Under andra världskriget (1939-1945) förekom censur i Sverige. Under 1900-talet hade censur av tryckta källor i demokratiska länder enbart blivit aktuellt under krig eller vid risk för krig. Under andra världskriget antogs en ny lag som möjliggjorde censur i Sverige. En ny paragraf infördes i tryckfrihetsförordningen år 1941 som gjorde det straffbart att yttra sig kritiskt mot andra länder. Det var exempelvis inte tillåtet med tidningsartiklar vars innehåll på något sätt kunde hota Sveriges relation till Tyskland.
Bakgrund miniatyr|Per Albin Hansson var Sveriges statsminister 1932-1936 och 1936-1946. Sverige har tillämpat censur vid två olika tillfällen, innan år 1766 och under andra världskriget. Kort efter krigsutbrottet förklarade Per Albin Hansson, Sveriges dåvarande statsminister, i en radiosändning att Sverige var ett neutralt land och att hans mål var att Sverige inte skulle dras in i kriget. Dessutom betonade han vikten av att inte missbruka yttrandefriheten, vilket skulle komma att bli en huvudfråga under de kommande åren. I sitt tal varnade även Per Albin Hansson den svenska befolkningen för att sprida uppgifter om det svenska försvaret på ett oförsiktigt och tanklöst sätt.
Den tyska regeringen utövade påtryckningar på den svenska regeringen för att få den att ställa krav på svenska tidningar att inte skriva negativa artiklar om Tyskland. Efter Hitlers makttillträde år 1933 ökade intensiteten i påtryckningarna och efter krigsutbrottet år 1939 skärpte tyskarna tonen ytterligare. I februari år 1940 förklarade Tysklands propagandaminister Goebbels att det strider mot neutraliteten att göra en skillnad mellan vad en regering tycker och vad landets press tycker. Under krigsåren menade diktaturen Tyskland att regeringarna i de neutrala länderna var ansvariga för vad ländernas press skrev. Denna uppfattning hade blivit delvis accepterad av den svenska regeringen till följd av omständigheternas tryck. Till en början hade den svenska regeringen svarat tyskarna att det rådde tryckfrihet i Sverige och att pressen var fri att skriva vad den ville. Regeringen betonade att den inte blandade sig i vad pressen skrev och att den heller inte kunde ansvara för dess uttalanden.
På 1930-talet saknades censurlagstiftning. Istället använde regeringen andra lagparagrafer för att väcka åtal mot uttalanden i pressen som den ansåg utrikespolitiska olämpliga. De första åtalen före kriget väcktes med hjälp av "smädesparagrafen", TF 3:9. Den så kallade "censurlagen" infördes genom två beslut 12 juni 1940 och 18 juni 1941 genom ändringar i regeringsformen och tryckfrihetsförordningen. Enligt denna lag fick riksdagen tillåtelse att med majoritet i båda kamrarna besluta om förhandscensur i händelse av att landet kom i krig eller vid krigsfara. Det var framför allt utrikesminister Christian Günther och justitieminister Karl Gustaf Westman som var pådrivande när det gällde införande av en censurlag. Westman ansåg att de möjligheter som fanns för att övervaka pressen inte var tillräckliga. Censurlagens införande föregicks av en häftig diskussion i riksdagen och många var kritiska till inskränkning av tryckfriheten. Lagen kom i praktiken aldrig att användas och den avskaffades genom två beslut i riksdagen den 17 maj 1944 och den 24 maj 1945.
Ända sedan år 1933 hade det tyska utrikesdepartementet gjort diplomatiska hänvändelser mot illa omtyckta tidningsartiklar. Klagomålen medförde i att Ny dag och Arbetaren åtalades, men UD svarade med att man inte kunde vidta åtgärder. Det tyska trycket mot Sverige ökade ytterligare efter att kriget bröt ut år 1939. Att ställa regeringen till svars blev betydligt svårare för invånarna i Sverige. Främst rapporterade tidningarna om sådant som statsråden önskade att de skulle skriva om. Det var mer sällsynt med självständig granskning, ifrågasättande eller fördjupa sig kring regeringsbesluten.
Radions roll och hållning miniatyr|Carl Anders Dymling var en av radiocheferna under krigsåren. Radion utgjorde en viktig roll i det vardagliga livet för befolkningen innan och under krigsåren. Radioledningen var medvetna om i vilken grad radion kunde spela i samhället. Carl Anders Dymling, som var en av radiocheferna under krigsåren, uttalade sig om sin syn på radions roll och möjligheter. Han menade att radion inte enbart syftade till att sprida information, kultur och underhållning utan även att uttrycka den svenska opinionen. Dymling erkände i efterhand att den svenska radion under krigsåren utnyttjades för nationell propaganda och att den i vissa fall missbrukade sitt syfte. Yngve Hugo, som efterträdde Dymling, medgav under krigsåren att han såg radion som ett betydelsefullt hjälpmedel avseende att stärka fronten inrikes.
Sveriges förändrade situation efter att kriget brutit år medförde en förändrad roll även för radion. Krigsutbrottet i kombination med den svenska regeringens neutralitetsdeklaration innebar nya krav på radions programverksamhet. Samma dag som kriget bröt ut sände Radiotjänst ut ett meddelande till föredragshållare och andra medverkande att avstå från allt som på något sätt kunde uppfattas som "innebärande politiska anspelningar" och att de skulle vara försiktiga med tanke på det rådande världskriget. Radions programverksamhet skulle i allt större utsträckning komma att formas av krig och kristid. Landets neutrala ställning innebar nya krav på radions hållning. Samma år som krigsutbrottet var antalet licenser 1,4 miljoner, en siffra som kom att stiga kraftigt under de kommande åren. Radiotjänstens verksamhet styrdes genom ett avtal med staten och detta medförde ett flertal inskränkningar i företagets möjlighet att kunna göra egna val (handlingsfrihet). Avtalet med staten utgjordes av bestämmelser som hade en dämpande och begränsande påverkan på företagets arbete och programutbud. Nyhetsverksamheten exempelvis, hade genom avtalet brutit sig ut ur Radiotjänsts uppdrag och överlämnats till Telegrambyrån som Gustaf Reuterswärd var chef för.
