Deflationskrisen i Sverige 1767–1769, alternativt mössornas deflationsförsök, betecknar den kraftiga sänkning av det allmänna prisläget, deflation, i Sverige som blev följden av mössornas beslut vid Riksdagen 1765–1766 att uppdra åt Bankofullmäktige att "fälla kursen", det vill säga återställa den inhemska valutans växelkurs mot utlandet som hade rått under 1750-talet.

Bakgrund och förlopp

Under hattarnas regeringstid ökade inflationen väsentligt. Rätten att lösa in sedlar mot mynt avskaffades 1745. Kriget mot Ryssland (1741–1743) och Pommerska kriget (1757–1762) finansierades genom ökad sedelutgivning, vilket eldade på inflationen ytterligare. När mössorna fick makten 1766 antog de i hemlighet en plan som skulle stärka den svenska riksdalerns värde. Man tänkte sig att växelkursen skulle successivt stärkas från 72 mark till 36 mark. Detta skulle ske genom att taket för växelkursen sänktes årligen med 4 mark.

Allmänheten förstod snart vad som var i görningen och följden blev att sedlar hamstrades utifrån förväntan att de skulle öka i värde över tid. En kraftig åtstramning av penningmängden i cirkulation blev följden och växelkursen föll därmed mycket snabbare än tänkt.

Konsekvenser Exportindustrin drabbades hårt av det kraftiga kursfallet. Intäkterna var direkt kopplade till växelkursen medan kostnaderna i inhemsk valuta, särskilt lönerna, rörde sig långsammare. Såväl järnhanteringen som koppargruvorna fick stora problem. Kopparpriset som 1763 hade toppat på 273 daler silvermynt per skeppund föll till 110 daler per skeppund 1768. Stångjärnpriserna halverades från 1764 till 1768.

Fastighetsspekulanter som hade lånat med förväntan om fortsatt stigande priser och köpmän som hade köpt på sig stora varulager med lånade pengar drabbades hårt av deflationen. Genom att ta lån för att köpa reala tillgångar kunde dessa avyttras med förtjänst senare, men nu fick de se sina tillgångar sjunka i värde samtidigt som lånen stod kvar till samma belopp som tidigare. En av de mer spektakulära konkurserna var handelsfirman Dreijer & Zelling, ledd av grosshandlaren Johan Dreijer, som till följd av omfattande förluster tvingades i konkurs 1775.

Ekonomihistorikern Eli Heckscher har konstaterat att trots ökad arbetslöshet och andra ekonomiska bekymmer så syns ingen stor påverkan på dödligheten i Sverige under deflationskrisen. Han menade att synnerligen goda skördar under 1768 och 1769 räddade landet från allvarligare konsekvenser av deflationspolitiken.

Deflationen fick även politiska konsekvenser genom den så kallade Decemberkrisen 1768. Kung Adolf Fredrik krävde den 12 december 1768 att riksdagen skulle samlas för att hantera den besvärliga situationen. När mössorna vägrade utlysa riksdag svarade kungen med att vägra befatta sig med regerandet. Flertalet myndigheter följde kungens exempel. Ställt inför kungens och byråkratins ultimatum gav rådet med sig och lät utlysa en riksdag som samlades i Norrköping 1769. Vid denna riksdag återtog hattarna regeringsmakten. Efter hattarnas maktövertagande började växelkursen på nytt att stiga och efter några år var den nära de nivåer som rått före deflationspolitiken. Genom myntrealisationen 1777 återinfördes silvermyntfot till kursen 72 mark, eller 18 daler, kopparmynt per riksdaler specie.

Avtryck i kulturen Carl Michael Bellman, som tidigare under 1700-talet varit tjänsteman i Riksbanken, lät deflationspolitiken få plats i Fredmans epistel n:o 24:

Sverige importerade spannmål och därmed skulle den viktigaste råvaran till brännvinet bli billigare om växelkursen sänktes.

Referenser

Noter

Källor

Kategori:Sveriges ekonomiska historia Kategori:Sveriges politiska historia Kategori:Sverige under frihetstiden Kategori:Politikåret 1767 Kategori:Politikåret 1768 Kategori:Politikåret 1769