The Myth of the Rational Voter: Why Democracies Choose Bad Policies är en bok från 2007 skriven av ekonomen Bryan Caplan. I boken utmanar Caplan idén att väljare är rationella aktörer som samhället kan förlita sig på för att fatta lagar. Istället argumenterar han för att väljare är irrationella när det gäller politik och har systematiskt partiska åsikter om ekonomi.

Sammanfattning I boken fokuserar Caplan på väljarnas åsikter om ekonomi, eftersom många politiska beslut handlar om ekonomiska frågor såsom invandring, handel, välfärd och ekonomisk tillväxt. Genom att använda data från Survey of Americans and Economists on the Economy (SAEE), kategoriserar Caplan olika ekonomiska fördomar som bidrar till felaktiga uppfattningar. Dessa inkluderar anti-marknads-, anti-utländska, make-work- och pessimistiska fördomar.

Anti-marknadsfördomar Caplan definierar anti-marknadsfördom som en "tendens att underskatta fördelarna med marknadsmekanismen."Bryan Caplan, The Myth of the Rational Voter: Why Democracies Choose Bad Policies (Princeton University Press, 2007). Enligt Caplan är det vanligt att människor betraktar sig själva som offer för marknaden snarare än som aktiva deltagare i den. Han identifierar också några stora missuppfattningar som är kopplade till denna partiskhet: (1) en uppfattning om att marknadsbetalningar är överföringar istället för incitament, och (2) en tro på en monopolteori om prissättning, där företag kan tvinga konsumenter att betala högre priser utan att behöva göra det.

I den första punkten beskriver Caplan att "människor tenderar att se vinster som en gåva till de rika" och att begränsa vinster anses möjliggöra medlidande med de fattiga.Bryan Caplan, The Myth of the Rational Voter: Why Democracies Choose Bad Policies (Princeton University Press, 2007). Ekonomer ser dock på vinster som ett sätt att främja handeln inom de berörda sektorerna. Dessutom, historiskt sett, har attacker mot ocker och temporära extraordinära vinster ofta framställts som att de utnyttjar låntagaren. I verkligheten representerar räntan emellertid två saker: för det första att borgenären skjuter upp sin egen konsumtion mot kompensation (känd som likviditetspreferens), och för det andra en kompensation för risken att låntagaren kan gå i konkurs.

I den andra punkten beskriver Caplan hur företag, inklusive småskaliga leverantörer, ofta ses som giriga monopolister som utnyttjar konsumenterna. Caplan argumenterar dock för att all handel är en tvåvägsgata, och att mellanhänder inte är där för att exploatera människor utan snarare kompenserar för kostnader som transport, lagring och distribution.Bryan Caplan, The Myth of the Rational Voter: Why Democracies Choose Bad Policies (Princeton University Press, 2007). På en bredare nivå är det inte fördelaktigt för företag att vara ohederliga, och konkurrensen mellan flera företag som erbjuder liknande produkter begränsar monopolmakten och håller priserna nere.

Anti-utländska fördomar Caplan definierar vad han kallar anti-utländska fördomar som en "tendens att underskatta de ekonomiska fördelarna med interaktion med utlänningar."Bryan Caplan, The Myth of the Rational Voter: Why Democracies Choose Bad Policies (Princeton University Press, 2007). Människor tenderar att systematiskt se sitt eget land som i konkurrens med andra nationer och är därför motståndare till frihandel med dem. Han menar att utlänningar ofta betraktas som "fiender" även om deras regeringar har fredliga relationer. Principerna om komparativa fördelar visar att två länder kan dra betydande nytta av handel, även om det ena landet är bättre än det andra på alla områden. Den ekonomiska vinningen är sällan jämnt fördelad, men den är alltid positiv för båda parter. Caplan noterar också hur anti-utländsk partiskhet ibland kan ha rötter i pseudorasistiska attityder. För amerikaner är handel med länder som Japan och Mexiko mer kontroversiell än handel med Kanada och England, på grund av likheter i språk och etnicitet med USA.

