miniatyr|Olika typer av högar från bronsålder i England enligt "Stonehenge Today and Yesterday". Gravhögar i Europa uppfördes under yngre stenålder, bronsålder och järnålder. Under neolitikum anlades högarna som övertäckning av megalitiska gravkammare av typen långhögar, dösar och gånggrifter. Under kopparålder och tidig bronsålder i Ryssland utvecklades traditionen att begrava i så kallade kurganer. Denna utveckling började i Samarakulturen med enskilda gravar eller små grupper, ibland täckta med sten. I Chvalynskkulturen hittar man gruppgravar. Många kurganstelar har hittats på och runt kurganerna. Den snörkeramiska kulturen var starkt influerad av stäppkulturerna i södra Ryssland, såsom gravodlingskulturen. Dessa förde med sig ett nytt sätt att leva med större betoning på personlig status och individuella gravar, som täcktes av en gravhög, åtminstone för personer med prestige. Enligt Kurganhypotesen, uppkallad efter det östslaviska namnet för gravhögar, förde de också med sig de indoeuropeiska språken till Central- och Västeuropa.
Under kopparåldern var klockbägarkulturen en dominerande västeuropeisk kultur, med anmärkningsvärt rika gravar för perioden. Människor begravdes ofta i en grop, och sedan restes en kulle över graven. Högarna försågs ofta med en eller flera kransar av pålar runt foten av högen. Karsten Wentink har forskat om gravgåvors roll och relaterar orienteringen av gravhögar från klockbägarkulturen till soluppgången under året, som avbildas med de två horisonterna på Himmelsskivan i Nebra. Denna skiva är från en senare period än gravhögarna själva. Gravhögarna från mellersta och yngre bronsåldern är uppbyggda på olika sätt med ringvallar. Denna typ av gravhögar kännetecknas av en hög i mitten, omgiven av ett dike som sedan är omgivet av en ringformad vall av jord. I gravhögar från äldre bronsålder fanns ibland en gravkammare av stenar. Under bronsåldern begravdes de döda ibland i en urholkad trädstam, ofta i ekkistor. Under mellersta bronsåldern utvecklas den så kallade höggravskulturen (Hügelgräberkultur) i Centraleuropa.
Under början av den europeiska järnåldern utvecklades ett starkt skytiskt inflytande från Centralasien, vilket märks i fynden från thraker och kimmerier över en stor del av Europa. Skyterna gjorde många ofta mycket stora gravhögar i Östeuropa och Centralasien. I Altajrepubliken hittades 1993 den så kallade Ukkok-prinsessans grav i en kurgan från den skytiska Pazyryk-kulturen. Den starka skytiska kulturen påverkade Hallstattkulturen, som också kännetecknas av stora gravhögar och där några har ett kärnröse. Gravarna är försedda med många gravgåvor såsom vapen, redskap och i vissa fall stora hinkar av brons (situlae); ibland användes dessa som begravningskärl för askan vid kremationer. Den keltiska kulturen hade vagngravar, ofta i stora gravhögarna i Hallstatts kärnområde i södra Tyskland och östra Frankrike.
Olika länder
Albanien och Bosnien och Hercegovina 250px|miniatyr|höger|Den första graven i Kamenicëhögarna. Gravhögar var den vanligaste typen av förhistoriska gravmonument spridda över hela Albanien. Några välkända lokala högar är Kamenicahögen, Lofkëndhögen och Pazhokhögen. Mer än 50 gravhögar är kända i Kupres. Mannen från Kupres, ett skelett som hittades i en gravhög, har uppskattats vara mer än 3000 år gammalt och det förvaras i Gorica museum i Livno. Glasinac är en typboplats för Glasinac-kulturen som hade gravhögar som sin form av gravar. Kulturen dominerade ett stort område i Albanien, Kosovo, Montenegro, sydöstra Bosnien och Hercgovina och västra Serbien. Under brons- och järnåldern begravde kulturen sina döda i högar.
Belgien miniatyr|vänster|Le tumulus de Marcinelle vittnar om gallo-romersk närvaro. Gravhögar i Belgien användes under en lång tidsperiod, från yngre stenålder till romartiden.
