Slaveri i antikens Grekland betraktades som en normal och accepterad praktik, liksom i de flesta samtida kulturer. Slavar användes för hårt kroppsarbete inom jordbruket, i stenbrott och i gruvor, men också för olika hushållsyrken.
Det fanns en skillnad mellan slavar som räknades som personlig egendom, och en annan typ av slaveri, som penestai i Thessalien eller heloterna i Sparta, en slags statsslavar knutna till jorden snarare än individuella ägare, vars ställning var mer jämförbar med livegenskap än med egentligt slaveri fullt ut.
Terminologi
Grekland hade flera olika termer som beskrev olika typer av slavar. Termen δμώς (dmōs) stod för slavar i allmänhet, men särskilt för de slavar som blivit slavar genom att tas som krigsfångar. Den vanligaste termen var δοῦλος (doulos) som användes som motsats till "fri man" (ἐλεύθερος, eleútheros); en tidigare term var det mykenska do-e-ro, "manlig slav" (eller "tjänare"; Linear B: 𐀈𐀁𐀫), eller do-e-ra, "kvinnlig slav" (eller "tjänarinna").Harper, Kyle (19 December 2016). "Freedom, Slavery, and Female Sexual Honor in Antiquity". On Human Bondage. pp. 109–121. doi:10.1002/9781119162544.ch5. .
Det fanns också termer för olika typer av slavar. Termen οἰκέτης (oiketēs) eller "den som bor i huset", beskrev husslavar. Anagnostes (ἀναγνώστης; plural anagnostae, ἀναγνῶσται) beskrev en bildad slav vars uppgift var att läsa för sin ägare. Termen demosii (δημόσιοι) stod för statliga slavar, som kunde ha olika uppgifter.
Utbredning
Det förklassiska Grekland Slaveri finns dokumenterat före det klassiska perioden (480–338 f.Kr.). I den mykenska kulturen (1600–1050 f.Kr.) nämns slavar i inskriptionerna från Pylos 140 under två termer: "slavar (εοιο)" och "Gudens slavar (θεοιο)" (syftar på den gud som hade ett tempel just där dessa inskriptioner återfanns), där templens slavar hade nästan samma ställning som fria medborgare. Slavar tycks av namnen att döma ofta ha kommit från den grekiska övärlden och förmodas ha kidnappats av pirater. Kontrasten tycks ha varit större mellan personer som tillhörde palatset, och medborgare utanför palatset, snarare än mellan fria och ofria.
I det arkaiska Grekland (700-480 f.Kr.) nämns slavar i Illiaden och Odyssen. Slavar nämns främst i egenskap av krigsfångar, och då oftast som kvinnliga krigsfångar, som gjordes till husslavar eller konkubiner, medan manliga fiender antingen dödades på slagfältet eller utväxlades mot lösensumma. Slavar kallas nu dmōs. Utöver krigsfångar, är slavhandeln under arkaisk tid i allmänhet diffus.
Dokumentationen om slaveriet i antikens Grekland är som störst från Aten under från klassisk period, det vill säga från 400-talet f.Kr.
Ekonomisk roll I det klassiska Grekland fanns inget yrke som var förbjudet för en slav förutom politikerns. Det berodde på att en medborgare i en grekisk stadsstat i allmänhet ansåg att politiken var den enda verkligt värdiga sysselsättningen för en medborgare, och alla andra arbetsuppgifter delegerades till slavar, av alla personer som hade råd med en slav. Detta innebar att slavar kunde återfinnas i de flesta yrken, sedan deras ägare hade sett till att de utbildades för att kunna utföra det och sedan fått sin slav att utföra det istället för att göra det själv.
Slavar användes främst för att arbeta inom jordbruket, som utgjorde grunden för ekonomin. Även mindre grekiska jordbrukare kunde ha råd med åtminstone en slav, och godsägare kunde ha dussintals, sysselsatta som vanliga arbetare och som förmän. Grekiska godsägare hade dock mindre gods än de romerska.
Slavarbetskraft användes också för hårt arbete i gruvor, dit de ofta uthyrdes av förmögna medborgare. Strategen Nicias hyrde till exempel ut tusen slavar till silvergruvan Laurion i Attika; Hipponicos, 600; och Philomidès, 300. Detta var en av de mest lukrativa investeringarna för en atensk medborgare.
