Jean Bart var ett franskt slagskepp, den andra och sista medlemmen i Richelieu-klassen. Fartygen byggdes som ett svar på den italienska Littorio-klassen och baserades på föregångarna i Dunkerque-klassen med samma okonventionella arrangemang som grupperade huvudbatteriet i fören i två fyrdubbla kanontorn. De skalades upp för att rymma ett mycket kraftfullare huvudbatteri med åtta 38 cm kanoner (jämfört med Dunkerques 33 cm kanoner), med förstärkt pansar för att skydda dem mot kanoner av samma kaliber. Jean Bart kölsträcktes 1936 och sjösattes 1940, efter andra världskrigets utbrott i Europa. Fartyget var inte färdigt när Tyskland vann slaget om Frankrike, och Jean Bart skyndades till Casablanca under amiralen Pierre-Jean Ronarc'h för att undkomma framryckande tyska trupper. Hon hade endast ett av sina huvudtorn installerat, tillsammans med en handfull luftvärnskanoner.
I Casablanca försökte fransmännen förbereda fartyget så mycket som möjligt med tanke på den begränsade infrastrukturen och de nödvändiga delarna för att färdigställa fartyget. Hennes luftvärn förstärktes långsamt i takt med att kanoner blev tillgängliga och en radar installerades 1942. I november invaderade amerikanska och brittiska styrkor Franska Nordafrika i Operation Torch. Jean Bart hjälpte till en början till att stå emot attacken och deltog i en kanonduell med slagskeppet USS Massachusetts innan det skadades svårt av amerikanska störtbombare. Efter att de franska styrkorna i regionen gått över till den allierade sidan försökte fransmännen få fartyget färdigställt i USA, men önskemålen ledde inte till något eftersom den amerikanska flottan inte var intresserad av projektet. Jean Bart reparerades därför så mycket som möjligt i Casablanca och tillbringade därefter resten av kriget som utbildningsfartyg där.
År 1945 diskuterade man vad som skulle göras med fartyget, omvandla det till ett hangarfartyg, färdigställa det som ett slagskepp eller skrota henne. I slutändan beslutades att hon skulle färdigställas som slagskepp, en process som tog flera år. Det mesta av arbetet på fartyget var slutfört 1955, då det formellt togs i aktiv tjänst, och det genomförde två utlandskryssningar för att besöka Danmark och USA kort därefter. För första och sista gången i båda deras karriärer seglade Richelieu och Jean Bart tillsammans den 30 januari 1956. Jean Bart deltog i det franska ingripandet i Suezkrisen i november 1956, inklusive ett kort bombardemang med fyra skott mot Port Said. Hon placerades i reserv i augusti 1957 och användes som kasernfartyg fram till 1961. Hon förblev oanvänd i den franska marinens inventarier fram till 1970 då hon ströks ur flottans register och såldes för skrotning.
Design vänster|miniatyr|Ritning som visar Jean Barts systerskepp Richelieu i hennes första utförande När Italien 1934 meddelade att man skulle börja bygga två slagskepp av Littorio-klass med 38,1 cm kanoner började den franska flottan omedelbart förbereda sig för att möta dem. De små slagskepp av Dunkerque-klassen som hade beställts utgjorde mallen för nästa franska slagskeppsdesign, men den behövde skalas upp för att matcha de nya italienska fartygen. Designstaben övervägde 38 och 40,6 cm kanoner, men de sistnämnda kunde inte införlivas i en konstruktion som höll sig inom den gräns på 35 560 ton som infördes genom Washingtonavtalet, och den valdes snabbt bort. Dunkerque-klassen hade sitt huvudartilleri i två fyrdubbla kanontorn i ett par framför överbyggnaden, konstruktörerna experimenterade med andra arrangemang, inklusive kombinationer av trippel- och tvillingtorn, men behovet av att minimera pansarbältets längd (och därmed dess vikt) gjorde det nödvändigt att upprepa Dunkerques-klassens utformning.
