Elvis: A Legendary Performer Volume 2 är ett samlingsalbum av den amerikanske sångaren och musikern Elvis Presley. Det är hans 65:e album och gavs ut av RCA Records (CPL1 1349) i januari 1976.
Det var det andra Elvisalbumet i RCA:s A Legendary Performer-serie, en samlingsserie som möjliggjordes efter att bolaget i början av 1973 hade förvärvat rättigheterna till Elvis Presleys dittills gjorda inspelningar. Liksom var fallet med den första volymen i serien, utgiven 1974, består albumet av en blandning av tidigare utgivna och outgivna inspelningar, alternativa tagningar och intervjumaterial. Originalutgåvan innehåller 14 spår, däribland den tidigare outgivna balladen "Harbor Lights", inspelad under Elvis Presleys första session för Sun Records i juli 1954.
Albumet fick ett förhållandevis positivt mottagande av samtida kritiker. I USA nådde det plats 46 på Billboards popalbumlista, och nionde plats på Billboards countrylista. På den konkurrerande Cashbox-listan i USA placerade det sig som bäst på plats 98. Under den inledande försäljningsperioden sålde albumet 750 000 exemplar i USA. Försäljningen fortsatte dock, och i juli 1999 certifierades albumet dubbel platina av Recording Industry Association of America (RIAA) för en försäljning motsvarande två miljoner exemplar.
Bakgrund
Skivbolaget RCA köpte i början av 1973 rättigheterna till Elvis Presleys inspelningar fram till denna tidpunkt för 5,4 miljoner dollar (se Katalogköpet). RCA kunde därefter använda inspelningarna från denna period utan att Elvis Presleys manager Tom Parker längre hade något avgörande inflytande över hur materialet användes och utan att behöva betala några royaltyersättningar. Producenten Joan Deary på RCA kunde därför sammanställa album av Elvis i en Legendary Performer-serie (se: Joan Deary). År 1973 satte hon samman det första albumet, Elvis: A Legendary Performer Volume 1, och det utkom i januari 1974. Sammanlagt kom fyra album i serien att ges ut, det sista 1983.
Albumet
I januari 1976 följdes den första volymen upp med en andra volym. I likhet med föregångaren i RCA:s Legendary Performer-serie om Elvis Presley, blandade albumet välkända låtar med tidigare outgivna inspelningar, alternativa tagningar och intervjumaterial. Med denna andra volym gav RCA för första gången ut "Harbor Lights", den ballad som Elvis hade spelat in under sin första session för Sun Records i juli 1954. Detta var första gången sedan Elvis for Everyone! 1965 som RCA gav ut outgivna inspelningar ur Sun Records arkiv. "A Cane and a High Starched Collar" spelades in 1960 och användes i filmen Flaming Star, men hade tidigare inte givits ut.
Bland det övriga tidigare outgivna materialet fanns en alternativ version av Elvis hitlåt "I Want You, I Need You, I Love You" från 1956, liveversioner av "Blue Suede Shoes" och "Baby What You Want Me to Do" från 1968 års NBC TV-special, samt en version av "Blue Hawaii" från NBC:s USA-sändning av Aloha from Hawaii. Albumet innehöll också en tidigare outgiven radiointervju med Elvis av Jay Thompson i Texas 1956 samt utdrag från en ceremoni vid en presskonferens i mars 1961 i samband med välgörenhetskonserten för USS Arizona Memorial på Hawaii. Dessutom fanns sex tidigare utgivna låtar som på olika sätt varit musikaliska milstolpar i Elvis Presleys karriär: "Jailhouse Rock", "Blue Christmas", "It's Now or Never", "Such a Night" med två avbrutna alternativa inspelningar, "How Great Thou Art" och "If I Can Dream".
Elvis – A Legendary Performer, Volume 2 gavs ursprungligen ut med ett 16-sidigt bonushäfte, "The Early Years Continued…" och skivomslaget hade ett stansat fönster som gjorde att bilden på innerfodralet syntes.
Innehåll och ursprung miniatyr|stående=0.8| Elvis Presley i ett publicitetsfoto för Sun Records, 1954, det år han spelade in "Harbor Lights".
