Harum Scarum (i vissa delar av världen Harem Holiday) är det elfte soundtrackalbumet och det 24:e albumet totalt av den amerikanske sångaren och musikern Elvis Presley. Det gavs ut av RCA Victor i såväl mono som stereo (LPM/LSP 3468) i november 1965. Harum Scarum är soundtracket till filmen från 1965 med samma namn, i vilken Elvis Presley spelade huvudrollen.

Inspelningarna till soundtracket ägde rum i RCA:s studio B i Nashville i Tennessee den 24–26 februari 1965 och i MGM:s filmstudio i Hollywood i Kalifornien den 9 mars 1965.

Albumet nådde 8:e plats på Billboard 200-listan i USA, och 14:e plats på konkurrerande Cashbox lista. I Storbritannien placerade sig albumet som bäst på 11:e plats på UK Albums Chart. Det sålde i 300 000 exemplar i USA.

Bakgrund miniatyr|Elvis Presley 1966, i samband med att han erhöll "Sigma Chi Fraternity Leadership Award". Under år 1964 hade de flesta av Elvis Presleys singlar utgjorts av återutgivna låtar och soundtracklåtar. Den studio-LP som han hade spelat in sommaren 1963 hade i stället för att ges ut sammanhållet splittrats och låtarna hade portionerats ut litet här och där. År 1965 lyckades Elvis samtliga tre LP-skivor nå topp 10 på Billboard 200-listan i USA. Under de följande åren skulle ytterligare fyra av hans album nå topp 10 och han skulle erhålla många fler guldskivor för en försäljning på över en miljon dollar, men hans tid som en dominerande kraft höll snabbt på att ebba ut. Årets stora hit var "Crying in the Chapel", som var en överbliven låt från His Hand in Mine-sessionen 1960. Med den nådde han tredjeplatsen på singellistan i USA och förstaplatsen på singellistan i Storbritannien. Billboard rankade honom på de internationella listorna som den fjärde populäraste artisten i världen efter Beatles, Rolling Stones och Cliff Richard.

Försäljningen av Elvis Presleys skivor var fortfarande betydande under år 1965, som ur försäljningssynpunkt fortfarande var ett bra år för honom, även om det inte var riktigt lika bra som tidigare år. Ur ett artistiskt perspektiv skulle det dock kunna betraktas som en bottennotering, med filmer som sågs som de svagaste, innehållande musik som allmänt betraktades som den kanske minst intressanta som Elvis någonsin hade spelat in. Under denna period var Elvis också mycket missnöjd med den sjunkande kvaliteten på filmerna och filmlåtarna. Han hade enligt Elvis diskograf, Ernst Jørgensen, förvandlats till något slags inhyrd arbetskraft för skivbolaget RCA Victor och managern Tom Parker, där han enligt de bindande kontrakten förväntades agera och sjunga det som serverades honom genom filmbolagen och musikförlaget Hill & Ranges kontrakterade låtskrivare. Även om han då och då erbjöds låtar av skaplig kvalitet att spela in, försvann dessa låtar ofta i mängden.

Elvis Presleys växande missnöje med hur hans karriär hade utvecklats, tog sig uttryck i att han ibland inte dök upp den första inspelningskvällen eller lämnade inspelningssessionen innan den var klar. Dock återvände han i sådana fall alltid för att slutföra uppdraget och så gott han förmådde accepterade han situationen. Men den brist på inspiration som han kände, innebar att han sällan brydde sig om att repetera, att hans koncentration brast och att han blev upprörd och skämdes över det han tvingades sjunga. Han försökte ofta hålla stämningen uppe under inspelningarna genom att skämta, många gånger på sin egen bekostnad, och genom att förlöjliga de låtar som han var tänkt att spela in. Gordon Stoker från gruppen The Jordanaires beskrev det som att låtmaterialet många gånger var så dåligt att Elvis kände att han inte kunde sjunga det men att han trots detta ändå alltid försökte göra det bästa av situationen.

