Svenska har i stort sett talats kontinuerligt i USA sedan 1600-talet, då kolonin Nya Sverige bildades år 1638 vid Delawareflodens mynning. Även om kolonin fick sitt slut 1655, levde svenskan kvar där till början av 1800-talet, och hade som mest knappt 1 500 talare i början av 1700-talet. Under slutet av 1700-talet kom många svenskar att utvandra till Nya England, och 1836 grundade 22 svenskar i New York en svensk förening – ”The Swedish Society of New York”.
I mitten av 1800-talet påbörjades den stora emigrationen från Sverige till Nordamerika, då omkring 1,3 miljoner svenskar utvandrade – främst till USA. Dessa utvandrare formade i många fall svenskspråkiga enklaver där skolundervisning och gudstjänster bedrevs på svenska, och där man läste och gav ut svenskspråkiga tidningar. Dessa utvandrares och deras ättlingars svenska dialekter brukar kollektivt benämnas amerikasvenska.
Runt år 1900 uppskattades antalet svenskspråkiga i Nordamerika till 1,5 miljoner – omkring en femtedel av världens svenskspråkiga befolkning. Allt sedan 1920-talet har svenskan i svenskbygderna emellertid varit på tillbakagång till förmån för engelskan. Vissa ättlingar till de tidiga utvandrarna kom dock att växa upp i svenskspråkiga enklaver, och talade i vissa fall inte engelska förrän de började skolan. Vid en forskningsresa till USA:s svenskbygder 2011 påträffades alltjämt flera sådana svenskspråkiga ättlingar, även om alla var över 80 år. Endast i undantagsfall har svenskan förts vidare i fjärde generationen.
Under 1900-talet har svenskspråkiga kontinuerligt utvandrat till USA i mindre skala, och år 2000 fanns 56 000 svenskspråkiga i USA, varav drygt 11 000 i Kalifornien.
Svenskan i Nya Sverige
miniatyr|Nya Sverige Det svenska språkets närvaro i Nordamerika sträcker sig tillbaka till 1638 då kolonin Nya Sverige bildades. Kolonin erövrades av Nederländerna 1655, men svenskan levde kvar ytterligare 150–170 år till och med början av 1800-talet. Man räknar med att totalt cirka 700 kolonister kom till Nya Sverige. Av dessa hade drygt hälften svenska som modersmål, de övriga finska, nederländska, lågtyska och högtyska. Med lokalt födda svenskspråkiga borde antalet svensktalande varit som högst strax under 1 500.
Inte mycket är känt om den svenska som talades i Nya Sverige, men språkvetaren Mikael Parkvall har studerat samtida källor och sammanställt vad som är känt om kolonisternas svenska dialekt. Den främsta källan till detta är Per Kalms anteckningar från hans vistelse i kolonin åren 1748–1749. Kalms ändamål var främst att beskriva växt- och djurlivet, men han kommenterar också språket i viss mån.
Dialekten i Nya Sverige Bland de svenskspråkiga kolonister som anlände till Nya Sverige kom 45 procent från Mälardalen, 24 procent från Västergötland, 10 procent från Svenskfinland och 7 procent från Åland. Eftersom kolonisterna från början talade skilda dialekter, kom dessa med tiden att konvergera till en enhetlig dialekt, s.k. koineisering (engelska: koinéization). Denna konvergerade dialekt låg relativt nära svenskt standardspråk, vilket dels beror på att det var kolonisternas minsta språkliga gemensamma nämnare, och möjligen på kolonisternas relativt höga utbildningsgrad med inflytande från präster och andra ur den bildade klassen. Samma fenomen har noterats för andra emigrantdialekter, t.ex. kanadensisk franska.