I kommunen Hamont-Achel i norra Limburg i Belgien finns två gravfält i skogsområdet mellan byarna Achel och Hamont. De äldsta gravhögarna är från bronsåldern och finns i Haarterheide på Boskerkhofweg. De är daterade till mellan 1800 och 800 f.Kr. På platsen fanns 4 gravhögar varav flera hade mer än en grav. Ofta användes de för nya begravningar i hundratals år. Gravhögarna på Grote Haart kallas Urnenveld Pastoorsbos. Det är en grupp av åtta gravhögar från järnåldern mellan 800 och 600 f.Kr. Under utgrävningar 1962–1964 hittades urnor och keramik av Belgiens nationella utgrävningsservice. Fynden är utlånade till det kommunala Grevenbroek-museet. Några rester av de begravda bisattes i en grop. En så kallad nyckelhålsformad grav (se skiss nedan under Tyskland) i nordöstra delen hittades alldeles intill vägen.
Ronse är en kommun i den belgiska provinsen Östflandern. Först under den neolitiska eran etablerades en permanent bosättning i Ronse, baserad på jordbruk och boskap. Åren 1836 och 1875 upptäcktes gravhögar från tidiga och mellersta bronsåldern. Två högar hade urnor med brandgravar nedsatta i en gravkammare byggd av lokal sandsten. Sjutton gravhögar har upptäckts i området.
Kattenbosserheide är ett naturreservat söder om byn Kattenbos och norr om Gelderhorsten. Området är planterat med skotsk tall, med en bevarad hedmark. Inom området har gravhögar från urnefältskulturen hittats. De utgrävda föremålen från högarna finns i Museum Ons Erfgoed i Lommel.
Vägen som idag kallas Via Belgica byggdes omkring 10 f.Kr. av romarna, även om delar av redan tidigare kan ha varit en keltisk handelsväg. Denna tolkning stärks av placeringen av gravhögar från bronsåldern och järnåldern utmed vägen.Stuart, P., M. de Grooth (1987): Längs vägen. Den romerska vägen från Boulogne-sur-Mer till Köln, en genomfartsled för industri och handel. Villa rustica, den romerska gården i Rhen/Meuse-området (utställningskatalog). Thermenmuseum, Heerlen / Bonnefantenmuseum, Maastricht Julius Caesar attackerade Belgae 57 f.Kr. troligen följde han då denna väg. Den gamla vägen var inte bara ekonomiskt viktig för kelterna, utan senare för de romerska legionernas rörelse och deras försörjning med förnödenheter. Den äldsta staden i Belgien, Tongeren, ligger utmed vägen. Vägens slutpunkt var i Köln som var en viktig stad vid Rhengränsen. Romerska villor, bosättningar och gravhögar byggdes längs vägen. Längs Via Belgica har många gravhögar från bronsåldern, järnåldern och romartiden hittats. Många gravhögar har bevarats i Belgien sedan romartiden. Den största koncentrationen av gravhögar från denna tid ligger på båda sidor av den romerska vägen från Bavay via Tongeren till Köln. Vissa högar har grävts ut och blivit rekonstruerats som högar i till exempek Trou de Billemont, medan andra platser har förlorat sina högar. Under andra århundradet e.Kr. uppfördes mer än 150 gravhögar inom det romerska Civitas Tungrorum. Civitas Tungrorum var ett romerskt administrativt distrikt i det som på 2000-talet är östra Belgien och södra Nederländerna. I början av Romarriket låg distriktet i provinsen Gallia Belgica, men det anslöts senare till provinsen Germania Inferior. Dess huvudstad var Aduatuca Tungrorum, nu Tongeren. Ett bra exempel på denna typ av högar är Drie Tommen, högar i Tienen i flamländska Brabant, som visade sig innehålla viktiga konstskatter under utgrävningen 1894.Beirnaert-Mary, V., K. Jeneson (red.) (2011): Det var en gång en väg - Vägar i antiken i norra Romarriket (utställningskatalog Thermenmuseum, Heerlen)
Spår från den gallo-romerska tiden är flera i Avernas-le-Bauduin och arkeologer har hittat rester av ett befäst läger med en yta på cirka en hektar. Gravhögar väster om byn Avernas undersöktes på 1800-talet utan att ge några viktigare fynd. Utgrävningar av en andra gravhög, nu jämnad med marken, gav några föremål. Den låg vid korsningen av de gamla vägarna till Hannut och Thisnes. Det finns många bevis på romersk närvaro i de omgivande regionerna, med det finns inga spår i Linden. Gravhögen Avernas-le-Bauduin vid rue de la Tombe är 8 meter hög och har en omkrets på 100 meter. Utgrävningar gjordes i mitten av 1800-talet, men utgrävarna stötte snart på en mur som bestod av råa flintblock och var mycket hårt murad, så utgrävningen övergavs. Gravhögen klassificerades som ett monument genom dekret av den 29 mars 1976.Roger Vilken: Avernas-le-Bauduin, titta på det förflutna Stavelot 1988. De sju så kallade romerska gravhögarna i Loobos mellan Linden och Pellenberg kan ha ett ursprung före romartiden. I Auderghem har gravhögar hittats Mespelare från tiden före romarna.