Albumet, inspelningssessionerna och musikerna miniatyr|stående=0.8|Multiinstrumantalisten Charlie McCoy, som spelade gitarr på sessionen och som menade att den ekoeffekt som inte lades till senare som tänkt, var en av orsakerna till albumets dåliga ljudkvalitet. Vid denna tid fick Elvis roller i filmer som inte passade hans personlighet och med musik som heller inte stämde med hans musikaliska ambitioner. I Harum Scarum spelade han en person i Rudolph Valentino-stil som kidnappades i Mellanöstern av ett gäng lönnmördare. Filmen brukar allmänt betraktas som en av Elvis sämsta och även soundtracket till filmen brukar vara en kandidat till titeln sämsta album.

miniatyr|vänster|stående=0.7|Elvis Presleys manager, överste Tom Parker (1969) – på vars uppmaning Elvis röst kom att lyftas fram i mixningen av låtarna på albumet. Det faktum att sex av låtskrivartrion Bernie Baum, Bill Giant och Florence Kayes låtar kom med bland albumets elva låtar, visar också att de regelbundna bidragsgivarna av filmlåtar inte kunde hålla jämna steg med efterfrågan. Baum, Giant och Kaye kom att skriva hela 22 av de 64 soundtracklåtar (34 procent) som Elvis spelade in under knappt två års tid 1964–1966.

Låtarna på skivan är dessutom undermåligt mixade. På Tom Parkers order kom Elvis röst att lyftas fram och förstärkas på ett sådant sätt att musiken hamnade i bakgrunden och lät dunkel. Även de låtar som var av högre kvalitet kom att hämmas av oinspirerade arrangemang och den torra och dämpade mixningen. Studiomusikern på plats, Charlie McCoy, skyller den undermåliga ljudkvaliteten på avsaknaden av eko, något som skulle ha lagts till senare. För att få musiken att framstå som exotisk, försökte man införa österländska toner i materialet.

Inspelningen av soundtracket till filmen Harum Scarum ägde rum den 24–26 februari 1965 i RCA:s studio B i Nashville, med en uppföljningssession i MGM:s filmstudio i Hollywood i Kalifornien den 9 mars, då Elvis lade på sin sång på tre av låtarna. Sessionen i Nashville bokades in med så kort varsel att flera av Elvis ordinarie studiomusiker var upptagna med annat. Det innebar att Charlie McCoy fick ersätta Harold Bradley på gitarr, Henry Strzelecki ersätta Bob Moore på bas och Kenny Buttrey ersätta Murrey "Buddy" Harman på trummor. I övrigt hade man som vanligt Scotty Moore och Thomas "Grady" Martin på gitarr, D. J. Fontana på trummor och Floyd Cramer på piano. För att ge musiken en Mellanösternkänsla fick de sällskap av Rufus Long och Ralph Strobel på flöjt och oboe.

Komposition, stil och texter

"Shake That Tambourine", det första av låtskrivartrion Bernie Baum, Bill Giant och Florence Kayes sex bidrag till albumet, spelades in som första låt i RCA:s studio B i Nashville. Detta var första gången på åtta månader som Elvis Presley var i en inspelningsstudio. Det blev uppenbart för övriga deltagare på plats att Elvis var distraherad och missnöjd med materialet som han var där för att spela in. Första nattens inspelningar, med start den 24 februari 1965 klockan 23.30, avslutades med att han åkte hem på morgonen klockan 03.30, efter bara fyra timmars inspelningar. Då hade man hunnit avverka 38 oinspirerade tagningar av "Shake That Tambourine", och Elvis bestämde sig för att det var tillräckligt och att tagningarna 24 och 38 fick fogas samman till en master. "Shake That Tambourine" var en låt med ett tydligt driv, men i likhet med alla låtar på denna inspelning kom den färdiga mixningen inte att vara till låtens fördel.

miniatyr|stående=1.2|RCA:s studio B i Nashville, där inspelningarna till soundtracket Harum Scarum ägde rum.

"So Close, Yet So Far (From Paradise)", skriven av Joy Byers, inledde nästa inspelningspass, vilket började strax efter klockan åtta på kvällen den 25 februari och höll på till 03.30 nästa morgon. Det var en dramatisk ballad. Trots den undermåliga mixningen kom den i Elvis Presleys framförande att förmedla såväl tragik som melankoli. De båda författarna av böcker om popmusik, Shane Brown och Mike Eder, menar båda var för sig att det är albumets överlägset bästa och enda riktigt tilltalande låt.

