Paradise, Hawaiian Style är det trettonde soundtrackalbumet, och det 26:e albumet totalt av den amerikanske sångaren och musikern Elvis Presley. Det gavs ut av RCA Victor i såväl mono som stereo (LPM/LSP 3643) i juni 1966. Paradise, Hawaiian Style är soundtracket till filmen från 1966 med samma namn, i vilken Elvis Presley spelade huvudrollen. Inspelningarna ägde rum i Radio Recorders studio B i Hollywood, Kalifornien, den 26–27 juli och 2–4 augusti 1965.

Albumet nådde 15:e plats på Billboard 200-listan i USA, och 21:a plats på den konkurrerande Cashbox-listan. I Storbritannien placerade det sig som bäst på 5:e plats på UK Albums Chart. Albumet såldes i 225 000 exemplar i USA.

Bakgrund miniatyr|vänster|stående=0.8|LP-omslag till en europeisk utgåva från år 2002 av Tickle Me. År 1965 spelade Elvis Presley in soundtrackalbum till filmer som inte skulle ha premiär förrän nästan ett år senare. Borta var de dagar då det kunde gå mindre än en vecka mellan den sista inspelningssessionen för Elvis Is Back! och albumets lansering. Under produktionen av detta album visades hans senaste film, Tickle Me, på biograferna. Vid denna tidpunkt hade Elvis, Paradise, Hawaiian Style inräknat, spelat in tre filmer till och lika många soundtrackalbum som ännu inte hade släppts.

Medan populärmusiken, särskilt rock'n'roll, genomgick en radikal förändring, fortsatte Elvis Presley att fokusera på att spela in sånger till Hollywoodfilmer. Filmerna hade en så rigid och formalistisk struktur att det enkelt hade gått att inkludera både äldre och nyare låtar av hög kvalitet. Att göra detta skulle dock ha minskat musikförlaget Hill & Ranges kontroll över musiken och därmed även deras och Elvis Presleys intäkter.

miniatyr|stående=0.86|Elvis Presley 1966, i samband med att han erhöll "Sigma Chi Fraternity Leadership Award". Låtskrivare som tidigare hade bidragit till många av Elvis Presleys största hitlåtar, som Otis Blackwell, Don Robertson, Doc Pomus och Mort Shuman samt Jerry Leiber och Mike Stoller, förlorade med tiden intresset för att skriva åt Elvis. Dessa låtskrivare, liksom andra som arbetade för musikförlaget Hill & Range, tvingades avstå en tredjedel av sina normala royaltyersättningar utan någon garanti för att deras låtar ens skulle spelas in.

Att sex av de tio låtarna på albumet Paradise, Hawaiian Style skrevs av låtskrivartrion Bernie Baum, Bill Giant och Florence Kaye, visar hur svårt det var för etablerade låtskrivare att möta den höga efterfrågan på nytt låtmaterial till filmerna. Under en period av mindre än två år, 1964–1966, stod Baum, Giant och Kaye för 22 av de 64 soundtracklåtar (34 procent) som Elvis spelade in.

Albumet, inspelningssessionerna och musikerna

Den 26 juli 1965 skulle Elvis Presley infinna sig i Paramounts lokaler för förberedelser inför inspelningen av filmen Paradise, Hawaiian Style. Samma dag var det planerat att han i Radio Recorders studio B i Hollywood skulle inleda inspelningen av musiken till filmen, som även skulle ges ut på ett soundtrackalbum. Han uteblev dock och angav sjukdom som skäl. Inspelningarna inleddes därför utan honom, med enbart de instrumentala delarna. Inte heller följande dag var Elvis på plats, trots att hans manager Tom Parker hade försäkrat att han skulle närvara. Först efter en veckas försening, den 2 augusti, anlände Elvis till Paramount. Efter nödvändiga förberedelser begav han sig till Radio Recorders där han under perioden 2–4 augusti spelade in sin sång till de tidigare inspelade instrumentala spåren. Vid samma tillfälle spelades även "Sand Castles" in.

Den första inspelningssessionen för filmens soundtrack ägde rum utan Elvis Presleys medverkan den 26 och 27 juli 1965 i Radio Recorders studio B i Hollywood. Närvarande var Scotty Moore, Barney Kessel och Charlie McCoy på gitarr, Bernal Lewis på hawaiigitarr, Ray Siegal på bas, D. J. Fontana, Milton Holland och Hal Blaine på trummor, Larry Muhoberac på piano samt gruppen The Jordanaires (med Gordon Stoker, Neal Matthews, Hoyt Hawkins och Ray Walker) på bakgrundssång.

