miniatyr|Poliskollegor i Stockholm 2024 Sveriges första kvinnliga poliser började tjänstgöra år 1908. De första kvinnliga poliserna som anställdes var sjuksköterskor och titulerades polissystrar. Denna titel avskaffades i början av 1950-talet och år 1958 började kvinnliga poliser patrullera i uniform. Under 1960-talet deltog kvinnliga poliser på prov i ordinarie spanings- och utredningsverksamhet. År 1971 tilläts uniformerade kvinnliga poliser för första gången patrullera i yttre tjänst, varefter polisutbildningen och möjliga arbetsuppgifter varit i stort sett desamma oavsett kön. 2024 består den svenska poliskåren till 35 procent av kvinnor.

Polissystrar

Bakgrund År 1908 togs beslutet om att sjuksköterskor skulle tillåtas att på prov arbeta tillsammans med män inom polisen. Beslutet grundades i en motion från Gerhard Halfred von Koch till Stockholms stadsfullmäktige, som 1907 lyfte frågan om att inkludera kvinnor i poliskåren. Motionärerna refererade till ett framgångsrikt initiativ i Stuttgart i Tyskland, från 1903, där sjuksköterskan Henriette Arendt gjorde betydande insatser inom polisväsendet. Hennes uppskattade insatser gjorde henne till den första kvinnan inom polisen i Europa under tidigt 1900-tal.

De första polissystrarna 1908 anställde poliskåren på prov tre sjuksköterskor – Agda Halldin, Maria Andersson och Erica Ström – med titeln polissyster. De skulle genomgå en planmässig utvärdering av sina insatser i verksamheter i januari 1909, efter att ha placerats i separata polisdistrikt i Stockholm. Arbetsuppgifterna för polissystern var främst inriktade på att erbjuda social och medicinsk hjälp åt de kvinnor och barn som av olika anledningar hade omhändertagits av polisen.

Försöket med polissystrar bedömdes som framgångsrikt, och år 1910 började man även anställa dem i andra städer – inklusive Göteborg. Däremot var polissystrarna inte likvärdiga med de manliga poliserna och saknade flera av deras befogenheter. Ett förslag om att ge dem samma befogenheter som de manliga kollegorna, vilket skulle göra dem till fullvärdiga poliser, avslogs och förlöjligades i pressen.

För att få tjänstgöra som polissyster måste den som blivit antagen:"ha genomgått högre läroverk med normalskolekompetens samt en av Svenska fattigvårdsförbundet anordnad kurs för praktisk och teoretisk utbildning av föreståndarinnor vid fattigvårdsanstalt och barnhem och/eller vara utexaminerad sjuksköterska."Polissystrarna tjänstgjorde inte i polisuniform utan i sjuksköterskedräkt och de var heller inte beväpnade. De tilldelades dock från första början polismans skydd och befogenhet – de var alltså poliser. Därför bar de också polisens tjänstetecken, det vill säga polisbricka. Från och med 1940-talet började de att alltmer benämnas som kvinnliga poliser, även om deras officiella titel var polissyster in på 1950-talet. Då hade deras ansvarsområden och arbetsuppgifter utvidgats markant.

Kvinnliga polisers roll utvecklas

Vägen till ökade befogenheter bland kvinnliga poliser Under tidigt 1900-tal lyfte kvinnoorganisationer regelbundet fram önskan att kvinnliga poliser som genomgick utbildning borde tilldelas samma befogenheter som deras manliga motsvarigheter. Många gånger förlöjligades förslagen, men den 18 september 1930 presenterade Överståthållarämbetet nya, utvidgade arbetsuppgifter för polissystrarna. Enligt den nya förordningen skulle de behålla sina befintliga uppgifter samt inkludera följande:

Ta emot och dokumentera anmälningar från kvinnor angående våldtäkt, fosterfördrivning eller sedlighetsbrott. Genomföra förhör med kvinnliga målsägare eller kvinnliga vittnen vid misstankar om de nämnda brotten. Agera som vittnen vid förhör med kvinnor som misstänktes för lösdriveri. Närvara vid husrannsakan hos kvinnor. Genomföra spanings- och övervakningsaktiviteter enligt anvisningar från vederbörande polisintendent. För att förvärva färdigheter att hantera de nytillkomna arbetsuppgifterna fick polissystrarna genomgå särskilda kurser. Från och med 1931 anlitades polissystrar på varuhuset NK i Stockholm som detektiver. Tillsammans med de anställda manliga detektiverna var polissystrarnas uppgift att, civilklätt, övervaka kunderna eftersom det förekom en hel del stölder på varuhuset.