"My Desert Serenade" skrevs av Stanley Gelber. Det var en låt med en behaglig melodi i ett klichéartat försök att förmedla Orientens glamour. Arrangemanget kännetecknas av en särskild oboestämma som löper genom verserna som en fristående sidomelodi – ett så kallat "obbligato".

"Wisdom of the Ages" var ytterligare en ballad och den andra låten skriven av Baum, Giant och Kaye. Det var en av två låtar från inspelningarna som ströks ur filmen men som kom med på albumet. Texten till låten, vars titel kan översättas som "Tidsåldrarnas visdom", försökte tackla livets mening med rader som att tidens sand ("the sands of time") i timglaset var på väg att rinna ut.

"Kismet", "ödet", av låtskrivarduon Sid Tepper och Roy C. Bennett, var också en stillsam ballad med allmänna anspelningar på Orienten.

"Hey Little Girl" var den sista låten som spelades in under det andra inspelningsdygnet. Det var Joy Byers andra bidrag på albumet och det var en fartfylld låt med en anstrykning av rock'n'roll. Låten inleds med ett funkigt pianoriff av Floyd Cramer, en slinga som upprepas flera gånger, där Elvis grymtar och upprepade gånger utbrister "alright", vilket bidrar till låtens driv.

"Golden Coins", ännu en låt av Baum, Giant och Kaye, inledde den tredje och sista inspelningsdagen – den 26 februari. Det var en ballad med en lättsam melodi och ännu en gång med allmänna hänsyftningar till Orienten. Elvis gjorde en habil sånginsats med en låt vars stick var något osmidigt.

"Animal Instinct" skrevs också av Baum, Giant och Kaye. I likhet med "Wisdom of the Ages" kom den inte med i den färdiga filmen. Den arrangerades i en funkig stil där Rufus Longs flöjtspel hade en framträdande position.

miniatyr|Låtarna på albumet var inspelade till Metro-Goldwyn-Mayer-filmen Harum Scarum.

"Harem Holiday", av Peter Andreoli och Vince Poncia, var den tredje låten som spelades in under detta pass. Elvis gjorde endast två tagningar innan han avbröt, lämnade studion och överlät åt bandet att spela in musiken till de kvarvarande "Go East Young Man" och "Mirage". Den 9 mars 1965 lade Elvis på sin sång på de tre låtarna i Metro-Goldwyn-Mayer:s filmstudio i Hollywood i Kalifornien. Man hade då avlägsnat Elvis ursprungliga sång från den andra tagningen av "Harem Holiday". "Harem Holiday" inledde albumet och gav i många länder utanför USA namn åt både albumet och filmen. Detta var ännu en låt där man försökte skapa en känsla av Mellanösterns lockelse. Musikskribenten Shane Brown noterar att Elvis och bandet är så i otakt i låtens inledning att det låter som om de framför den i olika tonarter. Han menar att det kan vara den sämsta inledningslåten på någon av Elvis LP-skivor under hela karriären.

"Mirage", "hägring", var nästa låt som Elvis gjorde sångpålägg på – ännu en Baum, Giant och Kaye-komposition. Det var ytterligare en ballad med hänsyftningar till Orienten. Låten innehöll ett utmanande stick som Elvis tog sig an med engagemang, medan texten var mer konventionell.

"Go East – Young Man", den sjätte och sista kompositionen av Baum, Giant och Kaye, var den sista låten där Elvis gjorde sångpålägg, den 9 mars 1965. Även denna ballad hade en känsla av Orientens lockelse. Elvis lät mer engagerad här än i flera andra låtar, och under refrängerna harmonierade bakgrundssången väl med musiken.

Utgivning och marknadsföring Ingen singel släpptes från Harum Scarum. Varken Elvis eller hans manager Tom Parker ansåg att filmen innehöll någon låt som skulle utgöra en lämplig singel. De valde i stället att ge ut ytterligare en låt från den föregående filmen Girl Happy – nämligen "Puppet on a String", som man parade med den fem år gamla "Wooden Heart" (som tidigare varit en stor hit i Europa) från G.I. Blues. Singeln nådde 14:e plats i USA och sålde i över 500 000 exemplar och lyckades därmed bättre än "Do the Clam", den föregående singeln från samma film.

Albumets placeringar