Jean Bart hade ett deplacement på 37 850 ton i standardutförande och 44 698 ton fullt lastat, med en total längd på 247,85 meter, en bredd på 33,08 meter och ett maximalt djupgående på 9,9 meter. Hon drevs av fyra växlade Parsonturbiner och sex oljeeldade Sural-vattenrörspannor, som gav totalt 155 000 axelhästkrafter (116 000 kW) och en maxhastighet på 32 knop (59 km/h). Vid en marschfart på 15 knop (28 km/h) hade fartyget en räckvidd på 9 500 nautiska mil (17 600 km). Besättningen bestod av 1 569 officerare och sjömän. Fartyget hade fyra Loire 130 sjöflygplan, och flygplansfaciliteterna bestod av en ångkatapult och en kran för att lyfta upp flygplanen.
Hon hade åtta 38 cm/45 Modèle (Mle) 1935-kanoner placerade i två fyrdubbla kanontorn, vilka båda var placerade i ett par framför överbyggnaden. Hennes sekundärartilleri bestod av nio 15,2 cm/55 Mle 1930-kanoner monterade i tre trippeltorn, placerade på den bakre överbyggnaden. Det tunga luftvärnet bestod av tolv 10 cm/45 Mle 1930 luftvärnskanoner i dubbeltorn. Det lätta luftvärnet tillhandahölls av ett batteri med åtta 37 mm kanoner i dubbelfästen och tjugo 13,2 mm kulsprutor i fyra fyrdubbla och två dubbelfästen. Fartygets bältespansar var 330 mm tjockt mittskepps, huvudbatteriets torn skyddades av 430 mm pansarplåt på sidorna och däcket var 170 mm tjockt.
Tjänstgöring
Konstruktion och flykt till Casablanca Den franska flottan tilldelade den 27 maj 1936 kontraktet för Jean Bart till Chantiers de Penhoët-varvet i Saint-Nazaire, även om byggandet lades ut på underentreprenad till det närliggande A.C. Loire-varvet, eftersom de egna anläggningarna var upptagna med slagskeppet Strasbourg. Jean Bart kölsträcktes den 12 december, mindre än tre veckor innan Washingtonfördraget upphörde att gälla. Byggandet av Jean Bart och hennes systerfartyg Richelieu gjorde att Frankrike bröt mot villkoren i fördraget, som hade begränsat landet till att bygga slagskepp på 71 000 ton under det tioåriga moratoriet. De två Richelieu- och de två slagskeppen i Dunkerque-klassen hade sammanlagt ett slagskeppstonnage på 125 000 ton. Frankrike använde sig av det tysk-brittiska flottavtalet, som Storbritannien ensidigt hade undertecknat med Nazityskland (och i samband med detta i praktiken ogiltigförklarat klausulerna om nedrustning av flottan i Versaillesfördraget) i juni 1935, för att avfärda de brittiska invändningarna mot de nya fartygen. Arbetet med fartyget försenades ändå på grund av bristen på arbetare på varvet och behovet av att färdigställa Strasbourgs skrov så att det kunde sjösättas senare samma månad. Den torrdocka som användes för att bygga fartyget var A.C. Loire's nyligen färdigställda Caquot-docka, uppkallad efter dess konstruktör Albert Caquot, även om den allmänt kallades "Jean Bart-dockan". Arbetet med fartyget gick till en början långsamt, men de ökade spänningarna med Tyskland i början av 1939, som ledde till den tyska invasionen av Polen och utbrottet av andra världskriget, ledde till att större vikt lades vid att färdigställa fartyget.
Hon sjösattes den 6 mars 1940, men efter de första tyska framgångarna i slaget om Frankrike i maj insåg arbetarna att det normala utrustandet måste överges för att förbereda fartyget för att flyttas från hamnen. Arbetet med fartygets framdrivningssystem påskyndades kraftigt: cirka 3 500 arbetare tilldelades projektet, och inom loppet av en månad hade tre av fartygets pannor, två uppsättningar ångturbiner, två turbogeneratorer och två pumpar installerats, tillsammans med kritiska interna kommunikationssystem. De yttre propellrarna installerades den 6 och 7 juni, och de tre akterliga pannorna proveldades för första gången den 12-14 juni. Vid den här tiden var fartygets bestyckning mestadels ofullständig; det främre huvudbatteriets torn hade fått sina kanoner och sin pansarplåt installerade, men det saknade nödvändig utrustning för hantering av granater och eldledningssystem. Det övre tornet saknade kanoner och pansar och inget av de sekundära tornen hade installerats. Under rusningen för att förbereda fartyget för avgång installerades den 18 juni ett par dubbelmonterade 9 cm Mle 1930 luftvärnskanoner, hämtade från hjälpfartyget Gladiateur, i stället för 10 cm kanonerna, vars konstruktion hade försenats, men de hade då ingen ammunition eller eldledningssystem. Tre av 37 mm-kanonerna och sex av 13,2 mm-fästena installerades, och dessa var de enda användbara vapnen ombord på fartyget när det lämnade Frankrike, om än utan kontroll eftersom deras eldledningssystem fortfarande inte fanns ombord.