"Harbor Lights" skrevs 1937 av den irländske sångtextförfattaren Jimmy Kennedy och den österrikiske kompositören Wilhelm Grosz, under pseudonymen Hugh Williams. Den hade spelats in av många artister och var mycket populär under det tidiga 1950-talet. Sammy Kaye nådde förstaplatsen på Billboardlistan med låten 1950 och ett tag låg såväl han som Guy Lombardo och Bing Crosby samtidigt på topp 20 med låten.
Elvis Presley spelade sannolikt in den under sin första inspelningssession den 5 juli 1954 i Sun studio i Memphis. I augusti 1953 och januari 1954 spelade Elvis in två acetatskivor för eget bruk på Memphis Recording Service (senare omdöpt till Sun Studio). Även om Elvis senare sade att han bara ville höra hur han lät, innebar det också en möjlighet för honom att visa upp sig för ägaren av Sun Studio, Sam Phillips. Det ledde också till att Phillips kontaktade honom och bad honom komma till studion den 26 juni 1954 för att provsjunga en ballad vid namn "Without You". Detta ledde inte till något resultat, men Sam Phillips sammanförde därefter Elvis med gitarristen Scotty Moore och basisten Bill Black.
miniatyr|stående=0.7|vänster|Sam Phillips och Elvis Presley. Den 5 juli 1954 sammanstrålade de tre i Sun Studio för sin första inspelningssession i ett försök att åstadkomma något kommersiellt gångbart. Man prövade ett antal låtar som Elvis kände till, huvudsakligen ballader. Den första bevarade inspelningen från denna dag kan ha varit "Harbor Lights", innan Elvis under en paus kastade sig in i en märkbart annorlunda och rockigare version av Arthur "Big Boy" Crudups "That's All Right", som blev Elvis första singel.
"Harbor Lights" var en söderhavsinspirerad poplåt och en standardballad från tiden före rockens genombrott. Inspelningen utmärker sig inte musikaliskt på något speciellt sätt och Elvis röst var ännu inte fullt lämpad för renodlad pop. Inspelningen är främst betydelsefull som ett historiskt landmärke över inledningen av Elvis Presleys karriär. Sam Phillips såg ingen kommersiell potential i låten, som förblev outgiven i mer än två decennier.
Efter att inspelningen hade återupptäckts, gavs den 1976 ut på A Legendary Performer Volume 2. RCA hade då försett den med ett pålagt eko. På senare utgåvor på andra album avlägsnades det av RCA pålagda ekot, och i stället användes den ursprungliga mixen från inspelningen med det mikrofonupptagna bandeko som Sam Phillips hade gett låten. En fördröjd signal från Scotty Moores gitarr hade då blandats med den direkta signalen från samtliga mikrofoner, med en viss läckning in i Scotty Moores mikrofon.
miniatyr|stående=0.9|Reklamaffisch från Cashbox 1956 för singeln "I Want You, I Need You, I Love You" och "My Baby Left Me". Bilden föreställer Elvis Presley på Tommy och Jimmy Dorseys Stage Show i New York den 17 mars 1956, tillsammans med gitarristen Scotty Moore och basisten Bill Black.
"Interview": Intervjun gjordes av Jay Thompson, discjockey vid radiostationen KSTB, i samband med Elvis framträdande i Wichita Falls i Texas den 9 april 1956. Vid denna tid hade Elvis nyligen slagit igenom nationellt genom sina TV-framträdanden och stod på tröskeln till sin filmkarriär. I den tre minuter långa intervjun berättar han bland annat om sin bakgrund före musikkarriären och om hur hans musikkarriär tog sin början.
"I Want You, I Need You, I Love You" var en kärleksballad, inspelad som enda låt under en inspelningssession i Nashville den 14 april 1956. Som singel, med "My Baby Left Me" som B-sida, nådde den tredje plats på "Top 100"-listan och förstaplatsen på bästsäljarlistan i USA. På A Legendary Performer Volume 2 återfinns den tidigare outgivna alternativa tagningen 15 av låten.
"Jailhouse Rock" var titellåten till filmen med samma namn. Rocklåten spelades in den 30 april 1957 i Hollywood, och gavs tillsammans med "Treat Me Nice" ut som singel. Singeln toppade alla tre av Billboards dåvarande singellistor och låg sju raka veckor på förstaplatsen på bästsäljarlistan och sex veckor på Top 100-listan.
