Hästens historia börjar med en liten häst som var av samma storlek som en räv och fortsätter sedan under utvecklingen till den moderna hästen eller när hästen tämjdes, vilket var en företeelse som skedde ganska sent i jämförelse med våra andra tama husdjur. Hästen har gått från att vara jagad för sitt kött till att bli ett av våra vanligaste husdjur. Den är inte bara är ett nyttodjur utan används även som sällskapsdjur och till hobby- och fritidsintressen.

Hästens evolution

Som hästens "stamfader" brukar man räkna Eohippus, ett däggdjur som levde för 60-40 miljoner år sedan, och inte var större än våra tiders katt. Eohippushästen utvecklades och blev större och mer hästliknande drag. Även tänder utvecklades och anpassades till födan som hästarna åt. Från att ha levt på mjuka knoppar och blad blev hästarna istället gräsätare. Den sista förhistoriska hästen i ledet var pliohippus.

Från Pliohippus utvecklades de två hästarterna Equus och Asinus för ca 5 miljoner år sedan. Asinus utvecklades till bland annat åsnan och zebran, medan Equus utvecklades till de första urhästarna. Bland annat märks de europeiska tarpanerna och den större skogshästen som är stamfader till alla dagens moderna kallblodshästar. I Sibirien utvecklades en köldtålig, vit häst som kallas tundrahäst som dock inte hade speciellt stort inflytande på den moderna hästen. Przewalskihästen är den mest kända av urhästarna och den enda som fortfarande existerar idag, även om en flock konstgjorda tarpaner har återuppfötts i Polen.

Genom att människan tämjde hästen för cirka 6 000 år sedan blandades urhästarna och utvecklades. Idag har man en teori, baserad på benfynd i Europa och Asien, där man lagt till en länk i hästens utveckling. Bland annat räknar man numera med fyra olika typer som skulle fylla i den lucka som saknats mellan urhästarna och dagens moderna häst. Av de fyra typerna återfanns två ponnytyper, en som levde i nordvästra Europa och en som levde i norra Eurasien. Två hästtyper hittades också varav båda existerade i centrala och östra Asien. Det var så småningom dessa fyra typer som utvecklades genom en mer utvecklad avel, till dagens moderna häst som spreds med hjälp av nomadiska stammar och resande.

Innan hästens domesticering thumb|Grottmålningar av hästar har daterats till 30 000 år tillbaka i tiden Hästen sägs vara det sista av våra tama husdjur som människan domesticerade. Redan för 14 000 år sedan domesticerades hunden då den var oumbärlig under jakt. Även katten domesticerades redan i gamla Egypten för flera tusen år sedan. För 8 000 till 10 000 år sedan höll människan även hjordar med får, kor eller grisar och även höns ska ha funnits och använts både för att ge ägg och som offerdjur. Men 30 000 år gamla grottmålningar från Frankrike visar att människan visste om hästen och att de fanns i närheten. Många jordbrukare höll mest boskap som kor eller får och anledningen till detta var troligtvis att små djur som hundar, får eller grisar var lättare att tämja än hästarna och även korna hade en mer människovänlig natur och tämjdes lätt. Korna kunde dessutom ge mjölk, kött och djurhud till kläder och fyllde därför de behov människan hade. Efter att vagnen uppfanns kunde kor och oxar även dra dessa. Hästar jagades istället för sitt kött, oftast genom att en stor grupp människor trängde flockarna i en återvändsgränd där de sedan kunde klubba ner dem eller tvinga dem utför branta stup. Nedanför klipporna i Solutré i Frankrike har väldiga mängder ben från hästar grävts fram. Tillsammans med grottmålningarna utgjorde detta ett bevis på att hästen användes som föda redan innan domesticeringen. thumb| Denna relief visar att mannen använde sig av hunden medan hästen jagades för kött Kanske till och med så mycket att hästen nästan utrotades innan människan kunde domesticera hästen. Av 5 000 benrester som hittats i utgrävningar i Tyskland var bara 17 från hästar. Hade inte idéer om domesticering och ridning av hästen dykt upp hade troligen hästen varit ett minne blott idag.

