Ålshults järnbruk var ett järnbruk i Almundsryds socken i nuvarande Tingsryds kommun i Kronobergs län. Bruket anlades troligen 1634 och var i bruk till 1827. Bruket inköptes av grevarna Hamilton på Huseby, som lät riva järnbruket 1827 och slog samman bruksrörelsen med den vid Huseby.
Ålshults bruk Frälsemannen Antonius Schwartz köpte 1631 Ålshult och Torne bruk. Brukets anläggningsår är ovisst men 1631 fick A. Swartz skattebrev på gårdar i Skatelöv för sin drift av bruket i Ålshult. Troligtvis härstammar järntillverkningen från en äldre järntillverkning i blästerugnar. Familjen Schwartz valde att bosatte sig i Torne. Marken där masugnen i Ålshult låg arrenderades av Gyllenhielm. Schwarz hade tidigare varit befallningsman för Gyllenhielm på Bergkvara järnverk vid Husebyströmmen (tidigare namn för Huseby bruk). Enligt andra uppgifter uppfördes masugnen av holländaren Jan van Gents. Driften inleddes enligt dessa uppgifter 1634 vilket inte stämmer med uppgiften om Schwarz som grundare. "Ålshults bruk är beläget i Nytkötki socken i Albo härad på skattehemmanet Ålshults ägor bestående av masugn och en hammare med tvenne härdar. Har varit posiderat av en vid namn Antonius Schwartz och den tidens frälse." (Bergmästaren, häradet fel angivet, ska vara Kinnevalds härad, hammaren är Torne inte Ålshult). Schwartz avled 1634 och änkan sålde omgående Torne bruk till Mickel Werle. Masugnen i Ålshult arrenderade Schwartz´ änka till holländaren Jan van Gents och hans hustru Bartge Jacobsdochter. Claes Berg har felläst Jan van Gents maka till namnet Barke.Claes Berg sidan 64Under 1630-talet tillverkade bruket 2-300 skeppund gjutjärn om året. Mest producerades grytor, sättugnar och krigsmaterial. Bruket gjorde också tackjärn som användes för produktion av smidesjärn vid Torne bruk. 1641 dog Jan van Gent. Lars-Olof Larsson menar att masugnen i Ålshult uppfördes 1634 av Jan Van Gents. Lars-Olof Larsson menar också att Antonius Schwartz (med namnet stavat Suers,Suertz, Schwers, Shwartz och Schwerts) byggde en masugn men att denna var placerad vid Torne bruk och att masugnen var i drift bara till 1838 och att Schwarts inte har haft med Ålshults anläggande att göra.Lars-Olof Larson & Leif Rubensson "Från blästbruk till bruksdöd" del II av Småländsk järnhantering under 1000 år. Jernkontorets Bergshistoriska Skriftserie nr 35, (sidorna 80 om Antonius Suers. 117 om bruksarkivet, 180 om Ålshult som gjuteriverk, 227 och 228 om brukets historia).
Möjligen var bruket i Ålshult före 1634 bara ett blästbruk och masugnen uppfördes först 1634. Fru Schwartz verkade för att Arnold de Rees skulle få monopol på järntillverkning i Småland bland annat genom att skriva brev till drottning Kristina.Claes Berg sidan 65 Ålshults bruk förvärvades 1643 av holländaren de Rees, som då även drev Huseby på arrende. Ålshult drevs av de Rees i nära samarbete med verksamheten vid Huseby. Ett inventarium från 1640-talet visar att modeller för tillverkning av spishällar var hälftenägda av Huseby och Ålshult vilket visar att samarbetet bruken emellan hade sin rötter i Schwartz epok. Han kom ju från Huseby då han grundade Ålshult.Anders Mårtensson: "Den äldsta järnugnstillverkningen i H useby och Ålshults bruk" sidan 159 Ålshult var ett rent gjuteri under de Rees år. Tackjärnet till Torne kom då från Huseby. Produktionen var kulor, granater, grytor, spishällar och sättugnar. Basråvaran för järnbruket var sjömalm (myrmalm hade marginell betydelse). Järnbruket var därför inriktat på gjutgods. Bruket var en masugn med gjuteri. Driften vid Ålshults järnbruk inriktades uteslutande på gjutgods såsom kanonkulor, sättugnsplattor. Järn tillverkat med sjömalm hade en hög halt av fosfor som gjorde det lämpligt för att tillverka gjutjärn medan smidesjärn kunde bli så kallat bräckt, skörare och spricka lättare om inte fosforhalten kunde minskas i järnet.
