George Ivanovich Gurdjieff eller Georgij Gurdzjijev (ryska: Гео́ргий Ива́нович Гурджи́ев; armeniska: Գեորգի Գյուրջիև, Georgi Gjurdzjiew), född 1866 i Ottomanska imperiet Gjumri i nuvarande Armenien, död 29 oktober 1949 i Paris, var en armenisk-grekisk tänkare, andlig ledare och författare aktiv under 1900-talets första hälft. Gurdjieff menade att människan lever sitt liv i ett slags dvala, men att det är möjligt att uppnå högre medvetandetillstånd och på så sätt fullborda människans potential. Metoden för att väcka det slumrande medvetandet kallas "the Work", där ”arbetet” syftar på inre, psykologiska ansträngningar. Metoden skiljer sig från de tre andra huvudsakliga andliga vägarna, fakirens, munkens och yogins väg, och Gurdjieff-läran benämndes utifrån detta ”den fjärde vägen” av Pyotr Demyanovich Uspenskiy. Gurdjieff beskrev också läran som esoterisk kristendom.

Under sin livstid öppnade och stängde Gurdjieff ett antal skolor som förmedlade läran på olika platser i världen. Enligt egen utsago hade han inhämtat läran från de sanningar om utökad självkännedom och mänsklighetens plats i universum som finns bevarade i uråldriga religioner och visdomstraditioner. Hans kompletta verk består av tre delar och är känt som All and Everything.

Biografi George Ivanovich Gurdjieff föddes vid gränsen mellan Ryssland och Turkiet. Hans mor var armeniska och hans far av grekiskt ursprung. Gurdjieffs far var ashokh, eller bard, en utövare av en muntlig tradition som bevarar historiska och mytiska skeenden i minnet.

Uppväxten präglades av en blandning av de grekisk-ortodoxa, armeniska och rysk-ortodoxa andliga traditionerna. Den österländska kristendomen är mer öppen för esoteriska andliga vägar och praktik än den västerländska, och Gurdjieff växte upp i en multikulturell och tolerant miljö. Hans första lärare var präst, och en del uppgifter säger att Gurdjieff studerade till präst i den grekisk-ortodoxa kyrkan samtidigt som han fick en gedigen vetenskaplig undervisning och även utbildade sig till läkare. Gurdjieffs uppväxt bidrog troligtvis till hans intresse för språk och etymologi, och han talade flytande armeniska, grekiska, ryska och turkiska, och lärde sig senare även att tala flera andra europeiska språk.

Han upptäckte tidigt att varken vetenskap eller religion kunde besvara hans brinnande frågor om livets mening. Han började misstänka att sanningen fortfarande låg gömd i uråldriga religiösa traditioner och myter och att urgammal visdom levde kvar på avlägsna platser. År 1895 bildade Gurdjieff sällskapet The Seekers of Truth, en grupp unga människor som outtröttligt sökte sanningen i främmande delar av Asien och Afrika. Under resans gång lärde sig Gurdjieff flera nya språk och många praktiska färdigheter som han senare använde för att skaffa pengar till sin verksamhet. Efter tjugo år i Centralasien och Främre Orienten återvände han 1912 till Ryssland och presenterade samma år en ny lära som varken kunde kategoriseras som religion eller filosofi. Det var en praktisk lära som måste levas, inte enbart studeras.

Gurdjieffs unika bidrag till de esoteriska traditionerna var att han för en ny tidsålder omformulerade den kärna som ligger till grund för alla de stora religionerna. Den lära han lade fram för den moderna människan är än idag förhållandevis okänd, trots att det nu är över hundra år sedan han först presenterade den i Moskva. Begreppen han introducerade har gett upphov till hundratals böcker och artiklar och har haft ett stort inflytande på det man nu kallar nyandlighet.

Historisk bakgrund

Den ryske tänkaren och författaren Pjotr Demjanovitj Uspenskij mötte Gurdjieff 1914 i Moskva och senare anslöt även den ryske kompositören Thomas de Hartmann till Gurdjieffs nybildade grupper. Ouspensky skulle senare skriva sin skildring av Gurdjieff-läran, In Search of the Miraculous – Fragments of an Unknown Teaching, grundad på sina upplevelser. De Hartmann skulle senare, i samarbete med Gurdjieff, komponera vad som nu är känt som Gurdjieff/de Hartmann-musiken. Flera av Gurdjieffs studenter antecknade efter mötena sina intryck från minnet och resultatet publicerades 1973 under titeln Views from the Real World.

