miniatyr|Enligt sägnen gömde sig Margareta på slottsvinden när Gustav Vasa friade till henne. Bild från utställning på Gräfsnäs slott. mini|Margareta Leijonhufvud på gravyr av Hieronymus Cock från omkring 1559. Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud), enligt osäkra uppgifter född i januari 1516 på Loholm i Långared, död 26 augusti 1551 på Tynnelsö slott i Mälaren, var som Gustav Vasas andra gemål drottning av Sverige 1536–1551.
Biografi Bakgrund Margareta var dotter till Erik Abrahamsson (Leijonhufvud) och Ebba Eriksdotter (Vasa). Hon var fyra år gammal när hennes far halshöggs på Stortorget i Stockholm under Stockholms blodbad 8 november 1520. Vid denna tid befann sig Margareta tillsammans med sin mor och sina syskon som gäster under Västerås klosters beskydd på önskan av fadern, som hade skickat dem dit för deras säkerhets skull. Modern fick behålla makens egendomar trots att han hade avrättats, vilket antagligen berodde på den allmänna instabiliteten i Sverige just då. Efter faderns död flyttade hon tillsammans med modern och sina syskon till Lo slott, som låg på ön Loholmen i sjön Anten intill Gräfsnäs i nuvarande Alingsås kommun i Västergötland. Familjens andra sätesgård var Ekeberg vid Hjälmaren i Närke.
Det finns mycket lite information om Margaretas liv före hennes äktenskap. Enligt uppfostringsboken Oeconomia, skriven av Per Brahe, som tillhörde samma generation och klass, skulle en adlig dotter få lära sig hushållskunskaper, godsskötsel, ekonomi, läsa, skriva och räkna för att kunna övervaka både hushållstjänare och bokförare och ta ansvaret för godset under makens frånvaro, hon skulle kunna tala åtminstone tyska förutom svenska samt bilda sig till värdighet men också ödmjukhet genom att studera religiös sedelärande litteratur. Det var också vanligt bland den svenska adeln vid denna tid att låta sina döttrar undervisas en tid i ett kloster, och Margaretas uppfostran antas motsvara denna samtida norm.
Det är troligt att hon var hovjungfru åt Gustav Vasas första drottning Katarina av Sachsen-Lauenburg. Hennes familj var med all säkerhet närvarande vid kungens bröllop, och det nyblivna kungaparet stod värdar när hennes syster Brita gifte sig med kungens gunstling Gustav Olofsson (Stenbock) strax efter det kungliga bröllopet. Vid tiden för kungens första äktenskap var Margareta 15 år gammal, hennes mor var kungens släkting och hennes syster gift med hans hovman, och även om inga listor finns om vilka hovdamer Katarina hade under sin tid i Sverige, torde Margareta med tanke på sin sociala ställning, ålder, kontakter och samtida sed ha fått avsluta sin uppfostran som hovdam.
Enligt gammal tradition ska Margareta och Svante Sture den yngre ha förälskat sig i varandra och trolovat sig i hemlighet före hennes äktenskap. Det är inte bekräftat att de var trolovade, men det anses mycket troligt att det var så, med tanke på att familjerna Sture och Leijonhufvud tillhörde Sveriges främsta familjer och enligt adelns giftermålsmönster troligtvis skulle ha strävat efter att sluta förbund med varandra genom äktenskap.
Giftermål 1535 avled kungens första drottning Katarina av Sachsen-Lauenburg. Eftersom äktenskapet bara hade resulterat i en son, och en reservarvinge var viktig om tronarvingen skulle avlida, ansågs det nödvändigt för kungen att gifta om sig. Orsaken till att äktenskapet mellan Gustav Vasa och Margareta arrangerades är obekräftad. Men kungens möjligheter att arrangera ett nytt dynastiskt äktenskap med en utländsk prinsessa i det komplicerade läge Nordeuropa befann sig i under Grevefejden var små. Berend von Melens pamfletter mot Gustav Vasa, liksom hans syster och svågers avhopp till Lübeck, hade väckt uppseende i Östersjöområdet och gett kungen dåligt rykte i Tyskland, där han också vägrats bli medlem i Schmalkaldiska förbundet. Ett dynastiskt äktenskap var också dyrt och tidsödande med tanke på hur det hade varit att arrangera kungens första dynastiska äktenskap, där förhandlingarna hade dragit ut i åratal och beskrivits som förödmjukande för kungen, som betraktades som en uppkomling i Europa. En äktenskapsallians med en medlem av en svensk adelsätt skulle säkra kungen inrikespolitiskt stöd, och förhandlingarna skulle vara både snabbare och billigare. Margareta kom ur en av rikets ledande adelsätter, hennes mor var släkt med kungen och två av hennes systrar var gifta med hans förtrogna: Birgitta "Brita" med Gustav Olofsson (Stenbock) och Anna med Axel Eriksson (Bielke).
Inga källor nämner hur frieriet gick till, och vad Margareta kände inför äktenskapet är okänt. Enligt en muntlig tradition gömde sig Margareta i en kista när kungen kom för att fria. En ekkista kallad "Drottning Margaretas kista" finns bevarad på Ekebergs herrgård, men denna är yngre. Både kyrkan och lagen vid denna tid förbjöd att någon tvingades in i ett äktenskap mot sin vilja, men samtidigt sade normen att ett barn skulle lyda sina föräldrar.
