100px|höger Motorvägar i Sverige bildar ett sammanhängande nät i de mer trafikerade områdena främst längs med E4 och E6 i landets södra, västra och östra delar. De norra delarna och Sveriges inland saknar motorvägar eller har enbart ett fåtal kortare sådana. I slutet av 2017 fanns i Sverige 2 145 km motorväg.
Historik De första motorvägarna byggdes i Skåne och sedan 1970-talet har västra Skåne haft ett motorvägsnät liknande dem som tidigare anlagts i bland annat Tyskland och Italien. I övriga Sverige har motorvägsnätet i stor utsträckning bestått av kortare motorvägssträckor som uppfördes under 1960- och 1970-talen och som främst tjänade som anslutningar till enskilda städer. Ibland var dessa förbifarter utanför städerna men ibland gick de istället rakt genom städerna, eller slutade inne i städerna. I övrigt bestod förbindelserna av normala landsvägar och motorvägarna var enbart cirka 1–2 mil långa som anslöt till städerna.
Från och med början av 1990-talet blev det en förändring i detta, i och med att kortare avsnitt förlängdes och bands samman till längre motorvägssträckor. Idag bildar E4 och E6 sammanhängande motorvägar med anslutande grenar som till exempel delar av E20, E22, riksväg 40 och E65. Motiveringen till det tidigare planeringssättet var att man byggde motorväg längs de sträckor som hade mest trafik, oberoende av vägnummer, och i den takt finanserna tillät. Det blev oftast sträckor nära de större städerna. Senare har man valt att prioritera efter vägnummer, att E4 söder om Gävle, E6 och E18 öster om Örebro prioriterats, så man kunnat få längre sträckor. I helhet har det alltså på den södra halvan av Sverige idag vuxit fram ett motorvägsnät som är fullt jämförbart med ett flertal andra europeiska länder. Motorvägsnätet når också ut till Danmark genom Öresundsbron och har på så vis kopplingar till övriga Europa. Även till Norge når det ut genom Svinesundsbron.
Motorvägen på E4 Uppsala–Gävle öppnades 2007. Den 78 kilometer långa vägen var Sveriges dittills enskilt längsta motorvägbygge. Det dyraste motorvägsbygget i Sverige är Södra länken i Stockholm, på runt 8 miljarder, eftersom denna motorväg till största del går i tunnel.
Norr om Gävle och fram till Axmartavlan finns ett 33 km långt avsnitt som inte är motorväg utan en mötesfri motortrafikled med mitträcke. Denna del har dock en standard som är mycket nära motorvägsstandard. I Schweiz förekommer samma fenomen där motorvägsnätet sammanbinds på vissa ställen med motortrafikleder.
I de norra delarna av Sverige, från Sundsvall och norrut, utgörs motorvägsnätet fortfarande till stor del av kortare, isolerade motorvägsavsnitt som inte väntas förlängas inom överskådlig tid. De allra nordligaste delarna av Sveriges vägnät saknar motorvägar helt. Även längs andra europavägar förekommer fortfarande sådana avsnitt, däribland längs E22. E20 mellan Stockholm och Göteborg saknar i stor utsträckning motorvägssträckor mellan Örebro och Vårgårda, men är i stort mötesseparerad.
Dagens svenska motorvägsnät har en form som är format som ett träd med en stam och olika grenar. Stammen utgår från Öresundsbron och i Skåne finns det längst i söder tre kortare förgreningar. Stammen fortsätter uppåt mot Helsingborg där den grenar ut sig i två stammar i form av E4 och E6 mot östra och västra Sverige. Längre uppåt längs med dessa två huvudmotorvägar finns sedan ytterligare förgreningar varav vissa är lite längre och andra lite kortare. Exempel på en längre gren är den som går från Södertälje till Eskilstuna medan en kortare gren finns i Uppsala.
Mellan Köpenhamn och Oslo via Göteborg där E6 och E20 tillsammans utgör en internationell motorvägssträcka för transittrafik mellan Danmark och Norge.