I Ravels, i den belgiska provinsen Antwerpen, är de äldsta kända fornlämningarna ett gravfält med cirka 16 gravhögar från tidiga och mellersta järnåldern (700–250 f.Kr.). Gravfältet heter Het Heike och där fanns ursprungligen minst 27 gravar. Gravfältet användes från sen bronsålder till tidig järnålder (1100–475/450 f.Kr.). I enlighet med den vanliga ritualerna kremerades de döda, varefter resterna begravdes i en gravhög eller i flatmarksgrav i en urna ofta av lergods. Gravgåvor är sällsynta. De upphittade urnorna var av Harpstedt-keramik, som är typisk för den tidiga järnåldern i Belgien. Gravhögarna hade en diameter på fem till sex meter. Några av flatmarksgravarna saknade inte anläggningar ovan mark. Några hade ett omgivande cirkulärt dike eller en krans av pålar. Gravfältet bestod av 27 gravmonument varav 16 högar och 11 flatmarksgravar. Av gravhögarna var tre utan kantstruktur, 10 hade en cirkulär kantränna och 3 hade en tät krans av stolpar. Av flatmarksgravarna hade fem en liten kantränna och sex hade ingen kantstruktur. 12 av gravhögarna restaurerades på platsen.Källa: Skylt på plats: Kyrkogården "Het Heike" i Klein Ravels
Kungagraven och ringvallhögen är en fornminne i kommunen Leuven i den belgiska provinsen flamländska Brabant. Platsen består av en större gravhög och en intilliggande lämning med en kulle omgiven av en ringformad vall. Ringvallskullen består av en vall med en diameter på cirka 36 meter och en kulle inom den med cirka 22 meter i diameter. Anläggningen är karakteristiskt för den äldsta delen av den tidiga bronsåldern, vanligtvis förknippad med Hilversum keramik från perioden cirka 1700-1100 f.Kr.
Fem gravhögar har hittills hittats i Meerdaalskogen från gallo-romersk tid (för 2000 till 1600 år sedan). Högarna är vanligtvis placerade längs ett brett dike som en gång fungerade som väg, en så kallad hålväg, som heter Tiense-spåret. I Heverleebos har inte en enda gallo-romersk gravhög bevarats, även om några har rapporterats. Ett exempel på en bevarad dubbel gravhög finns nära skärningspunkten mellan Walendreef och Grezweg och drar till sig uppmärksamhet. Denna har länge varit känd som Het Fort (fortet) på grund av gravarnas storlek: två gravhögar 3 meter höga och med en diameter på 14 meter, förbundna med en vall av 11 meters bredd, 8 meters längd och 2 meters hög. I en av högarna fann man brända ben, kannor och en urna. Den andra högen var plundrad, men innehöll ett bronsmynt från Neros tid (för att betala Styx färjemann), en nål och några flaskor av blått glas. Ett sådant inventarium tyder på gravar för relativt rika människor.
Gravhögarna i Sonianskogen är två förhistoriska gravhögar i den belgiska kommunen Watermael-Boitsfort i Brysselregionen. Gravhögarna ligger sydväst om Boitsfort i Sonianskogen vid korsningen av Tumuliweg med Twee Bergenweg. De äldsta lämningarna i Sonianskogen anlades under neolitisk tid. Gravhögarna är inte exakt daterade men de är troligen neolitiska liksom vallarna i närheten, men de kan också vara avsevärt yngre och dateras till romartiden.
Bulgarien miniatyr|Ingången till den trakiska graven i Svesjtari. Gravhögar (Могила) i Bulgarien har ofta sitt ursprung under bronsåldern, de är karakteristiska för thrakisk kultur och höjdes till klassisk antikvitet. Gravhögarna är nu flera tiotals centimeter höga, men det finns också gravhögar på 20 meters höjd. De ligger ensamma eller samlade i en nekropol. Det finns mer än 3 000 gravhögar kända i landet.