Även om mälardalingarna var flest till antalet, finns det tecken på att västgötarna åtnjöt relativt stort inflytande. Historikern Sten Carlsson nämner 14 familjer som särskilt inflytelserika, varav 8 var västgötska. Detta syns t.ex. i dialekten, som verkar ha haft en något västgötsk prägel. Pehr Kalm skriver i sin dagbok: ”Språket kommer närmast överens med den Svenska de tala i Wästergyllen” (d.v.s. Västergötland). Kalm antecknar många namn för djur och växter, och flera av dessa har västsvenskt ursprung, t.ex. hattbär för ’svarthallon’ (jämför västgötska hattebär ’jordgubbe’) eller rösselvissla för ’jordekorre’ (jämför halländska och västgötska rösslevessla ’hermelin’). Det finns också indicier om vissa västsvenska vokaler, t.ex. ett öppet ä-ljud , representerat av stavningar som Bankson ’Bengtsson’, eller ô-vokalen , representerat av stavningar som trötta ’trava’ (av engelska trot), vilket i så fall också kan ses som en allmän arkaism. Kalms sagesmän använder sig också av denna hellre än den här, vilket redan på 1600-talet var ett götaländskt ord.
Ett annat möjligt konservativt drag i dialekten menar Parkvall är en mera central realisering av u-vokalen /ʉ/, representerat av stavningar som lusa ’förlora’ (av engelska lose) eller knuträ för ’kanotträd’ (hörbart slut-t är ett senare läsuttal). Ortnamnet Passyunk stavas på svenska omväxlande med -unk och -ung. Den senare stavningen menar Parkvall skulle kunna representera ett hörbart g-ljud i slutet av ng-ljudet på svenska. Tj-ljudet verkar ha haft ett hörbart t-förslag, av stavningar som kipare ’billigare’ (av engelska cheap) och kipakka ’mockasin’ (av lenapiska (mach)tschipak) att döma.
Språkpåverkan Svenskan i Nya Sverige påverkades av andra närliggande språk, främst vad gäller lånord. Det absolut största långivande språket är engelskan, vilken kom att påverka svenskan i Nya Sverige på alla nivåer i slutskedet av dialektens överlevnad. Tidiga lån från engelskan utgör en del översättningslån, t.ex. vilska körsbär ’virginiahägg, glanshägg’ (av engelska wild cherry), krabbträd ’vildapel’ (< eng. crab tree), bäverträd ’magnolia’ (< eng. beaver-tree). Vissa ord har direktlånats, men anpassats till svenskans ljudsystem, t.ex. påk ’kermesbär’ (< eng. pokeweed), vipperivill ’nattskärra’ (< eng. whippoorwill).
I slutet av svenskans levnadsfas blev de engelska lånen mer frekventa. Kalm skriver: ”De Svenska hafva alldeles förglömt det ordet hända, och bruka alltid happna i dess ställe.” Han antecknar även ord som klöver ’klok’ (< eng. clever), simar ’verkar’ (< eng. seem), småka ’röka’ (< smoke), m.fl.
Några lån kommer från lenapiska, språket som talades av lenaper, ursprungsbefolkningen i Nya Sverige. Till dessa hör espan ’tvättbjörn’, taho ’munkhätta’, taki ’guldkalla’, sakiman ’hövding’ och kipacka ’guckusko, mockasin’. En del lån kommer även från nederländska, såsom skedträd ’bredbladig kalmia’ (< nederländska lepelboom), nötblom ’valnötsträd’ (< nootbloom), rattelslang ’skallerorm’ (< ratelslang), m.fl.
Svenskans försvinnande Nya Sverige gick förlorat som koloni 1655 och införlivades i Nya Nederländerna. Kolonin hade då färre än 1 000 invånare, jämfört med de nederländska och franska kolonierna som hade ett par tusen, och de engelska som hade över 70 000. Staden Philadelphia anlades av engelsmän i den norra delen av området och växte fort, vilket innebar ett hårt slag mot svenskan i området. År 1790 utgjorde svenskarna 3,8 procent i delstaten Delaware och var betydligt färre i granndelstaterna. Ännu år 1677 behärskade inte den svenska befolkningen engelska, men från och med 1680-talet ökade antalet engelskspråkiga inflyttare betydligt. På 1740-talet rapporterades det att vissa svenskättlingar inte längre kunde svenska, och en del svensktalande beklagade svenskans förfall och utdöende. År 1759, över 100 år efter att kolonin hade gått förlorad fanns fortfarande äldre svenskar som inte behärskade engelska. De flesta svenskar som växte upp i Philadelphia behärskade dock enbart engelska; av svenska kyrkans 430 medlemmar i Philadelphia, kunde endast 20 svenska.