År 1944 presenterades en proposition av regeringen för riksdagen, där det föreslogs att kvinnor principiellt inte bör uteslutas från polisyrket. Det fanns dock vissa reservationer angående "kvinnans olämplighet för ordningspolistjänst".

Titeln Polissyster avskaffades år 1954, vilket innebar att de kvinnliga och manliga poliserna därefter hade samma titulatur. Arbetsuppgifterna förändrades dock inte utan utgjordes för kvinnliga poliser fortfarande av utredningsarbete och ärenden gällande kvinnor och barn.Silverbark (2004) s. 360

I april 1955 genomförde Hans Wickberg, verksam vid Stockholmspolisen, en studieresa till bland annat England. Vid den tiden fanns det bara i London 600 kvinnliga poliser med samma arbetsuppgifter som deras manliga kollegor, och resultaten av deras insatser var högst positiva. Denna insikt utgjorde grunden för beslutet att anta 24 kvinnliga elever vid Statens polisskola hösten 1957. Januari året därpå började de deras ordningspolistjänst, och de rekryterades för uniformstjänst vid de olika valdistrikten med patrulltjänst. miniatyr|Två kvinnliga poliser med inre polistjänst i Tierp i Uppland 1967.

Mannen och kvinnan får tjänstgöra på lika villkor 1964 diskuterades det mycket om det var lämpligt med kvinnor i uniformstjänst. Frågan gällande kvinnors lämplighet att patrullera gator och torg väcktes. Efter förstatligandet av polisväsendet beslöt den nytillkomna Rikspolisstyrelsen tillsammans med Sveriges polisförbund (SPF) att starta en försöksverksamhet med speciella arbetsuppgifter för kvinnliga poliser. Verksamheten innebar att kvinnor anställda 1969 och senare skulle användas för utrednings-, spanings- och skyddspolisverksamhet. De skulle inte ha uniformerad polistjänst. Rekryteringen inriktades på att fylla de behov av kvinnliga poliser som polischeferna redovisat. Många, främst kvinnor, blev missnöjda efter beslutet.

1971 biföll Justitiedepartementet en framställan från två kvinnliga poliser, som ingick i försöksverksamheten, om att få fullgöra yttre polistjänst. Det svenska polisförbundet återkallade då sin del av överenskommelsen om försöksverksamheten. Rikspolisstyrelsen beslöt därefter att avbryta den. Kvinnor i polistjänst har sedan dess i princip samma arbetsuppgifter, utbildning, utrustning och avlöningsförmåner som manliga kollegor.Silverbark (2004) s. 380–381 Det var alltså först då, år 1971, som kvinnliga poliser började arbetar under samma villkor som sina manliga kollegor.

Regeringsbeslutet väckte uppmärksamhet och framkallade debatt inom poliskåren. Man reagerade på att kvinnor och män anställdes för att tjänstgöra på lika villkor, trots att skillnader i antagnings- och utbildningskrav kvarstod. Debatten, som väcktes i början på 1970-talet, har alltsedan dess pågått om polisyrkets skilda rekryterings- och anställningsvillkor för män och kvinnor.

Klädsel År 1958 examinerades för första gången kvinnliga poliser från samma polisutbildning som männen (innan dess hade det funnits specialkurser för kvinnliga poliser). Då verkade det för många otroligt att de skulle patrullera stadens gator och synas i det offentliga rummet. Dessutom var tanken på att de skulle bära samma uniform som männen helt otänkbar. Vid utformningen av den kvinnliga uniformen var en av de centrala principerna att det på avstånd skulle vara tydligt vilka som var manliga och kvinnliga poliser. Detta ledde till att användningen av byxor uteslöts. Dessutom ansågs det olämpligt med kjol i yttre tjänst, då den kunde hindra rörelsefriheten och på ett oetiskt sätt exponera benen. Kjolen riskerade också fladdra och fastna i olika föremål. Som lösning introducerades istället en byxkjol.