1656 efter att hans järnbruksmonopol gått ut sålde de Rees Ålshult till bröderna Schoting i Ronneby. Johan von Schotting var systerson till de Rees och hade varit delägare i de Rees koncern av järnbruk. De Rees lämnade inte helt sin järnbruk utan även som borgmästare i Ronneby tog han del i verksamheten. Bröderna Schoting sålde Ålshults bruk 1664 till vallonen Christoffer ZaulichLars-Olof Larsson redovisar i "Historia om Småland" (sidan 180): att vid bergstinget 1744 uppvisade ägarna till Ålshult och Torne ett köpebrev daterat den 19 juni 1664, som innebar att Johan och Paulus von Schoting till Christopher Zaulich försålde Ålshults bruk med alla dess tillhörigheter, bestående av masugn, hammare, dammar och dylikt samt besättningsrätten till Ålshults gård, hammargrunden vid Torne och skattegårdarna Sunnerön, Sundet och Timmerön i Åsnen. som då var arrendator på Åryds bruk. Han fortsatte tillverkningen av gjutgods med sjömalm från Åsnen. Bruket var enligt bergmästaren beroende av vinterföre för sin koltransporter till bruket. Godsets skogar räckte inte utan träkol köptes från köptes från kolningspliktiga gårdar i bondeallmogen.Claes Berg sidan 65-66 Godset som tillverkades var detsamma, förutom att alunverket i Skåne nu blivet en stor kund av gjutjärn från bruket. Under dessa år låg Husebys produktion nere och Ålshult var ensam om gjutjärnstillverkning i Värend med goda konjunkturer.Anders Mårtensson: "Den äldsta järnugnstillverkningen i Huseby och Ålshults bruk" sidan 165 Christoffer Zaulich avled cirka 1679. Änkan Märta Zaulich född Fredriksdotter, som tidigare varit gift med Hubert de Besche, drev bruket vidare och under hennes tid moderniserades bruket och en ny masugn byggdes. Märta Zaulich avled 1696.
Parets två döttrar Märta med maken Magnus Blom och Maria med maken Johan von Emmeretz drev Torne och Ålshult vidare gemensamt. Johan von Emmeretz var fältskär verksam i Karlsamn och hans son Court von Emmerets skötte Torne bruk medan familjen Blom skötte Ålshult. 1709 när Johan von Emmeretz köpte Lessebo tog han också över Torne, medan Magnus Blom tog över Ålshult. Med Magnus Blom som brukspatron ökade produktionen på Ålshult men begränsningar fanns i vattenkraft, och koltillgången var svårlöst på grund av bristen på egen skog. Produktionen bestod av krigsmaterial till amiraliteten i Karlskrona. Masugnen rasade under Bloms tid men byggdes upp igen med bidrag från Bergskollegium. 1737 avled Magnus Blom och änkan Märta Blom född Zaulich tog över. Hon drev bruket under 8 år till 1745. Då övertog mågen Olov Bergqvist (f. 1714 d. 1773), sysslan som brukspatron på Ålshult i Småland. Hans hustru var dotter till Märta och hette Anna Magdalena Blom. Under Olofs tid byggdes en särskild gjutugn som gjorde tillverkningen oberoende av masugnens drift vilket underlättade och ökade produktionen. Ålshult saknade på grund av vattenbrist och osäkra koltillgångar dock utvecklingsmöjligheter och Olof Bergqvist köpte därför Diö järnbruk. Denna bruksägarsläkt från södra Småland var en av de dominerande familjerna inom näringen. Olof och Anna Magdalena äldsta son Magnus Bergqvist, död 1815, efterträdde Olof Bergqvist som brukspatron på Ålshult, tillsammans med systerns make Olof Fornander. En annan son Pehr Bergqvist, död 1802, blev brukspatron vid Diö järnbruk i Stenbrohults socken.Sune Ambrosiani: "Bidrag till de nordiska gjutjärnshällarnas historia" (1937) sidan 77.