Skyltning 200px 80px Skyltningen på motorvägar i Sverige följer de normer som gäller för motorvägsskyltning i Europa. Men skyltningen har under den tid motorvägar funnits i Sverige ändrats något i olika etapper. Under 1950-talet fanns inte motorvägsmärket alls. Den 1 december 1957 infördes en provisorisk skyltning för fyrfilig och tvåfilig motorväg. (Begreppet motortrafikled infördes i samband med högertrafikomläggningen). Som provisorisk skyltning användes en rund skylt med en bil. Den påminde om skylten för motortrafikled men var rund i formen istället. Den kunde betraktas som ett påbudsmärke som skulle visa att endast motorfordon var tillåtna på vägen. Vägvisningen på svenska motorvägar bestod av skyltar som var ljusblå med vit text och var mycket lika de skyltar som på den tiden användes i Tyskland. Den är inte speciellt lik dagens tyska skyltar. I början på 1960-talet bestämdes i hela Europa att det skulle tas fram en speciell symbol för motorväg, den s.k. motorvägsskylten. På den tiden kunde den finnas i blått, mörkblått eller grönt. Det infördes nämligen en Konvention om vägmärken och signaler i FN:s regi, som gällde vägmärken i Europa. I Sverige bestämdes att skyltarna både på motorväg och landsväg skulle vara mörkblå. De nya vägmärkena började i Sverige gälla från och med 1962.
Under 1970-talet bestämdes att svenska skyltar skulle få nya färger. Blått valdes för landsväg och grönt för motorväg. Det är detta som man följer idag. Detta är en mycket vanlig lösning som finns i flera länder i Europa. Konventionen kräver olika färger för motorvägar och landsvägar, samt antingen grönt eller blått med vit text för motorväg, och alla länder utom Nederländerna (som har samma färg på båda vägtyper) har idag så. Typsnittet för texten på svenska skyltar heter Tratex. Texten skrivs i versaler. Detta varierar i olika länder i Europa men i bland annat Frankrike skrivs texten i versaler på likadant sätt som i Sverige. På avfarter är skyltarna ofta kompletterade med ett avfartsnummer. Denna skylt är framtagen efter rekommendationer av EU. Skyltningen på svenska motorvägar har stora likheter med skyltningen i Italien och Tjeckien (versaler på gröna skyltar), Frankrike, Schweiz och följer europeisk standard i FN:s regi (deras underorgan UNECE).
Trafikregler Endast trafik med motorfordon eller motorfordon med tillkopplat fordon som är konstruerade för och får framföras med en hastighet av minst 40 kilometer i timmen får förekomma. Mopeder klass I får dock inte framföras på en motorväg.
På motorväg är det förbjudet att stanna, vända och backa. De vändningsmöjligheter som finns längs svenska motorvägar är avsedda för fordon med särskilda funktioner och får inte användas av vanliga trafikanter. Gående, cyklister, moped klass I och II, traktor och motorredskap får inte trafikera motorväg. Motorredskap klass I inrättat som lyftkran får dock trafikera vägen (i 50 km/h). Även påfarter och avfarter räknas till motorvägen och lyder under samma regler.
Vid nödstopp är föraren skyldig att flytta sin bil från motorvägen så fort som möjligt. Bogsering får bara ske i vägrenen.
Vid färd på väg skall fordon föras i det körfält som är längst till höger i färdriktningen och som är avsett för fordonet.
Omkörning får bara göras till vänster, utom där körbanan har minst två körfält i samma riktning som anges med vägmarkering och där maxhastigheten är 70 km/tim eller lägre.
På en väg där den högsta tillåtna hastigheten är 70 kilometer i timmen eller lägre och körbanan har minst två körfält för trafik i samma riktning som anges med vägmarkering, får förare använda det körfält som är lämpligast med hänsyn till den fortsatta färden.