Vid tiden då kriget bröt ut var radions nyhetsförmedling begränsad. Enligt ett avtal som rådde vid krigsutbrottet var det tre nyhetssändningar som skulle äga rum per dag. Tidningarnas telegrambyrå, TT, bestämde sedan att återkalla de extra morgonnyheterna när kriget i Polen hade varat i några veckor. Under de rysk-finska kriget (1939-1940), bortsett från de första dagarna, fanns inte några extra radionyheter under de tre och en halv månader som vinterkriget varade. Det var inte förrän den 9 april 1940, i samband med att Hitler anföll Danmark och Norge, som TT fick ett skäl till att sända extra morgonnyheter.
Det skedde en granskning av radiomanuskript inom Radiotjänst. Det hände dessutom, framför allt i början av kriget, att man skickade manuskript till Informationsbyrån, och senare Statens informationsstyrelse (SIS), eller till andra myndigheter för granskning. Man var i synnerhet försiktig avseende aktuella utrikespolitiska frågor. De undveks i princip helt och håller under de första åren av kriget. Utrikeskrönikor och översikter avskaffades helt till skillnad från tidigare då de förekom med jämna mellanrum. Under våren 1940 försvann även de nordiska krönikor som berörde kultur- och samhällsliv i de nordiska länderna. I radion tog man avstånd från sådant som kunde misstänkas innebära kritik mot regeringspolitiken. Historiska företeelser som kunde kopplas till dåvarande tid och till inrikespolitiska frågor sorterade man bort. Exempelvis bedömde man att det var opassande med föredrag om indragningsmakten under 1800-talet. Manuskripten skulle flera dagar innan radiosändning skickas in för kontroll. Dessutom var jourhavande tvungna att avlyssna programmen under tiden de sändes för att säkerställa att inga avvikelser hade gjorts från manuskriptet.
Den svenska regeringen hade en försiktig hållning under vinterkriget 1939-1940. Krigsläget under den finsk-ryska krisen år 1940 speglades i den svenska radion, men inte överallt. Man kunde lyssna om det i dagsnyheterna, men däremot inte i Dagens eko. Det dröjde ända till den 12 oktober som Dagens eko började kommentera den finländska krisen. Tidningarnas telegrambyrå införde en extra nyhetssändning sent på kvällen efter att Molotov i ett tal den 29 november 1940 satt punkt för dem i de finsk-sovjetiska förhandlingarna. Dagen efter bombades Helsingfors och Finland var i krig, men trots detta sändes inga extra morgonnyheter. Det var i Pontus Bohmans dikt, en halvtimme före de ordinarie förmiddagsnyheterna, som de första kommentarerna från radion kom till nyheten. Redan i början av vinterkriget hade radion bestämt sig för att ha en passiv och försiktig hållning. I mitten av december höll Per Albin Hansson ett framförande i Dagens eko där Sveriges politiska hållning till Finland nämndes, vilket var enda gången det togs upp i december.
Under kriget i Norge i april 1940 som varade i två månader hade Dagens eko enbart ett fåtal inslag som berörde situationen i Norge. När de väl gjorde det, rapporterade de varken om de aktuella krigshändelserna eller människornas svåra situation. Den 10 april kom den norske stortingspresidenten CJ Hambro till Stockholm för att försöka kunna förmedla ett budskap till den norska befolkningen genom svensk radio, vilket inte var möjligt i Norge då den norska radion var under tysk kontroll. Det verkade i tidningar de följande dagarna att Hambro skulle få tala i radio. Hitler och Göring var upprörda över att Hambro skulle få tala i radio och Richert, den svenske ministern i Berlin, meddelade till UD att Hitler skulle uppfatta Hambros anförande i svensk radio som en fientlig handling och ett neutralitetsbrott. Våldsamma tyska protester ledde till att Hambro aldrig talade i svensk radio. Orsaken till regeringens krav på återhållsamhet och försiktighet som radion skulle ha under kriget i Norge var att Sverige hade den tyska krigsmakten nära intill sig och kände av ett underliggande hot och stigande krav på eftergifter. Andra halvåret av 1940 var det i princip tyst om Norge i den svenska radion.
Vid flera tillfällen kom protester från Tyskland mot bristfällig neutralitet i radionyheterna. DNB, en tysk nyhetsbyrå, hade i augusti 1940 klagat på radionyheterna för att gynna material från västmaktshåll. Den tyska tidningen Völkischer Beobachter som hade stort inflytande skulle senare kritisera de svenska radionyheterna för engelskvänlighet.
År 1941 var nyheterna från Danmark inte många och väl filtrerade. Den svenska radioledningen var, på regeringens begäran, fortfarande återhållsam och försiktig i det som kunde få en politisk innebörd. På det kulturella området däremot, kunde man visa lojalitet och solidaritet med Danmark. Skolradion och uppläsningsprogrammen var de program vars programutbud i störst utsträckning gav en dansk färg.
Efter krigets vändpunkt övergick den svenska radions försiktiga återhållsamhet till större öppenhet. Dagens eko började kommentera krigshändelserna och Yngve Lorents höll kontinuerligt utrikespolitiska översikter. Dessutom sände föredragsavdelningen mer dagsaktuella föredrag, reportage och diskussioner vilket man innan hade låtit bli att göra.