Medan arbetet fortfarande pågick fick fartygets befälhavare, kapten Pierre-Jean Ronarc'h den 11 juni order om att segla till Casablanca i Franska Marocko så snart som möjligt. Han uppskattade att den 19 juni skulle vara det bästa tillfället utifrån tidvattnet, och tidigt på morgonen bogserades Jean Bart av tre bogserbåtar klockan 03:30 ut från kajen och in i en kanal som snabbt hade muddrats för att möjliggöra flykten. Skeppet grundstöttes i mörkret, vilket böjde en av propellrarna, men bogserbåtarna drog loss det och klockan 04:45 fick besättningen igång Jean Barts motorer. Kort därefter anlände tre tyska Heinkel He 111-bombplan på 1 000 meters höjd för att attackera fartyget. Ett av flygplanen fick en träff med en 100 kg tung bomb som träffade mellan huvudbatteriets torn men gjorde obetydlig skada. Jean Bart ökade farten till 12 knop (22 km/h) och klockan 06:30 mötte upp med jagarna Le Hardi och Mameluk som skulle eskortera henne till Casablanca. Den brittiska jagaren HMS Vanquisher och två bogserbåtar mötte fartyget på havet och erbjöd sig att bogsera Jean Bart till Storbritannien, men Ronarc'h avböjde erbjudandet. Jean Bart bunkrade till sjöss från ett par tankfartyg och klockan 18.00 lämnade hon området tillsammans med de två jagarna. När de färdades utanför Lorient nästa dag avlöste jagaren Épée, Le Hardi och de tre fartygen fortsatte med en hastighet av 24 knop (44 km/h). De anlände till Casablanca klockan 17.00 den 22 juni.
I Casablanca miniatyr|Jean Bart i Casablancas hamn Efter att ha anlänt till Casablanca togs de flesta av Jean Barts luftvärnskanoner bort för att förstärka försvaret av hamnen: 9 cm- och 37 mm kanonerna flyttades till de bryggor som skyddade hamnen och två av de sex 13,2 mm kulsprutorna sattes på lastbilar. Efter nederlaget i slaget om Frankrike undertecknade fransmännen vapenstilleståndet den 22 juni 1940. Under fredsförhandlingarna föreslog fransmännen att Jean Bart och flera andra fartyg skulle stanna i Oran i Franska Algeriet, men de gick till slut med på att förflytta Jean Bart och Richelieu till Toulon för att demobiliseras. Tyskarna beslutade senare att inte tillåta flytten, eftersom de fruktade att britterna skulle försöka ta fartygen i beslag under passagen genom Gibraltarsundet; britterna hade under tiden det felaktiga intrycket att tyskarna försökte konfiskera den franska flottan. Detta ledde till Operation Catapult, en serie attacker mot franska krigsfartyg för att neutralisera de fartyg som inte ville övergå till de fria franska styrkorna.
Attackerna fick Ronarc'h att vidta försiktighetsåtgärder för att skydda sitt skepp. Han beordrade att de öppna barbetter för de sekundära tornen och det ofullständiga övre huvudkanontornet skulle täckas med betong, och en stor del av skrovet förseglades. Han flyttade fartyget till grunt vatten den 11 augusti. Elva dagar senare ersatte Émile Barthes kapten Ronarc'h som befälhavare. I september påbörjades arbetet med att göra fartyget redo för strid så mycket som gick att göra med det begränsade materialet i Casablanca. Den 7 september fick fartyget sexton 13,2 mm- och sjutton 8 mm kulsprutor, även om endast en av de sistnämnda faktiskt installerades eftersom de lätta kulsprutorna var av begränsad nytta. År 1941 tillverkades ett improviserat eldledningssystem med hjälp av en torpedtubsplattform som avlägsnats från den gamla jagaren Enseigne Gabolde som bas för en 14 meter avståndsmätare.