Ytterligare ett bevis på länken mellan ren och häst var de märkliga fynd efter skyterna som grävdes fram 1929 i Altai i Sibirien. Gravfynden var väl bevarade i den frusna jorden och graven innehöll bland annat hästar med specialtillverkade masker av järn, trä eller ben, med horn som förklädde hästarna till renar. Men meningarna går isär och det finns även teorier om att det var den vanliga boskapen som inspirerade människan att domesticera hästen eller att det till och med var onagern som var föregångaren då dessa användes som dragdjur i Mesopotamien långt innan hästen. Onagerna var dock både envisa, svårtämjda och hotfulla mot människor och människan valde bort onagern sedan försöken att tämja hästarna hade lyckats.

Domesticeringen Domesticeringen lär ha börjat i Asien och Eurasien för cirka 5 000–6 000 år sedan av nomadiska folkstammar. De första hästar som domesticerades var ganska små, med mankhöjd på ca 130 cm. De nomadiska folkstammarna har använt hästarna som mjölkdjur och transportdjur. Tydliga spår av tamhästar har funnits i Botaikulturen som daterats till 3500 f.Kr. Dessa hästar var sannolikt väldigt primitiva med tjock och lurvig eller spretig päls för att klara av det kalla klimatet. Dessa hästar levde i flockar från Ukraina till Sibirien. Nomadstammarna bör även ha haft med sig ökenhästar som både fanns vilda och avlades på Arabiska halvön och på de torra stäpperna i Mellanöstern. Nomadernas kontakt med de olika städerna och civilisationerna ledde till att de tama hästarna och kunskapen spriddes. Men även andra civilisationer som inte kom i kontakt med nomaderna lär ha kommit på idén att tämja hästar, bland annat har bevis hittats för detta i Ukraina där de små hästarna även levde. Men även hästar av lättare, ädlare arabisk typ fanns i området och var mer lämpade för hett och torrt ökenklimat, samt kelternas hästar som hade andra och bekvämare gångarter än de andra hästarna, något som var viktigt för de första ryttarna som red utan stigbyglar.

De första hjordarna av hästar hölls sannolikt i enkla hagar, liknande dem som använts i flera tusen år till annan boskap. Gravfynd visar att de första hästhållarna inte höll sig med hingstar utan mest ston, troligtvis för att hingstar har en mer svårhanterlig natur. Avel kan då ha skett genom att man band fast brunstiga ston där vilda hästar syntes till så att dessa kunde betäckas. Denna sorts avel tillämpas fortfarande på en del ställen där vilda eller halvvilda hästar förekommer. De hingstföl som föddes kastrerades eller slaktades för kött. Stona var inte bara lättare att hantera utan gav även människan mjölk. Hästarna bör ganska snabbt ha gått från att bli jagade för sitt kött till att bli älskade och oumbärliga. Sagor och mytologi från Indien handlade många gånger om hästar, och människor begravdes med ett hästhuvud istället för sitt vanliga huvud, en rit som troligtvis tydde på att hästen även skulle hjälpa människan i livet efter detta.

Arkeologiska fynd visar att tamhästarna spreds västerut från centrala Asiens högplatåer till Europa och till Kina och Japan.

DNA-studier visar på en väldigt liten variation på Y-kromosomens DNA mellan hingstar från olika hästpopulationer. Y-kromosomen ärvs bara från hingst till hingstföl. Slutsatsen är att alla tamhästar härstammar från ett mycket litet antal hingstar. Det antas att man under domesticeringen identifierat ett fåtal hingstar som varit mer medgörliga och avlat på dem. Mitokondrie-DNA som endast ärvs från ston visar på mer variation.

Hästens beteende har inte ändrats så mycket från den typ av häst som fångades in för 6000 år sedan och domesticerades. Hästen har samma beteende, men de är inte längre rädda för oss. De beteenden som finns kvar är framförallt födosökbeteendet, de äter mycket och långa stunder på dagen. När de blir rädda är deras främsta instinkt att fly.