När den ryska revolutionen började nå Gurdjieff och hans elever gjorde en liten grupp som innefattade Thomas och Olga de Hartmann en farofylld resa till Krimhalvön och Tiflis (numera Tbilisi), där även Alexandre och Jeanne de Salzmann slog följe med dem. Alexandre de Salzmann var konstnär och scenograf och hans fru Jeanne undervisade i Dalcroze-dans. Jeanne skulle senare bli Gurdjieffs huvudelev och en av de viktigaste källorna till Gurdjieff-lärans spridning efter hans död 1949.

Det var i Tiflis i södra Kaukasusbergen, nära Gurdjieffs hemtrakter, som han först grundade sitt Institute for the Harmonious Development of Man.Utdrag ur Prospekt 1 för Institutet. Fontainebleau: Privat tryck, 1923, på engelska, franska och tyska, 15 sidor. (Ett original finns i Heap-Reynolds ‘Little Review Collection’ på University of Delawares bibliotek. Underserie F 21, 1926. Alexandre de Salzmann utformade omslaget till prospektet med texten: Veta - Förstå - Vara; Vetenskapen om Människans Harmoniska Utveckling enligt G.I. Gurdjieffs metod. Gurdjieff och hans elever insåg snart att de skulle bli tvungna att ta sig till väst som så många andra ryssar. De tog sig först till Konstantinopel (Istanbul) och fortsatte arbetet med institutet där under ett år. Ouspensky lämnade Gurdjieff i mars 1918 och etablerade sin egen version av läran under namnet "the Fourth Way" i England. År 1921 reste Gurdjieff och hans följeslagare vidare till Berlin, där de stannade till sommaren 1922.

Det var i Paris som Gurdjieff slutligen etablerade sig i Västerlandet. År 1922 köpte han ett gods utanför Paris, Le Prieuré, där han öppnade The Institute for the Harmonious Development of Man. Studenter från hela världen sökte sig till Le Prieuré, främst amerikaner, och 1924 gjorde Gurdjieff sitt första av flera besök i USA.

Efter en allvarlig bilolycka samma år började han skriva sitt epos All and Everything – Beelzebub’s Tales to His Grandson och fortsatte fram till maj 1935. Gurdjieffs avsikt var att "frustrera och usurpera normala tankemönster" och ge människan en ny föreställning om Gud. Boken Meetings with Remarkable Men är delvis självbiografisk men är även en subtil och komplex uppmaning till inre arbete. Slutligen skrev han den (möjligen avsiktligt) oavslutade Life Is Real Only Then, When "I Am". Det var också under denna period som Gurdjieff samarbetade intensivt med tonsättaren Thomas de Hartmann för att avsluta den unika musikskatt som nu bär bådas namn.

År 1929 flyttade Gurdjieff från Fontainebleau till Paris där han fortsatte att skriva och arbeta med en liten grupp studenter fram till sin död 1949.

Metafysisk bakgrund

Esoterismen har som utgångspunkt att det inom alla de stora världsreligionerna, såsom kristendomen, judendomen, islam, buddhismen eller hinduismen finns en kärna av metafysisk och psykologisk visdom. Denna kärna har bara delvis att göra med religionernas yttre form, som kan degenerera till hierarkiska organisationer med maktmissbruk och korruption precis som med andra mänskliga institutioner. Den yttre formen kan ge människor tröst, stöd och mening med livet, men många religiösa läror och andliga traditioner tappar kontakten med sitt ursprung och sin vitalitet och kan inte längre hjälpa mänskligheten på det sätt som ursprungligen avsågs.