Slavar användes också som hantverkare och handel. Slavar utbildades för att arbeta i verkstäder. Lysias sköldfabrik i Aten använde till exempel 120 slavar för att tillverka sköldar, och Demosthenes far ägde 32 smeder och 20 sängmakare.
Alla som hade råd ägde husslavar. En manlig slav agerade ställföreträdare för sin ägare, skötte hans företag på hans uppdrag, åtföljde honom på resor, och agerade kalfator för hopliten. Kvinnliga slavar användes för att hjälpa kvinnor med hushållets sysslor och att sköta om barn och sjuka, hämta vatten, städa, baka bröd och tillverka textilier.
Demografi Det är svårt att uppskatta mängden slavar i antikens Grekland utom för Aten, som har bäst dokumentation. Aten uppskattas ha haft 80,000 slavar under 500- och 400-talet f.Kr., ungefär tre eller fyra slavar per hushåll. Mellan år 317 och 307 f.Kr. företogs en mantalskrivning i Attika av Demetrius Phalereus, som registrerade 21,000 fria medborgare, 10,000 metioker (utlänningar), och 400,000 slavar: men dessa siffror anses inte trovärdiga av moderna historiker.
En genomsnittlig fri medborgare uppskattas ha ägt åtminstone en slav; vanliga bönder uppges ha ägt flera stycken, och en person som inte ägde någon slav alls betraktades som fattig. Även om det var normalt att äga slavar i Aten, ägde atenarna dock få slavar jämfört med romarna. Grekiska jordbruk var i allmänhet små, och de ägde inte de stora gods som var anledningen till varför romare kunde äga hundratals slavar.
Slavhandel
Det fanns i huvudsak fyra källor till slavar: krigsfångar, som enligt dåvarande sed blev slavar om de inte friköptes; kidnappning av pirater till sjöss; kidnappning av banditer på land; eller internationell slavhandel. Mindre källor utgjordes av fattiga människor som satte ut ett nyfött barn att dö; det var känt att sådana spädbarn kunde plockas upp av slavhandlare.
Krigsfångar
Enligt allmänt erkänd krigslag under antiken, tillerkändes segraren i krig absolut makt över de besegrade, vare sig de var soldater eller civila. Det normala var att krigsfångar som inte blev utväxlade eller friköpta mot lösensumma kunde säljas som slavar, och detta skedde också under krig när en stadsstat intogs av en annan.
Det väckte dock vissa känslor av obehag för greker att se fria grekiska medborgare göras till slavar när en stad besegrats av en annan. Greker rättfärdigade ofta existensen av slaveri med att hänvisa till slavar som barbarer (icke-greker). I de fall slavarna var greker och fria medborgare innan de blev slavar, väcktes obehagskänslor. Därför blev det med tiden alltmer vanligt för enskilda generaler, som intog en grekisk stad, att vägra förslava dess befolkning: städer började sluta avtal med andra städer som förbjöd förslavning i händelse av krig, och härskare började vinna prestige genom att friköpa en hel besegrad stads befolkning från slaveri med lösensumma.
Pirater och banditer
Pirater till sjöss och banditer på land försåg slavmarknaden med slavar. Denna förekomst varierade med region och tid.
Pirater överföll skepp på havet, tog fångar och begärde lösensumma för dem. Om fångarna eller deras anhöriga inte kunde betala lösensumman, sålde piraterna fångarna till en slavhandlare. Thucydides beskrev sjöröveri som att leva på "det gamla sättet". Platser med stark aktivitet av pirater var Kreta och Aitolien. Under hellenistisk tid uppges Kilikien var ett centrum för sjörövare, och Strabon beskrev Delos som en av Greklands största slavmarknader, som försågs med mängder med slavar av piraterna i Kilikien. Piraterna i Medelhavet krossades av romarna under första århundradet f.Kr.