Uppföljningssessionen, där Elvis deltog och lade på sin sång till den tidigare inspelade musiken, ägde rum den 2, 3 och 4 augusti 1965 i samma studio. Den 2 augusti spelades också "Sand Castles" in. Vid det tillfället deltog Howard Roberts och Alton Hendrickson på gitarr, Keith Mitchell på bas och Victor Feldman på trummor. Den 2 och 3 augusti medverkade även gruppen The Mello Men som bakgrundssångare.

Under inspelningen förlöjligade Elvis öppet låtar som "A Dog's Life" och "Queenie Wahine's Papaya" och ägnade sig åt annat innan han till slut, som alltid, fullföljde inspelningarna. Han gick motvilligt med på att spela in låtar som han tidigare skulle ha avfärdat direkt.

Som Elvis diskograf och biograf Ernst Jørgensen uttryckte det hade Elvis förvandlats till ett slags inhyrd arbetskraft för skivbolaget RCA Victor och managern Tom Parker. Enligt kontrakten förväntades han agera och sjunga det som filmbolagen och musikförlaget Hill & Ranges låtskrivare tillhandahöll. Under inspelningssessionerna spelades tio låtar in, men endast nio användes i filmen. Den tionde låten, "Sand Castles", inkluderades på albumet för att uppnå tio spår.

Inga singlar släpptes från Paradise, Hawaiian Style. Misslyckandet med både singeln och albumet från Frankie and Johnny ledde till att RCA i juni släppte Elvis inspelningar av Victor Youngs standardlåt från 1945, "Love Letters", och Clyde McPhatters rhythm-and-blues-hit från 1958 "Come What May". Singeln nådde en respektabel 19:e plats på Billboard Hot 100-listan och återspeglade åtminstone Elvis Presleys personliga musiksmak bortom hans skyldigheter att spela in soundtrackmaterial. Det var dessutom hans första samtida singelsläpp på tre år, sedan "(You're the) Devil in Disguise" i juni 1963, och den kom ut i butikerna mindre än två veckor efter att den hade spelats in. Trots detta presterade "Love Letters" endast marginellt bättre än singeln "Frankie and Johnny", och ingen av de två singlarna nådde en försäljning på en halv miljon exemplar, vilket underströk att Elvis Presleys kommersiella genomslagskraft var på väg att avta.

Komposition, stil och texter

"Paradise, Hawaiian Style" var titelspåret och en av de sex låtar på albumet som skrevs av låtskrivarna Bill Giant, Bernie Baum och Florence Kaye. Låten skrevs för att fungera som en stämningsfull introduktion i filmens öppningsscen under förtexterna, där de hawaiianska landskapen presenteras. Låten är särskilt känd, eftersom den också användes i öppningssekvensen av den satellitsända konserten Aloha from Hawaii.

"Queenie Wahine's Papaya" var en snabb låt med tungvrickande inslag, där tempot ökade för varje vers. I filmen framfördes den som en duett mellan Elvis Presley och den nioåriga Donna Butterworth i sällskap med barn, vilket förstärkte dess lekfulla karaktär. Låten, även den skriven av Giant, Baum och Kaye, var ursprungligen tänkt att heta "Princess Papuli", men namnet ändrades till "Queenie Wahine's Papaya" – vilket kan översättas till "Den lilla drottningens papaya".

"Scratch My Back (Then I'll Scratch Yours)" var ytterligare en låt av Giant, Baum och Kaye. Titeln bygger på en ordlek och texten kretsar kring temat att "klia varandras ryggar". Enligt Florence Kaye innehåller låten subtila sexuella anspelningar. Även denna låt framfördes som en duett i filmen, mellan Elvis och Marianna Hill, och kännetecknas av en distinkt rytmisk basgång.

"Drums of the Islands", skriven av Sid Tepper och Roy C. Bennett, framhölls av tidskriften Variety som en av filmens höjdpunkter. Den fungerade som avslutningsnummer med en stor folkmassa, vilket förstärkte dess dramatiska effekt. Låtskrivarna införlivade även musikaliska element inspirerade av hawaiiansk tradition.

