Dmitrij Dmitrijevitj Sjostakovitj (ryska: Дмитрий Дмитриевич Шостакович), född 25 september (12 september enligt g.s.) 1906 i Sankt Petersburg, död 9 augusti 1975 i Moskva, var en rysk-sovjetisk kompositör och en av 1900-talets främsta symfoniker och kammarmusiktonsättare, i sitt hemland omväxlande mycket uppskattad och hårt kritiserad.
Bland hans verk kan särskilt nämnas den 7:e symfonin, som skildrar belägringen av Leningrad, samt den 5:e och 10:e symfonin.
Sjostakovitj skrev mycket kammarmusik, bland annat 15 stråkkvartetter, två pianotrior och en pianokvintett. Bland hans pianostycken märks 24 preludier och fugor samt två sonater.
Han skrev två pianokonserter, två cellokonserter och två violinkonserter, mycket filmmusik, bland annat till Berlins fall och många sånger och körverk. Han komponerade flera baletter och några operor, bland annat Näsan (efter Gogols novell) och den av Stalin kritiserade Lady Macbeth från Mtzensk.
Hans Konsert för piano, solotrumpet och stråkar c-moll op 35, (1933), samt flera verk med socialistrealistiskt program, vittnar om hur han försökte anpassa sig till de politiska kraven och försökte uttrycka sig mindre modernt och mer nyklassiskt. Ett annat exempel är symfoni nr. 5, som han sa var "en sovjetisk konstnärs svar på berättigad kritik".
Musikaliskt är Sjostakovitjs musik förhållandevis lättillgänglig, och påminner ibland om skandinavisk folkmusik. Han använder ofta storskalig instrumentering och en ljudbild som visserligen skiljer sig från tidigare klassisk orkestermusik men som sällan känns avancerad eller obegriplig för oskolade åhörare. Däremot kan hans kammarmusik vara svår att ta till sig. Inte minst gäller detta de sena stråkkvartetterna: kvartetterna 12 och 13 har inslag av tolvtonsteknik; kvartett 10 har ett tema som använder sig av den diatoniska skalans alla 12 toner, men kvartetten är ändå tonal.
Liksom Bach hade tonerna B-A-C-H som sin musikaliska signatur, så hade Sjostakovitj sekvensen D-Ess-C-H i ett antal verk (bland annat i den 10:e symfonin och den 8:e stråkkvartetten).
Sjostakovitj var bara elva år när Vladimir Lenin kom till makten så kommunismen kom att prägla hela hans liv. Sjostakovitj hade mestadels en karriär som kommunismens officiella tonsättare i konkurrens med bland andra Chrennikov och Kabalevskij. Modern forskning har visat att Sjostakovitj troligen var en tyst dissident, både lojal med socialismen och kritisk till livsvillkoren i Sovjetunionen. Han lärde sig att överleva i ett repressivt politiskt system.
Biografi miniatyr|vänster|Sjostakovitjs födelsehem som nu är en skola.
Familje- och privatliv Dmitrij Sjostakovitjs familj härstammade från en polsk-litauisk släkt och hans farfar Bolesław var förvisad till Sibirien. Efter att han avtjänat sitt straff beslutade han att stanna i Sibirien, i staden Narim (vid floden Ob ca 500 km norr om Novosibirsk), där kompositörens far, Dmitrij Boleslavovitj (1875–1922), föddes. Dmitrij Boleslavovitj studerade fysik och matematik vid Petrograds universitet och efter examen 1899 började han yrkesarbeta för bland annat Dmitrij Mendelejev. År 1903 gifte han sig med Sofja Vasiljevna Kokoulina (1878–1955), tonsättarens blivande mor, som också kommit från Sibirien. Sofjas far, Vasilij Jakovlevitj Kokoulin härstammade från Sibirien och arbetade sig upp till en befattning som guldgruvechef i Bodajbo ett par hundra km från Bajkalsjön. Sofja lärde känna Dmitrij Boleslavovitj när hon studerade piano vid konservatoriet i Petrograd. När paret gifte sig övergav hon studierna för att sköta sin make och den växande familjen på heltid. Paret fick tre barn: Marija (född 1903), som blev yrkespianist och lärare, Dmitrij (född 1906) och Zoja (född 1908), som blev veterinär.