Banditer bedrev en motsvarande handel på land. Slavhandlare eller banditer utförde slavräder och tillfångatog människor i syfte att sälja dem som slavar, utan att detta var en del av krigföring. Grekiska slavhandlare utförde normalt slavräder mot icke-grekiskt territorium för att tillfångata barbaroi, det vill säga icke-greker, som enligt grekisk uppfattning var legitima att ta som slavar. Sådana grekiska slavräder utfördes ofta mot icke-grekiska områden som omgav det antika Grekland, främst Thrakien och Anatolien. Denna handel uppges ha varit alltmer dominerade efter 500-talet f.Kr.
Slavhandel
Slavar inköptes också av utländska slavhandlare på den internationella slavmarknaden. I en lista på konfiskerade slavar från Aten år 415 f.Kr. uppräknas etniciteten på 32 slavar: 13 från Thrakien, sju från Karien (Anatolien), och de övriga från Kappadokien (Anatolien), Skytien, Frygien (Anatolien), Lydien (Anatolien), Syrien, Illyrien, Makedonien och Peloponnesos. Dessa slavar hade sålts av utländska slavhandlare till grekiska slavhandlare och sedan transporteras till Grekland. De största centrum för slavhandel tycks ha varit Bysans och Tanais, som båda tillhörde slavhandeln på Svarta havet, och Efesos i Anatolien. Dessa utländska slavar blev oftast ursprungligen förslavade på samma sätt som slavar i Grekland: de tillfångatogs av pirater eller slavhandlare eller såldes av sina föräldrar; vissa kunde också ha fötts i slaveri.Parzinger, Hermann (2007) . "Die Skythen im Nordschwarzmeerraum: Gesellschaftsordnung". Die Skythen [The Scythians]. Beck'sche Reihe, ISSN 0932-5352, volume 2342 (in German) (2nd ed.). Munich: C. H. Beck. p. 93. .
Skyter, thraker och anatolier tycks ha varit de vanligaste etniciteten bland slavbefolkningen. Greker föredrog att ha slavar av olika etniciteter för att undvika slavkonspirationer av slavar med samma bakgrund. De gav också sina slavar slavnamn som syftade på deras etniska bakgrund. Det förmodas att greker liksom romare tillskrev slavar olika egenskaper utifrån deras ursprung.
Slavars ställning och liv
Slavars ställning utgick från frånvaron av medborgerliga rättigheter.
Slavar hade färre rättigheter och representerades av sin ägare och inte sig själva i rättsliga sammanhang. Ett brott som för en medborgare kunde resultera i böter, kunde för en slav resultera i kroppsstraff. En slavs vittnesmål var endast giltigt under tortyr, då de förutsattes vara lojala mot sin ägare. En medborgare kunde väcka åtal mot den som utsatte hans slav för ett brott; en medborgare kunde också väcka åtal mot en annan medborgare som behandlade sin slav illa. En slavägares makt över sin slav var inte absolut: en medborgare fick inte mörda sin slav, och Drakons lagar i Aten stadgade dödstraff för den som dödade sin slav.
En nyköpt slav välkomnades enlig sed i hushållet med frukt och nötter, på samma sätt som en nygift brud. Slavarna deltog i ägarfamiljens medborgerliga och religiösa högtider och ritualer. De hade rätten att på eget initiativ delta i religiösa kulter enligt eget val, och att upprätthålla sin egen ursprungliga religion om de önskade samtidigt som de deltog i sin ägares religion: detta var en synkretism som var vanlig i antiken, när det inte ansågs motsägelsefullt att ha flera religioner samtidigt. Slavar hade samma rätt som fria medborgare att besöka tempel och helgedomar och att göra anspråk på asyl i dem. En slav kunde ha en make/hustru och barn, men deras äktenskap var inte lagligt och deras ägare kunde splittra familjen när som helst.
Slavar kunde normalt inte äga egendom, men deras ägare förväntades tillåta dem att behålla en del av sin egen förtjänst, om de sysselsattes med någon affärsverksamhet, och spara pengar de kunde använda för att köpa sig fria. Det var förbjudet att slå slavar i Aten: slavar klädde sig inte annorlunda än fria medborgare, vilket innebär att en medborgare som misshandlade en slav som inte tillhörde honom, kunde slå en annan medborgare av misstag.Pseudo-Xenophon (Old Oligarch). Constitution of the Athenians. 1.10. Retrieved 4 April 2025. Manliga slavar tilläts inte ha samlag med fria manliga medborgare.
Levnadsförhållanden