"Blue Christmas" spelades in i Hollywood den 5 september 1957 för julalbumet Elvis' Christmas Album. Den skulle bli den mest ihågkomna och populära av Elvis julsånger.
"It's Now or Never" spelades in den 3–4 april 1960 i Nashville under den andra och uppföljande inspelningssessionen efter Elvis hemkomst till USA efter två års militärtjänstgöring. Låten gavs ut på singel tillsammans med "A Mess of Blues" och kom att toppa Billboards singellista i fem veckor. Den blev kanske Elvis största internationella hitlåt någonsin.
"Such a Night" spelades in på morgonen den 4 april 1960 under samma session som "It's Now or Never". Den gavs ut på studioalbumet Elvis Is Back!. På A Legendary Performer Volume 2 återfinns dessutom de avbrutna tagningarna 2 och 3 samt introduktionen till tagning 4, följda av mastertagningen 5.
miniatyr|vänster|stående=0.8|Elvis Presley och Dolores del Río, som deltog i öppningsscenen på Flaming Star när Elvis sjöng "A Cane and a High Starched Collar".
"A Cane and a High Starched Collar" var tidigare outgiven. Den skrevs av Sid Tepper och Roy C. Bennett för filmen Flaming Star, där Elvis sjunger den i filmens början. Låten utformades för att låta ålderdomlig och likna folkliga sånger från den period då filmen utspelar sig. I detta avseende liknar den och "Britches" (som ströks ur filmen) de ålderdomligt präglade sångerna i Love Me Tender och går i ungefär samma stil som "Poor Boy" och "Let Me".
"A Cane and a High Starched Collar" spelades in den 8–9 augusti 1960 i Radio Recorders Studio B i Hollywood, och är en munter sång med tydlig square-dance-prägel. På A Legendary Performer Volume 2 finns den avbrutna tagningen 2 samt den kompletta, sammansatta masterinspelningen, bestående av tagning 6 och ett separat instrumentalt tillägg.
"Presentation of Awards to Elvis": Den 25 mars 1961 gjorde Elvis Presley sitt sista liveframträdande inför betalande publik på åtta år, vid en välgörenhetskonsert i Honolulu till stöd för minnesmärket över slagskeppet USS Arizona vid Pearl Harbor. Samma eftermiddag deltog han i en presskonferens på Hawaiian Village Hotel och tilldelades tre utmärkelser för sina insatser i samband med evenemanget: ett hederscertifikat undertecknat av amiral Chester W. Nimitz, ett certifikat som utnämnde honom till hedersmedlem av Pacific War Memorial Commission samt en plakett till minne av USS Arizona. På A Legendary Performer Volume 2 återges ett kort utdrag från själva prisceremonin under presskonferensen, där Elvis endast hörs tacka för utmärkelserna.
"How Great Thou Art" spelades in i RCA Studio B i Nashville, Tennessee, den 25 maj 1966. Den blev sessionens mest betydelsefulla inspelning och fick ge namn åt gospelalbumet How Great Thou Art. Albumet och senare en liveinspelning av låten belönades med Grammyutmärkelser. Den kom också att bli en höjdpunkt under hans konsertframträdanden på 1970-talet.
"If I Can Dream" spelades in den 23 juni 1968 i Western Recorders Studio 1 i Hollywood för NBC:s TV-special 68 Comeback Special (se: Tillkomsten). Den utgjorde en sorts sammanfattning av TV-specialen och blev dess avslutningsnummer. Den ursprungliga studioversionen gavs ut på singel och på albumet Elvis (NBC TV Special) och var också den version som togs med på A Legendary Performer Volume 2. Låten markerade en musikalisk och kommersiell vändpunkt i Elvis karriär och bidrog till att inleda en ny fas i hans musikaliska utveckling.
"Baby, What You Want Me to Do" skrevs och spelades först in av Jimmy Reed, som 1960 nådde tionde plats med den på R&B-listan och 37:e plats på Hot 100-listan. "Baby, What You Want Me to Do" var en låt som Elvis ofta hade framfört hemma och avsett att spela in i studio. En inspelningssession var inbokad till den 22–23 augusti 1967 i Hollywood där låten var planerad att spelas in. Sessionen fick emellertid ställas in (se: Hollywood, augusti 1967), och bokades om till Nashville den 10 september. Där kom i stället en annan Jimmy Reed-låt, "Big Boss Man", att spelas in.