Make-work-fördom Boken använder begreppet make-work-fördom för att beskriva en "tendens att underskatta de ekonomiska fördelarna med att spara arbetskraft."Bryan Caplan, The Myth of the Rational Voter: Why Democracies Choose Bad Policies (Princeton University Press, 2007). Han argumenterar för att det finns en vanföreställning om att ekonomisk tillväxt och skapande av jobb är samma sak. Enligt Caplan är det inte nödvändigtvis sant, eftersom verklig ekonomisk tillväxt är resultatet av ökad arbetsproduktivitet. Teknologiska framsteg kan leda till förändringar och arbetslöshet när vissa jobb blir överflödiga på grund av förbättrad produktivitet. Ekonomisk rationalitet skulle kräva att dessa arbetskraftsresurser används på andra sätt där deras talanger kan utnyttjas mer effektivt.

Författaren ger ett exempel på denna utveckling genom att peka på jordbrukets minskade andel av arbetskraften i USA under de senaste 200 åren. Från att nästan 95 % av befolkningen var bönder år 1800 minskade denna siffra till bara 3 % år 1999.W. Michael Cox and Richard Alm, Myths of Rich and Poor (New York: Basic Books, 1999), p. 128. Cited in Bryan Caplan, The Myth of the Rational Voter, p. 42. Detta illustrerar hur ökad arbetsproduktivitet inom jordbruket har minskat behovet av arbetskraft för att producera samma mängd jordbruksprodukter. Författaren föreslår att det frigör arbetskraft, en knapp resurs, för att användas inom tillverkningssektorn och andra tjänster, vilket gynnar ekonomisk tillväxt och diversifiering av ekonomin.

Pessimistiska fördomar Caplan använder begreppet pessimistisk fördom för att beskriva en "tendens att överskatta allvarigheten av ekonomiska problem och underskatta ekonomins tidigare, nuvarande och framtida prestanda."Bryan Caplan, The Myth of the Rational Voter: Why Democracies Choose Bad Policies (Princeton University Press, 2007). Han noterar att allmänheten generellt uppfattar de ekonomiska förhållandena som försämrade eller på väg att försämras, trots att det ofta finns få eller inga bevis som stöder sådana apokalyptiska förutsägelser.

Han utmanar vanligt förekommande pessimistiska uppfattningar genom att nämna Julian Simon och hans bok The Ultimate Resource. Simon argumenterade för att samhället fortsätter att utvecklas trots farhågor om miljöförstöring och ökad användning av naturresurser. Han förespråkade en syn där mänsklig uppfinningsrikedom och teknologisk innovation möjliggör förbättringar och löser problem som tidigare sågs som oupplösliga.

Survey of Americans and Economists on the Economy Författaren riktar särskild uppmärksamhet mot 1996 års Survey of Americans and Economists on the Economy (SAEE), som genomfördes av The Washington Post, Kaiser Family Foundation och Harvard University Survey Project. Denna undersökning ställde samma frågor om ekonomin till två olika grupper: 1 510 slumpmässigt utvalda medlemmar av den amerikanska allmänheten och 250 personer med doktorsexamen i ekonomi. Utöver de 37 aktuella frågorna inkluderade SAEE även frågor om deltagarnas inkomst, inkomsttillväxt, utbildningsnivå och annan demografisk information. Genom att jämföra svaren från dessa två grupper kunde SAEE ge en inblick i skillnaderna och likheterna i hur allmänheten och ekonomiexperter ser på ekonomiska frågor och hur deras åsikter kan påverkas av deras bakgrund och erfarenheter.

Svaren på frågorna skiljer sig ofta åt mellan allmänheten och ekonomerna: allmänheten tenderar att skylla på teknologi, outsourcing, höga företagsvinster och nedskärningar som orsaker till varför tillväxten är lägre än den skulle kunna vara. Ekonomer, tar däremot knappt upp sådana argument. Till exempel skyller cirka 74 % av allmänheten på giriga oljebolag för höga bensinpriser, medan endast 11 % av ekonomerna gör det.Bryan Caplan, The Myth of the Rational Voter: Why Democracies Choose Bad Policies (Princeton University Press, 2007). Dessutom tenderar allmänheten att tro att reella inkomster minskar, medan ekonomer intar en motsatt hållning.