Inom familjen musicerade man gärna. Fadern hade en bra tenorröst och sjöng gärna opera, populära stycken och zigenarromanser till sin frus pianoackompanjemang. Likaså tog Sofja under sina studier vid konservatoriet ofta med sig sina kamrater hem för gemensamt musicerande. Dmitrij Dmitrijevitj hade under sin tidiga barndom inte visat större intresse för musik förrän 1915, då man upptäckte att barnet hade absolut gehör och imponerande musikminne, och därför inledde han systematiska musikstudier.
Modern tog som sin livsuppgift att stödja sonen och ordna för att han skulle få tillgång till en högkvalitativ musikutbildning. De båda hade starka band till varandra och modern fortsatte att bo med Dmitrij till sin död.
År 1923 förälskade sig Dmitrij i Tatjana Glivenko, en jämnårig dotter till en filologiprofessor i Moskva. Dmitrijs familj tyckte inte om flickan, men affektionen höll i sig även efter det att den unga kvinnan gifte sig 1929. Först 1932 när hon födde sitt barn gav Dmitrij upp idén att hon skulle lämna sin man.
År 1926 inledde Dmitrij en livslång och djup vänskap med Ivan Sollertinskij (1902–1944), en "encyklopedisk" intellektuell, historiker, kulturell publicist och folkbildare i Leningrad, som blev hans förtrogne. De två träffades i samband med ett förhör i obligatorisk marxism-leninism, där studenterna utsattes för skräckinjagande teman som "Sofokles poesi som uttryck för materialistiska tendenser" eller "sociologiska principer för Johann Sebastian Bachs temperering och Skrjabins klangaggregat".
Dmitrij Sjostakovitjs första hustru blev Nina Vasiljevna Varzar (med smeknamnet Nita), dotter till ett professorspar. Fadern var juridikprofessor och modern professor i astronomi. Nina själv studerade fysik och matematik och kom att arbeta som forskare inom experimentell fysik och med kosmisk strålning. De gifte sig 1932, men 1935 skilde sig paret efter att Dmitrij inlett ett förhållande med en 24-årig pianist – Jelena Konstantinovskaja. Samma år gifte Dmitrij om sig med Nina, då hon blev gravid. Paret levde tillsammans till Ninas död i december 1954, men båda hade även utomäktenskapliga relationer. De fick två barn tillsammans, Galina (född 1936) och Maxim (född 1938), som blev dirigent och pianist.
I samband med belägringen av Leningrad evakuerades Sjostakovitj den 15 oktober 1941 till Kujbysjev (nuvarande Samara) vid Volgas strand. Efter kriget bosatte sig kompositören i Moskva.
Sjostakovitjs andra hustru blev år 1956 Margarita Kainova (född 1924), då en 33-årig Komsomolaktivist. Margarita var en udda fågel och blev aldrig accepterad i Sjostakovitjs familj. De skildes under sommaren 1959.
I november 1962 gifte sig Sjostakovitj med Irina Supinskaja, sin tredje hustru. Irina var ett par år äldre än Sjostakovitjs dotter Galina. Irina var föräldralös och dotter till en polack som stämplats som folkets fiende. Hon hade växt upp på ett barnhem och var till yrket förläggare. Det uppfattades som att makarna passade varandra och hon blev omtyckt av Sjostakovitjs vänkrets och tog hand om honom under de sista åren då hans hälsa blev mer vacklande.
Tonsättarens hälsoproblem var huvudsakligen kraftlöshet i högra handen, som övergick till orörlighet och som krävde ofta återkommande vistelser på sjukhus och hälsohem. Sjukdomen blev i slutet av 1960-talet diagnostiserad som polio. Han drabbades också av benbrott på båda benen, och strax före sin 60-årsdag av en hjärtinfarkt. I början av 1970-talet behandlades Sjostakovitj av en ortopedikirurg i Sibirien, dr Ilizarov, med gott resultat – efter behandlingen kunde han spela piano igen, och till och med gå i trappor. Förbättringen var inte beständig och det krävdes återkommande behandlingar och vistelser på sjukhus och hälsohem. Dessutom drabbades han av en andra hjärtinfarkt vid 66 års ålder. Sjostakovitj kunde dock göra resor utomlands, till Tyskland, och flera gånger till England, Irland och även till USA, för att konsultera amerikanska läkare. Från och med februari 1973 strålbehandlades Sjostakovitj för lungcancer som så småningom spreds till levern. Han hade rökt i hela sitt vuxna liv.