Tidiga svenska motorvägar miniatyr|E20 mellan Floda och Alingsås. Vägen är byggd som fyrfältsväg under 1940-talet och har successivt konverterats till modern motorvägsstandard. I Sverige var man sen med att införa motorvägar. Intresset vaknade först efter andra världskriget, från mitten av 1940-talet.
Göteborg–Alingsås Det som påminde mest om en första motorväg i Sverige, är den sträcka som går mellan Floda och Alingsås vilken byggdes i slutet av 1940-talet trots att dess struktur med mycket snäva kurvradier, siktsträckor och stigningar starkt avviker från vad som är gängse. Planskilda korsningar saknades till betydande del och det var tillåtet för traktorer, cyklister etc att trafikera sträckan. Vägen såg trots detta ut som en motorväg. Sträckan som idag är del av dagens E20, tidigare E3 och dessförinnan Riksväg 6 består av två parallella körbanor för syd- resp. nordgående trafik och är försedd med mittbarriär (tidigare bara gräsrefug med öppning vid plankorsningar). Man kan dock av av- och påfarternas snäva utformning (typiska tyska "trumpeter") ana att denna sträcka var ett första försök av dåtida Vägverket att bygga en modern landsväg eller "Autostrada" även om den på många sätt är ett "hembygge" och inte följer dåtida utländsk standard för motorvägar (någon svensk standard fanns inte). Längs denna sträcka finns även vid Vardsjön strax väster om Alingsås en rastplats på vägens västra sida som tydligt påminner om att tanken var att denna sträcka skulle efterlikna de dåtida rastplatserna längs de tyska motorvägarna. Denna rastplats består av delar av den vägsträcka som den nya vägen då ersatte och som ligger i ett högre läge vid Vardsjön. Idag har denna "förmotorväg" byggts om till riktig motorväg på hela sträckan mellan Floda–Alingsås, även om den fortfarande bitvis är krokig för att vara motorväg. Delen Floda–Nääs byggdes om till motorväg 2003, Nääs-Ingared 2021 och Ingared-Alingsås 2012.
De tre första miniatyr|Sveriges första motorväg mellan Malmö och Lund öppnades 1953. På bilden pågår beläggningsarbeten. Sveriges första motorvägsbygge – Rikshuvudväg 4 – var den 17 kilometer långa sträckan mellan Malmö och Lund som byggdes 1952-1953 av ett konsortium, bestående av Skånska Cementgjuteriet, AB Armerad Betong, Nya Asfalt AB och AB Vägförbättringar. Arbetet tog 16 månader, och som mest var 450 man sysselsatta vid bygget. Genom länsstyrelsens kungörelse den 29 augusti 1953 förklarades den nya vägen för huvudled med undantag för anslutande rampvägar; Vägen får trafikeras endast av registreringspliktiga fordon jämte därtill kopplade släpfordon.
Vid åtminstone tre tillfällen har här utförts arbeten som gör att sträckan kan betraktats som föregångare inom svenskt vägväsende. Under 1852 igångsattes ett ombyggnadsarbete av vägen som överträffar allt som tidigare gjorts i Sverige. Den gamla färdleden byggdes om och försågs med packstensbädd, dränering, makadamisering samt alléplantering. Den försågs med nya träd 2009. Byggnadssättet kallades chaussée vilket står för "en omsorgsfullt byggd väg. Kostnaden uppgick till 130 000 riksdaler silvermynt. Investeringen finansierades delvis med vägavgifter och mellan värdshuset Kalinan vid nuvarande trafikplats Kronetorp och Lund fick man betala 6 öre för vagn med en häst och 12 öre för vagn med två lastar. Under åren 1924-1926 försågs vägen med en permanent beläggning, bestående av smågatsten eller betong. Det var den tidens största vägbygge och kostade 750 000 kronor. Stensättningen med handslagen smågatsten till en bredd av 5 meter genom Åkarp kostade 69 kronor per meter väg. Men trafiken ökade snabbt och snart räckte inte den gamla landsvägen till. En helt ny väg byggdes vid sidan om den gamla, men ingen vanlig väg utan en motorväg.