Den esoteriska lära som ligger till grund för religion måste ständigt befinna sig i förvandling för att förbli levande. Om den stelnar i en yttre form så påbörjas institutionaliseringsprocessen och läran övergår i dogmer och föreskrifter. Den inneboende vitaliteten utgör också ett hot mot mer institutionaliserade religionsformer, eftersom den till sin natur ifrågasätter dogmatiska uttryck. För att undvika att utplånas som hädelse måste de esoteriska traditionerna ständigt förändra form och hålla sig undan de etablerade religionernas försök att underordna dem.

Detta förklarar varför de esoteriska traditionerna tar sig så många uppenbart skilda uttryck. Det gamla Egyptens mytologiska symbolspråk, alkemi, Kabbala, Rosenkorsorden, daoism, tibetansk buddhism och sufism kan exempelvis alla sägas beskriva en likartad inre psykisk omvandlingsprocess inriktad mot att uppnå högre medvetandetillstånd. Det var denna esoteriska visdomsskatt som Gurdjieff bemästrade och sedan omformulerade för att passa den moderna människan, präglad som hon är av upplysningens vetenskapliga synsätt och mekanisering i industrialiseringens fotspår.

Gurdjieff-lärans grundprinciper

Grundprincipen i Gurdjieffs formulering av esoterisk visdom är att människor lever sina liv i dvala. Man går till skolan eller arbetet per automatik. Man strävar efter pengar, lycka eller bekräftelse för att man tror att det ska ge det man behöver, och man försöker undvika lidande och smärta. Men människor är inte "närvarande" i sina egna liv. De faktiska valmöjligheterna är begränsade av kulturella förväntningar, uppfostran, individuella personlighetsdrag och människors förprogrammerade reaktioner; den fria viljan är inte mycket mer än en chimär. Gurdjieff menar att den moderna människan inte har något enhetligt "jag", utan det vi kallar "jag" består i själva verket av en brokig samling viljor, önskningar, övertygelser och preferenser (negativa och positiva). Han uttryckte detta som att människan i sitt nuvarande tillstånd inte kan göra. Allting ”händer” eftersom vi inte har något autentiskt medvetande.

På senare år har strävan efter större närvaro i livet, framförallt i Sverige, populariserats av buddhismens mindfulness-begrepp. Vad som skiljer Gurdjieffs begrepp "self-remembering" från mindfulness är att det krävs aktivt inre arbete för att uppnå det. Det räcker inte att bara "varva ner och finna sig själv". Gurdjieff-läran kallas också "the Work", vilket syftar på det metodiska och disciplinerade tillvägagångssätt med inre övningar, bland annat "self-observation", som krävs för att bryta de vanemässiga mönster som hindrar oss från att vara mer närvarande i våra liv.

Gurdjieffs bidrag till de esoteriska traditionerna kallas även den fjärde vägen, vilket syftar på de tre huvudsakliga andliga vägar som den nya läran skiljer sig från, fakirens väg (som går genom kroppen), munkens väg (som går genom känslolivet) och yogins väg (som går genom intellektet). Den fjärde vägen, den väg Gurdjieff lägger fram, sammanför alla tre och utgör medvetandets väg. Det som särskiljer den från de tre andra är att utövaren inte behöver dra sig undan från livet: tvärtom går den fjärde vägen rakt genom vardagen. Ett annat viktigt element som skiljer Gurdjieff-läran från andra religiösa eller nyandliga läror är att den inte kräver att utövaren ska tro något. Gurdjieff menade att de som vill följa den väg han pekar ut inte kan tro på någonting alls, utan måste ifrågasätta och själva verifiera allt de läser eller hör genom sin direkta erfarenhet.

Enligt Gurdjieff är det endast möjligt att förstå människans betingelser som en del av allt organiskt liv på jorden. Människan är konstruerad för att omvandla en viss typ av energier och vår potential för inre tillväxt måste ses i samband med detta. Det innebär att Gurdjieffs uppfattning om psykologi är nära sammankopplad med kosmologi och metafysik och, i viss utsträckning, biologi. Enneagrammet, som först publicerades i In Search of the Miraculous kan enligt Gurdjieff användas för att förstå kosmiska och biologiska energiflöden och processer som "the Law of Three" och "the Law of Seven". Enneagrammet har även populariserats genom olika, ofta kommersiella, tillämpningar inom personlighetstypologi. Gurdjieffs kontroversiella rykte