Margareta och Gustav Vasa vigdes av ärkebiskop Laurentius Petri i Uppsala domkyrka den 1 oktober 1536. Enligt Per Brahe skedde bröllopet med "synnerligen stor ståt, fröjd och härlighet", men det finns inga detaljer bevarade om hur firandet gick till. Vid bröllopet dubbades Margaretas bröder Abraham och Sten till riddare och blev liksom hennes svågrar utnämnda till riksråd. Margaretas tid som drottning inledde vad som har kallats Kungafrändernas tid, när Gustav Vasa genom sitt äktenskap säkrade vasaättens ställning genom en tät familjekontakt med sin makas och sin egen släkt, som giftes in i varandra genom flera bröllop och spelade en viktig och sammanhållen grupp vid hovet.
Margareta ska enligt traditionen ha varit trolovad med Kristina Gyllenstiernas son Svante Sture den yngre, som i stället fick gifta sig med hennes syster Märta. Svante Sture befann sig vid tiden för Margaretas äktenskap i Lübeck, där han hade satts i arrest av stadsborna sedan han hade avböjt deras erbjudande om att lanseras som svensk kung under Grevefejden. Enligt en mycket välkänd gammal tradition, som ofta berättas om Margareta, ska kungen en dag ha överraskat henne ensam med Svante Sture, som stod på knä framför henne. När kungen upprört bett om förklaring, ska Margareta snabbt ha talat om för honom att Sture bad om hennes syster Märtas hand, något kungen sedan omedelbart biföll. Olof von Dalin beskrev scenen: "Sturen skyndade till Sverige och sökte en gång tillfälle, att betyga sin förra ömhet med all den eld, som i ett ungt sinne kan upptändas men det hade bekommit honom illa, om ej Drottningens fintlighet honom räddat. Han hade för henne kastat sig på knä, när Konungen hastigt inkom och frågade vad det betydde: Han begär, sade Drottningen, min syster Märta till äkta, vartill K. Gustav strax samtyckte, och blev Sturen således gift innan förmodat." Svante Sture gifte sig med Märta Leijonhufvud 1538.
Drottning
Relationen mellan Margareta och Gustav Vasa beskrivs som lycklig. Med sitt milda, vänliga sätt lär hon ha utövat ett lugnande inflytande över Gustav Vasa. Hon beskrivs som en mycket älskad drottning av både sin make och svenska folket. Gustav ska aldrig ha haft en älskarinna: "sitt äktenskap höll han och väl" utan någon "concubinam". Han började sina brev till sin hustru "Min allra hjärtans käraste Margareta". Detta tillsammans med allt ansvar, som Gustav gav henne, visar hans förtroende för henne. Margareta behöll hela livet sin katolska tro, medan Gustav Vasa genomförde reformationen. Hon får en påfallande positiv beskrivning i samtida dokument. Hon beskrivs som en trofast hustru som inte överträdde sina befogenheter, som en ansvarstagande förälder, en skicklig organisatör av hovets hushåll och som en barmhärtig filantrop mot de nödlidande.
I sin roll som drottning fick hon det högsta ansvaret för hovets hushåll och personal. Hon skötte hovets inköp och kontakten med dess leverantörer, och kunde i denna roll utfärda privilegiebrev för hantverkare och köpmän. Hon hade också ansvaret för hovets personal. Hovets personal är endast fragmentariskt känd under Margaretas tid som drottning. Hennes hovdamer, som sammanfattades under namnet "fruntimret", bestod av ogifta hovjungfrur som skulle vistas en tid vid hovet för att lära sig fint sätt och sedan få ett äktenskap arrangerat av drottningen, gärna med någon av kungens hovjunkrar, vars bröllop sedan hölls av kungaparet. Ett exempel på en sådan hovjungfru var Ebba Månsdotter Lilliehöök. Kungaparet arrangerade dessa äktenskap för att upprätthålla en inrikespolitisk balansen mellan adelsätterna. Hovjungfrur och hovjunkrar skulle på kungens befallning varje dag efter middagen dansa med varandra i slottets danssal; annars åtföljde hovjunkrarna kungen på hans dagliga jakter, medan hovjungfrurna sydde i drottningens frustuga. Hovjungfrurna valdes troligen ut bland döttrar till riksråd (med all säkerhet hörde Margaretas systerdöttrar till dessa), och övervakades av en hovmästarinna. Bland hennes övriga hovpersonal nämns främst Birgitta Lass Andersson, kungabarnens sköterska och av allt att döma Margaretas gunstling. Margareta hade också personliga affärer och gods som hon skötte utan inblandning från kungen; vid sin död var hon personlig ägare av 150 gårdar, 109 stadstomter och tre kvarnar.
Margaretas familj gynnades av hennes äktenskap med kungen, och hennes familj bad henne ofta utverka förmåner åt dem från kungen. Flera av hennes manliga släktingar utsågs till riksråd, lagmän och häradshövdingar. Hennes bröder Abraham och Sten utsågs till riksråd: särskilt Sten gynnades, då han stödde kungens strävan efter ett absolut fursteideal, blev krigsråd och fick bära spiran under högtider. Hennes syster Annas make blev genom förläningar en av Östergötlands rikaste män, liksom hennes syster Britas make blev motsvarigheten i Västergötland. Hennes mor och mormor mottog förläningar och rätten att ta upp en del av skatten från underlydande bönder. Den familjemedlem Margareta tycks ha stått särskilt nära var sin syster Märta. Hon upprätthöll en aktiv korrespondens med Märta, som hon kallade "Hjärtans käre syster" och avhandlade både godsekonomi och inrikespolitik. Hon agerade ofta för dennas räkning inför monarken, och Märta vidarebefordrade dessutom ofta supplikanters böner till Margareta, bland annat hennes egen makes, och Margareta förde dem sedan vidare till kungen.