Svenska språkets sista utposter i Nya Sverige var orterna Rapapo (nuvarande Repaupo) och Ratkung (”Raccoon”, nuvarande Swedesboro). Ratkung var relativt isolerat, men år 1790 behärskade enbart en tredjedel av ortens befolkning svenska. Förmodligen överlevde svenskan en liten bit in på 1800-talet innan den dog ut.
Det går att följa svenskans status i brev från brittiska undersåtar till hemlandet. De begär år 1693 svenskspråkiga präster till Nya Sverige. År 1758 ville man att prästerna skulle kunna predika även på engelska, och 1786 behövdes inte längre några svenskspråkiga präster eftersom språket höll på att dö ut. Den sista av dessa präster, Nils Collin avled i Philadelphia 1831.. När nybyggaren Gustaf Unonius besökte Philadelphia och Wilmington 1850 träffade han svenskättlingar som kunde ett och annat svenskt ord och några andra utvandrare från Sverige som med svårighet kunde uttrycka sig på svenska.
Amerikasvenska
Antalet svenskar och svenskspråkiga miniatyr|Svenska utvandrare går ombord på ett fartyg i Göteborg 1905. Mellan sent 1800-tal och tidigt 1900-tal utvandrade omkring 1,3 miljoner svenskar till Nordamerika, och antalet svenskamerikaner uppgick enligt den amerikanska folkräkningen år 1900 till knappt 1,75 miljoner. Den svenskamerikanske skolmannen Gustav Andreen räknade år 1900 med att färre än 5 procent av dessa ej talade svenska. Hans slutsats blev att antalet personer som använde svenska som talspråk var åtminstone 1,5 miljoner. Sveriges befolkning var år 1900 drygt 5 miljoner, vilket betyder att en stor del av världens svenskspråkiga vid den här tiden bodde i Amerika.
Före sekelskiftet var svenskarnas samhällen i USA så gott som enspråkigt svenska. Allt eftersom den nya generationen lärde sig engelska i amerikanska skolor, kom svenska och engelska att få en mera jämbördig ställning fram till första världskriget. Därefter tog engelskan över och 1930 redovisade den amerikanska folkräkningen 615 000 personer med svenska som modersmål, och ytterligare något tiotal tusen i Kanada, vilket utgjorde cirka 10 procent av världens svenskspråkiga. Antalet personer i USA av svensk härstamning intill andra generationen var vid tidpunkten 1,5 miljoner; alltså hade drygt 40 procent av svenskamerikanerna svenska som modersmål vid den här tiden. 1940 hade antalet modersmålstalare sjunkit till 374 000 inom USA, och dessa var i huvudsak i pensionsåldern.
Svenskspråkiga institutioner
De tidiga emigranterna från Sverige behärskade sällan något annat språk än svenska, och bosatte sig i regel tillsammans. Således blev svenskan modersmålet även för dem som växte upp i dessa kolonier. Man gick i svenskspråkig skola, läste svenskspråkiga tidningar och hade gudstjänst på svenska. Gustav Andreen uppskattade år 1900 att det förekom predikningar på svenska två till tre gånger i veckan i 1200 kyrkor och predikolokaler i USA. Därtill bedrevs även söndagsskola och konfirmationsundervisning på svenska.
1855 grundades tidningen Hemlandet, och 1886 ska det ha funnits åtminstone 174 svenskspråkiga tidningar, varav flera med ett prenumerantantal på 20 000–30 000. De tolv mest spridda tidningarna hade ett gemensamt prenumerantantal på 180 000, och Gustav Andreen räknar med att den svenskamerikanska tidningspressen hade omkring en miljon läsare år 1900.
Svenskamerikanerna lät också inrätta colleges som bedrev undervisning på svenska, t.ex. Gustavus Adolphus College och Augustana College.
Allteftersom engelskan blev det vanligare vardagsspråket kom de svenskspråkiga institutionerna också att krympa. I början av 1960-talet fanns knappt ett tiotal svenskspråkiga tidningar kvar, och gudstjänst på svenska förekom i mycket liten omfattning. En av de tidigare största svenskspråkiga tidningarna, Svenska Amerikanaren Tribunen lade ner 1985, och Augustanasynoden, Svenska kyrkans dotterkyrka i Amerika, upphörde år 1962. Tidningen Nordstjernan finns ännu kvar (2023), men publicerar mestadels på engelska.
Amerikasvenskans språkliga kännetecken