskyddsinspektionen, inrättades men utan beslutande utan enbart rådgivande funktioner. Därför blev luftskyddsarbetet även i fortsättningen under en tid beroende enskilda organisationer och personer, innan länsstyrelsers och kommunala myndigheters fick ökad betydelse.

1938 tillkom en lag om förfoganderätt för luftskyddets behov.Romanus 1938 s. 657. Efter det tyska anfallet mot Norge och Danmark införde regeringen i april 1940 luftskyddstillstånd i Sverige. Därigenom aktiverades bestämmelserna i 1938 års lag. Initiativ och ledning i luftskyddsarbetet övergick på länsstyrelserna och luftskyddscheferna enligt av luftskyddsinspektionen utfärdade anvisningar. Uppbyggnaden blev dock oenhetlig, ojämn och ofta inte rätt utformad då erfarenhet och enhetliga regler saknades. Den luftskyddsorganisation som i forcerad takt byggdes upp under beredskapen vilade inte på en enhetlig och genomtänkt grund.

Planläggning för utrymning av Sveriges 18 viktigaste luftskyddsorter genomfördes. 1939 bestämdes att utrymning skulle omfatta barn upp till 15 års ålder, vårdare samt icke arbetsföra (gamla, handikappade, sjuka). Utrymningsfrågor ansågs dock inte tillhöra det egentliga luftskyddet och 1940 bildades en särskild myndighet, Statens utrymningskommission för att förbereda och handha utrymningsfrågor. 1941 tillkom en särskild utrymningslag, som innehöll bestämmelser om både luftskyddsutrymning och militär utrymning. En utrymningstjänsteplikt infördes.Hultström 1943, s. 249–251, 253. I län och kommuner byggdes en utrymnings- och inkvarteringsorganisation parallellt upp med luftskyddet.

Civilförsvar 1944–1994

Civilförsvarsreformen 1944 Civilförsvarslagen 1944 ersatte tidigare bestämmelser om luftskydd och utrymning och avsåg att åstadkomma en enhetlig ledning och uppbyggnad av civilförsvaret.SOU 1958:13, s. 21. Civilförsvaret bildades genom en sammanslagning av luftskyddsorganisationen med organisationen för utrymnings- och socialtjänst. Luftskyddet och utrymningsväsendet hade tidigare varit organisatoriskt fristående från varandra. Socialtjänstens åtgärder rörande bistånd åt personer som blivit hemlösa genom krigshandlingar eller i övrigt behövde stöd på grund av krig var inte särskilt reglerade i lag, men hade i viss utsträckning planlagts genom utrymningsorganens försorg. Den nya civilförsvarsorganisationen fick även uppgifter rörande undanförsel och förstöring samt åtgärder till förhindrade av spionage och sabotage vid vissa anläggningar och byggnader.SOU 1947:10, s. 18.

Den centrala ledningen av civilförsvaret utövades under regeringen av Civilförsvarsstyrelsen. Inom varje län ansvarade länsstyrelsen för ledningen av civilförsvaret. För handläggning av civilförsvarsfrågor inrättades en försvarsavdelning under en civilförsvarsdirektör vid varje länsstyrelse. Lokalt byggde organisationen på indelningen i polischefsdistrikt. Varje landsfiskalsdistrikt och varje stad som inte ingick i ett landsfiskalsdistrikt utgjorde ett civilförsvarsområde om inte regeringen bestämde något annat. Civilförsvarsstyrelsen, länsstyrelserna och civilförsvarscheferna utgjorde tillsammans civilförsvarsmyndigheterna med ansvar för civilförsvarets ledning och med tillsyn över att kommunerna och enskilda personer fullgjorde vad som var ålagda dem enligt civilförsvarslagstiftningen.SOU 1947:10, s. 20.