Han noterar att klyftan mellan ekonomer och allmänheten sannolikt kan bero på partiskhet från experternas sida. Egenfördomar, där ekonomer antas vara rika och därmed benägna att stödja politik som gynnar deras egen ekonomiska situation, samt ideologiska antaganden att ekonomer är präglade av högerideologi, är två utmaningar som författaren tar upp. Caplan argumenterar: "Både den egennyttiga fördomen och den ideologiska fördomen är i princip empiriskt testbara. Om ekonomers åsikter är en produkt av deras välstånd, borde åsikterna hos rika ekonomer och rika icke-ekonomer överensstämma. Om ekonomer är förblindade av konservativ ideologi, borde åsikterna hos konservativa ekonomer och konservativa icke-ekonomer vara liknande."Bryan Caplan, The Myth of the Rational Voter: Why Democracies Choose Bad Policies (Princeton University Press, 2007).

Vidare förklarar han att om partiskhet på grund av egenintresse är oundviklig, skulle det på liknande sätt påverka de icke-rikas uppfattningar. Detta skulle leda dem att tro både på "borde"-uttalanden, som att regeringen bör minska ojämlikhet i förmögenhet, och på "är"-uttalanden, som att befintliga ojämlikheter i resultat är allvarliga och upprätthålls av både företags- och statliga maktstrukturer.

Caplan använder data från SAEE, där han inkluderar mått för ideologi, inkomst, anställningstrygghet och andra variabler, för att simulera vad människor skulle tro om de hade samma omständigheter som ekonomer. Detta tillvägagångssätt är känt inom statsvetenskapen som "upplysta preferenser". Om egenintresse och ideologiska fördomar är sanna, borde den största delen av skillnaden mellan den "upplysta allmänheten" och ekonomer försvinna. Å andra sidan, om den upplysta allmänheten inte visar sig vara mycket närmare ekonomerna, indikerar det att andra faktorer spelar roll, eftersom de förklaringarna inte neutraliserats.

Författaren tror att dessa andra faktorer inkluderar de fördomar han tidigare identifierat, såsom anti-marknadsfördomar, anti-utländska fördomar, produktion-arbete-fördom och pessimistiska fördomar. Caplan hävdar att uppgifterna från SAEE stödjer hans argument genom att visa att majoriteten av den upplysta allmänheten (men inte alla) ligger närmare ekonomer än den genomsnittliga allmänheten när det gäller deras ekonomiska åsikter och förståelse.

Rationell irrationalitet Caplan går emot det neoklassiska standardantagandet om att människor är rationella i alla avseenden. Han betonar att i vardagliga situationer som att välja jobb, köpa mjölk, anställa personal eller utveckla affärsstrategier, är människor generellt sett rationella. Det betyder att de agerar på ett sätt som är konsistent med deras preferenser och försöker maximera sina intressen baserat på tillgänglig information.

Däremot menar författaren att det finns specifika områden, särskilt inom politiken och ekonomiska frågor som påverkar offentliga beslut, där människor uppvisar systematiska partiska tendenser. Han kallar detta fenomen för rationell irrationalitet. Det innebär att även om människor kan vara rationella i sina personliga val och vardagliga beslut, så kan deras sätt att tänka och fatta beslut i politiska och ekonomiska frågor vara irrationellt på ett systematiskt sätt. Till exempel kan människor ha felaktiga uppfattningar om ekonomiska principer som marknadsfunktioner, handel eller inkomstfördelning, vilket påverkar deras ställningstaganden och politiska åsikter.

Således motsätter sig boken idén att systematiska biaser inträffar "sällan eller aldrig" och istället argumenterar för att sådana partiska tendenser är vanliga och påverkar politiska beslut i betydande grad.