"Datin'" var ännu en lekfull låt, riktad till barn. I filmen framfördes även den som en duett mellan Elvis Presley och Donna Butterworth. Låten, skriven av Fred Wise och Randy Starr, präglas av en humoristisk och nonsensartad text, med rader som: "att dejta får en tjej att börja svänga på höfterna när hon går". Vid studioinspelningarna hade Elvis svårt att hålla sig för skratt åt de banala texterna.

"A Dog's Life", skriven av Ben Weisman och Sid Wayne, var också en nonsensbetonad låt. Elvis sjöng den i filmen för en grupp skällande och ylande hundar ombord på en helikopter. Under inspelningen drabbades han av ett skrattanfall när han sjöng textraden: "Jag skulle hitta mig en liten rosa pudel och bli helt knäsvag för henne", där orden poodle och noodle rimmade. Inspelningen fick avbrytas och återupptogs senare under inspelningstillfället, men även i den slutliga inspelningen går det att höra att Elvis har svårt att hålla sig för skratt.

miniatyr|David Hess, vilken var med och skrev balladen "Sand Castles" som ofta lyfts fram som en av albumets starkaste låtar.

"House of Sand", också den av Giant, Baum och Kaye, var en rockinspirerad låt som kännetecknas av en enkel struktur och ett avskalat arrangemang.

"Stop Where You Are", av Giant, Baum och Kaye, förefalle ha skrivits med tanke på filmens visuella effekter, där stop motion-teknik användes för att skapa hackiga rörelser. Låten har en okomplicerad och förutsägbar text.

"This Is My Heaven", också skriven av Giant, Baum och Kaye, var en långsam ballad. Den präglas av sin melodiska enkelhet och ett avskalat arrangemang i hawaiiansk stil.

"Sand Castles", skriven av David Hess och Herb Goldberg, var den enda inspelade låten som inte kom med i filmen. Den spelades in den 2 augusti, men Elvis sång togs bort från den ursprungliga mastern för att han nästa dag skulle kunna spela in den på nytt. Denna ballad lyfts ofta fram som en av albumets starkaste låtar och sticker ut på albumet genom sitt poetiska bildspråk, sin melodiska struktur och sitt akustiska gitarrspel, som påminner om folkrockens estetik.

Utgivning och marknadsföring Albumets placeringar miniatyr|Elvis Presley: Paradise Hawaiian Style. Albumet Paradise, Hawaiian Style debuterade på plats 132 på albumlistan "Billboard Top LP's" i USA den 16 juli 1966. Efter åtta veckor på listan nådde albumet den 3 september 1966 plats 15, där det stannade i två veckor. Det blev den högsta positionen under de 19 veckor det låg på listan.

På Cash Box noterades albumet första gången den 23 juli 1966 på plats 87 på tidningens bästsäljarlista, som vid tiden listade 100 album. Efter sex veckor på listan, den 27 augusti 1966, nådde det plats 21 där det stannade i två veckor. Det blev albumets högsta position under de tolv veckor det låg på listan. I Storbritannien nådde albumet plats 5 på UK Albums Chart, och låg där under tre icke sammanhängande veckor.

Försäljning När albumet Paradise, Hawaiian Style gavs ut i juni 1966, sålde det färre än en kvarts miljon exemplar, med ett totalt antal på cirka 225 000, vilket var en ny bottennotering för Elvis Presleys albumförsäljning. Detta var 25 000 färre än det föregående soundtrackalbumet Frankie and Johnny, vars initiala försäljning också var rekordlåg med 250 000 exemplar. (Försäljningen av Frankie and Johnny skulle senare komma att överstiga en miljon exemplar.) Det nådde ändå en bättre placering på albumlistan med en 15:e-plats, än Frankie and Johnnys 20:e-plats.

Senare utgåvor av albumet I maj 1994 gavs albumet ut på cd som del av Double Features-serien, tillsammans med Frankie and Johnny.

I juli 2004 gavs albumet ut på Follow That Dream-etiketten i en utökad cd-utgåva som förutom originalalbumets låtar innehöll flera alternativa tagningar.

Mottagande

miniatyr|vänster|stående=0.7|Den amerikanske musikkritikern Stephen Thomas Erlewine, som ansåg att albumet var katastrofalt, tillkommet i en tid då Elvis karriär befann sig i fritt fall.