Bruket är mest känt för sina sättugnshällar som beskrivs i flera artiklar. Sune Ambrosiani beskrev i Bidrag till de nordiska gjutjärnshällarnas historia i Dædalus: Tekniska museets årsbok 1936 och 1937 tillverkningen av dessa hällar. Han visar att redan under slutet av 1500-talet har produktionen av ugnarna startat vilket visar att de hade en historia före 1631. Huseby och Ålshult var under 1640-talet viktiga tillverkare av sättugnsplattor och Ålshult fortsatte att vara det under hela sin tid som bruk. Under Magnus Bergqvists tid på bruket ökades konkurrensen och brukets produktion minskade. Han försökte köpa Torne bruk men misslyckades med detta. 1810 var bruket i bröderna Hamiltons ägo. 1813 då bröderna blev ägare också till Husaby drevs bruket tillsammans med Huseby. Maugnsblåsningarna skedde växelvis vartannat år vid Huseby och Ålshult uton 1825 och 1827 då båda masugnarna blåstes. Masugnen i Ålshult var i dåligt skick och måste bygas om för att kunna användas men grevarna Hamilton valde istället att avveckla bruket.
Av masugnen och gjuteriet (1634–1827) finns lämningar av dämmet till masugnsdammen och några stora slagghögar, registrerade som fornminnen, kvar. Bruksarkivet har förkommit.
Ålshults herrgård Gården Ålshult ägdes enligt vissa källor av rikskanslern Axel Oxenstierna innan järnbruket anlades på platsen. Ålshult, var ett frälsehemman på 3/4 mantal i Almundsryds socken, Kinnevalds härad i Kronobergs län. Gården var belägen vid en mindre å nära sjön Åsnen. Mangårdsbyggnaden på Herrgården går tillbaka till 1700-talet. 1810 såldes Ålshults bruk och herrgård till de båda bröderna och grevarna Malcolm och Hugo Hamilton. Det var dessa som avvecklade järnbruket efter den sista blåsningen av masugnen 1827. 1867 köpte brukspatronen Joseph Stephens godset. Huset ägdes från 1934 av Maggie Stephens, den yngsta av de tre Husebysystrarna. Hon byggde om huset under åren 1935-1937 och hon bodde sedan på herrgården till sin bortgång 1958. Under denna tid anlade hon en park vid herrgården på den 2,3 hektar stora tomten. Herrgården har 15 rum och har en boyta på 312 kvadratmeter.
De två belgarna Marc van Beek och John Blontrock köpte Ålshults Herrgård 2008. Herrgården drevs enbart som hotell till 2011 då det tillkom en restaurang. Herrgården var hotell under 13 år men såldes 2021 och upphörde då som hotell. Herrgården är idag privatbostad.
Litteratur Huvudkällan för artikeln är boken: Claes Berg Järnhanteringen i Värend avsnittet Ålshullt sid 64 till 68, utgiven av Gunnar och Hans Berg 2014
Sune Ambrosiani: Bidrag till de nordiska gjutjärnshällarnas historia Dædalus: Tekniska museets årsbok / 1936 / sidan 75-87 Sune Ambrosiani: Bidrag till de nordiska gjutjärnshällarnas historia Dædalus: Tekniska museets årsbok / 1937 / sidan 65-77 Anders W Mårtensson: Den äldsta järnugnstillverkningen i Huseby och Ålshults bruk. Kulturens årsbok 1975, s. 157-169 Anders W Mårtensson: Ålshults förteckning över järnugnar från 1752 Kulturens årsbok 1977, s. 139-157
Referenser
Kategori:Svenska järnbruk