Som överdel tilldelades de kvinnliga poliserna en skräddarsydd jacka som matchade byxkjolen. Däremot saknade jackan fungerande bröstfickor, vilket motiverades av önskan att undvika att blickarna skulle riktas mot bysten när de behövde använda anteckningsblock och penna. Istället utrustades jackan med påsydda, stängda fickor. Uniformsmössan utformades med mjukare linjer, i jämförelse med mannens, och extra rymd för att passa olika hårtyper. miniatyr|Kvinnlig polis i uniform 1974.

1969 fråntogs rätten att bära uniform, i och med den inre tjänstgöringen, för samtliga kvinnor. Förbudet upphävdes 1971, och 1974 fick de kvinnliga poliserna rätt att bära byxor. Karin Carlsson skriver i sin bok Kvinnosaker om byxkjolens slut: "Idag har byxkjolen blivit ett museiföremål som påminner om att arbetet för ökad jämställdhet både tar tid och pendlar fram och åter. Men framför allt berättar den att det var ett stort och viktigt steg som togs när dörren till polisyrket öppnades för kvinnor, även om den inte ställdes på vid gavel." miniatyr|Manliga poliser i uniform 1972. Vad gäller utrustning fick kvinnorna batong, till skillnad från männen som rustades med sabel. Utöver det förkortades den ursprungliga 47 centimeter långa batongen, och därefter ansågs den vara mer praktisk och hanterbar för kvinnor. Kvinnorna fick däremot skyddsvästar som inte var gjorda för den kvinnliga kroppen.

Även om de kvinnliga poliserna välkomnades in i det mansdominerade yrket, kom deras särskilt utformade uniform att bli en symbol för att de betraktades som något annat än "riktiga" poliser. En uniform är vanligtvis avsedd för att skapa en känsla av gemenskap och kollektiv identitet inom en yrkeskår, oavsett om det gäller sjuksköterskor, brandmän eller poliser. Därför är det viktigt hur polisuniformen ser ut, eftersom den spelar en betydande roll i det samhällsskydd som polisen enligt polislagen är ålagd att säkerställa för allmänheten. Utformningen av uniformen påverkar hur legitim makt representeras och hur polisernas kroppar syns när de bär den. Detta är en del av hur rättsstaten visuellt synliggörs i det offentliga rummet. Strävan efter könsneutrala polisuniformer har varit ett viktigt symboliskt led på vägen mot samma arbetsuppgifter för kvinnor och män.

Våren 2024 visar polisuniformerna (nästan) ingen skillnad mellan män och kvinnor. De blå skjortorna finns både i kort- och långärmade versioner för båda uniformerna. Däremot finns detaljer som skiljer mannen och kvinnans uniform åt; exempelvis använder man fortfarande den så kallade dam- och herrknäppningen på skjortorna, vilket avslöjas på slipsnålens riktning.

Problem med att arbeta som kvinnlig polis Att vara kvinnlig polis innebär att vara i minoritet på arbetsplatsen, i ett yrke där det är en betydande överrepresentation av män. Där riskerar de manliga normerna som männen tar med sig till arbetet att utvecklas till de gemensamma arbetsnormerna, och de kan därmed osynliggöra och förbise de unika kompetenser och perspektiv som kvinnor kan bidra med.

Dynamiken hos en mansdominerad arbetsmiljö förstärker sig själv, i och med att polisyrket i sig förknippas med traditionellt maskulina egenskaper som fysisk styrka och våldsbruk. Dessa normer om en polis egenskaper och beteenden kan skapa svårigheter för kvinnor som strävar efter framgång inom yrket.

Dessutom lyfts det fram att kvinnor inom polisen ofta hamnar i en slags inre arbetsfördelning, där de tilldelas (eller väljer att utföra) arbetsuppgifter av mer social och känslomässig karaktär, beteenden som ses som mer feminina. Denna fördelning kan innebära att kvinnor i högre grad involveras i situationer som kräver sympati och relationsbyggande, medan de kanske undviks i de mer traditionellt maskulina uppgifterna med fysiskt krävande eller konfrontativa situationer. Det kan handla om att förhöra/prata med barn och kvinnor samt utreda mindre allvarliga brott.