Sjostakovitj dog klockan 16.30 den 9 augusti 1975, troligen av lungcancer. Han fick en formell statsbegravning på Novodevitjekyrkogården i Moskva.
Tidiga åren Sjostakovitj påbörjade kompositions- och pianostudier vid Petrograds konservatorium under hösten 1919 för bland annat Aleksandr Glazunov, Leonid Nikolajev och Maximilian Steinberg. Han blev uppmärksammad för sitt pianospel, som kanske inte var tekniskt fulländat, men dock uttrycksfullt, och även för de tidiga pianokompositionerna. Detta ledde till att han ställde upp i Chopintävlingen i Warszawa 1927 där en annan ryss, hans vän Lev Oborin, vann första pris.
Hans första symfoni, som uppfördes den 12 maj 1926, fick ett mycket bra mottagande av konsertpubliken och sporrade tonsättaren att fortsätta med ytterligare två symfonier med revolutionsteman, som likaså applåderades entusiastiskt: Symfoni nr 2 "Oktober" (uppförd den 26 november 1927) och Symfoni nr 3 "1:a maj" (uppförd 21 januari 1930). Båda symfonierna har tydlig programform genom körsatser med politiskt poetiska texter av Alexander Bezymenskij och Semjon Kirsanov. Hans första opera var "Näsan" som byggde på en berättelse av Gogol. Operan uppfördes samtidigt med tredje symfonin, men blev ett misslyckande och drogs in efter bara tre föreställningar. Verket utsattes för kritik, till viss del på grund av dess abstrakta handling. Baletterna "Den gyllene åldern" och "Bulten" hade politiserande propagandistiska ramverk, men gjorde fiasko på grund av logiskt och ideologiskt svaga handlingar. De spelas numera som sviter eller som självständiga stycken (till exempel "Tahiti Trot/Tea for Two" och "Polka från Bulten").
Stalineran År 1934 hade hans opera "Lady Macbeth från Mzensk" (senare även kallad "Katerina Ismajlova") urpremiär på två teatrar samtidigt – i Moskva och i Leningrad. De fick mycket bra mottagande. De spelades för fulla salonger (83 gånger under två år bara i Leningrad), sändes sex gånger i radio och hyllades som "den nya sovjetiska operan". Vändningen kom då Josef Stalin besökte ett framförande den 26 januari 1936, varefter många starkt kritiska artiklar publicerades i pressen (bland annat i Pravda, som skrev "oreda istället för musik"), i vilka han kallades "formalist" och "folkets fiende". Stalin ansåg att hans musik var "ofolklig" och önskade en högre grad av nationalism i musiken. Sjostakovitj anpassade sig till dessa krav. År 1936 drogs också fjärde symfonin in. Trots partiets negativa kampanj, som dessutom sammanföll med den stora repressiva perioden inom Sovjetunionen där även flera kulturpersonligheter fick sätta livet till (se Moskvarättegångarna), mottogs femte symfonin (1937), stråkkvartetten nr 1, op.49 (1938) och pianokvintetten op.57 (1938) mycket positivt av publiken. Sjostakovitj fick överraskande Stalinpriset av första kategorin i mars 1941 för kvintetten. Senare belönades han med Stalinpriset även för sjunde symfonin (Leningradsymfonin) (första kategorin, den 11 april 1942) och pianotrion (andra kategorin, 1946).
Under andra världskriget framställdes Sjostakovitj som patriotisk och fick stor publicitet. Det största bidraget var Leningradsymfonin vars partitur flögs runt (som mikrofilm) mitt under brinnande krig, för att ges premiär nästan samtidigt i Ryssland den 5 mars 1942 i Kujbysjev (Samara), där Sjostakovitj var evakuerad, den 20 mars i Moskva, samt den 29 juni av Henry Wood i London, i USA den 19 juli av Arturo Toscanini i NBC-sändning och den 14 augusti av Sergej Kusevitskij i Massachusetts. Det mest anmärkningsvärda uppförandet var i det belägrade Leningrad den 9 augusti där man samlade en symfoniorkester av 40–50 överlevande musiker. Konserten sändes dessutom över högtalare till de tyska trupperna vid frontlinjen.