Hästen består idag bara av ett släkte, Equus. I detta släkte finns det sex nu levande arter, hästen, åsnan, halvåsnan och tre arter av zebror. De enda man har lyckats domesticera inom detta släkte är hästen och åsnan. Man vet inte riktigt varför det inte gick eller går att domesticera zebran.

Hästen i människans tjänst thumb|Hästens domesticering ledde till att människan lättare kunde resa, transportera och bruka jorden Sedan domesticeringen har hästen varit till stor nytta för människan både som mat, transport och för att erövra världen. I de flesta stora civilisationer har hästen haft stor betydelse och i och med att krigföringen började göras till häst, utvecklades även avel med stora och starka hästar.

Bland annat användes hästen inom jordbruket för att plöja och även inom för transporter som klövjehäst och till krig och vardagsridning. Långt senare skulle hästarna även användes inom den industriella revolutionen.

Idag används hästen mest till ridning av olika slag. Den används inte lika ofta som transportmedel eller till att plöja.

Gravarna i Pazyryk

Forskarna fick en djup insikt i hästens roll i och med upptäckten av gravarna i Pazyryk nära floden Ob i Sibirien. Gravarna grävdes ut mellan 1929 och 1949 och innehöll kvarlevorna av ca 14 hästar, daterade till ca 400–300-talet f.Kr. Det som var häpnadsväckande med detta fynd var att hästarna var så väl bevarade och man kunde till och med se hur hästarna hade fått sina manar klippta och sina svansar flätade. Detta berodde på att vatten från floden hade sipprat ner i gravarna och sedan fryst och på så sätt bevarat allt från förruttnelse.

Gravfynden gav bland annat forskarna svar på hur hästarna sett ut under den här tiden, hur sadlar och seldon utformats och vad hästarna användes till. Forskarna kunde även se hur man hade skött hästarna och hur de hade utfodrats. Detta gav ytterligare en möjlighet att förstå hur betydelsefull hästen hade varit.

Hästar i strid

Hästen har använts i strid och krigföring ända sedan domesticeringen och den första dokumentationen av strider till häst kommer från assyriska lertavlor som daterats till år 890 f.Kr. Tavlorna visar assyriska kavallerier som besegrar andra arméer. Under folkvandringstiden började hästen också i norra Europa få en större militär funktion, samtidigt som hunnerna, ett beridet mongoliskt folkslag, invaderade delar av Västeuropa. Under de kommande 2 000 åren var den grekiska kavalleritekniken den mest framträdande.

Efter hand utvecklades den beridne riddaren och soldater till häst i tunga rustningar vilka blev det viktigaste militära vapnet under medeltiden tills bruket av långbågarna och eldvapnen blev det effektiva försvaret mot en anfallande ryttarhär. Kavalleriet med lättare skyddsutrustning fortsatte att vara en kraftfull del av de europeiska arméerna fram till första världskriget då de moderna eldvapnen gjorde det omöjligt för hästen att delta i större krigsinsatser. I och med andra världskriget hade kavalleriet helt spelat ut sin roll och arméerna "avhästades".

Under modern tid har stridshästarna främst använts av kavalleriet och polisen vid större upplopp och festivaler, och även under militära uppvisningar. Dock har hästen använts av arméer i bland annat Afghanistan så sent som 1979 när Ryssland invaderade landet.

Hästen som kör- och riddjur thumb|De gamla egyptierna körde med tvåspann redan 1600 f.Kr. I Europa började man rida hästar först efter år 2200 f.kr. Man vet inte varför människan kom på idén att rida hästarna. Teorier har lagts fram om att renskötarna hade ridit renarna och på så vis även satt sig på hästen men inga konkreta bevis finns för detta, förutom sadlar från nomaderna som kunde använts enbart på renar eller tillverkats i hopp om att kunna tämja hästen så småningom. Den mest sannolika teorin var att boskapshållarna insåg fördelen med att sköta hjorden från hästryggen då hästen var snabbare än människan. Människan inte hade lika stor uthållighet och kunde därför driva boskap under både längre tid och längre avstånd.