Donald William Kerst, född 1 november 1911 i Galena i Illinois, USA, död 19 augusti 1993 i Madison i Wisconsin, var en amerikansk fysiker, som arbetade med avancerade partikelacceleratorkoncept (acceleratorfysik) och plasmafysik. Han är mest känd för sin utveckling av betatronen 1940, en ny typ av partikelaccelerator som används för att accelerera elektroner.

Kerst var filosofie doktor och professor i fysik vid University of Illinois at Urbana. Han studerade metoderna för acceleration av elektronerna till höga hastigheter.

Biografi Donald William Kerst var son till Herman Samuel Kerst och Lillian E Wetz. Han började på University of Wisconsin, där han tog en kandidatexamen (BA) 1934 och sedan doktorsexamen (PhD) 1937, och skrev sin avhandling om "The Development of Electrostatic Generators in Air Pressure and Applications to Excitation Functions of Nuclear Reactions". Detta innebar att bygga och testa en 2,3 MeV-generator för experiment med spridning av protoner.

Kerst var gift med Dorothy Birkett Kerst. De hade två barn, dottern, Marilyn, och sonen Stephen. Efter att han gått i pension flyttade Kerst och Dorothy till Fort Myers, Florida. Han dog den 19 augusti 1993 på University Hospital and Clinics i Madison, Wisconsin, av en hjärntumör. Han efterlämnade sin hustru och sina barn. Hans dokument finns i University of Illinois Archives.

Betatron

Efter examen arbetade Kerst på General Electric Company i ett år och arbetade med utvecklingen av röntgenrör och röntgenmaskiner. Han tyckte att detta var frustrerande, eftersom röntgenforskning krävde höga energier som inte kunde produceras vid den tiden. År 1938 antog han ett erbjudande om en lärartjänst vid University of Illinois Urbana-Champaign, där chefen för fysikavdelningen, F. Wheeler Loomis, uppmuntrade Kerst i hans ansträngningar att skapa en bättre partikelaccelerator. Resultatet av dessa ansträngningar blev betatronen. När den togs i bruk den 15 juli 1940 blev Kerst den första personen att accelerera elektroner med hjälp av elektromagnetisk induktion och nådde energier på 2,3 MeV.

I december 1941 bestämde sig Kerst för benämningen "betatron", baserat på den grekiska bokstaven "beta", som var symbolen för elektroner, och "tron" som betyder "instrument för". Han fortsatte med att bygga fler betatroner med ökande energi, en 20 MeV-maskin 1941, en 80 MeV 1948 och en 340 MeV-maskin, som färdigställdes 1950.

Betatronen skulle komma att påverka alla efterföljande acceleratorer. Dess framgång berodde på en grundlig förståelse av fysiken och det noggranna utförandet av magneter, vakuumpumpar och strömförsörjning. År 1941 samarbetade han med Robert Serber för att tillhandahålla den första teoretiska analysen av de oscillationer som uppstår i en betatron. Den ursprungliga maskinen från 1940 donerades till Smithsonian Institution år 1960.

Andra världskriget

Under andra världskriget tog Kerst tjänstledigt från University of Illinois för att arbeta med utvecklingen av betatronen tillsammans med ingenjörerna på General Electric under 1940 och 1941. De konstruerade 20 MeV- och 100 MeV-versioner av betatronen, och han övervakade konstruktionen av den förra, som han tog med sig tillbaka till University of Illinois. Han konstruerade också en bärbar 4 MeV-betatron för inspektion av dumpade bomber.

Kersts bakgrund inom teknik och fysik placerade honom nära toppen av listan över forskare som Robert Oppenheimer rekryterade till  Manhattanprojektets Los Alamos-laboratorium, som inrättades för att utveckla atombomben. I augusti 1943 placerades Kerst som ansvarig för laboratoriets P-7-grupp, som ansvarade för att konstruera och bygga vattenkokaren, en kärnreaktor avsedd att fungera som ett laboratorieinstrument för att testa beräkningar av kritisk massa och effekten av olika manipuleringsmaterial. I hans grupp , som huvudsakligen hämtades från Purdue University, ingick Charles P. Baker, Gerhart Friedlander, Lindsay Helmholtz, Marshall Holloway och Raemer Schreiber. Robert F. Christy hjälpte till med de teoretiska beräkningarna.

Kerst konstruerade en vatteninnehållande homogen reaktor där anrikat uran i form av lösligt uransulfat löstes i vatten och omgavs av en neutronreflektor av berylliumoxid. Det var den första reaktorn som använde anrikat uran som bränsle och krävde merparten av världens då magra tillgång. En tillräcklig mängd anrikat uran anlände till Los Alamos i april 1944, och vattenkokaren togs i drift i maj. I slutet av juni hade den uppnått alla sina konstruktionsmål.

Los Alamos-laboratoriet omorganiserades i augusti 1944 för att koncentrera sig på att skapa ett kärnvapen av implosionstyp. Att studera implosion i stor skala, eller till och med full skala, krävde speciella diagnostiska metoder. Redan i november 1943 föreslog Kerst att man skulle använda en betatron som använde 20 MeV gammastrålar istället för röntgenstrålar för att studera implosion. Vid omorganisationen i augusti 1944 blev han, tillsammans med Seth Neddermeyer, chef för G-5-gruppen, en del av Robert Bachers G (Gadget)-division som specifikt hade i uppdrag att testa betatroner. Oppenheimer lät skeppa 20 MeV-betatronen vid University of Illinois till Los Alamos, där den anlände i december. Den 15 januari 1945 tog G-5-gruppen sina första betatronbilder av en implosion.

Senare karriär Kerst återvände till University of Illinois efter kriget. Från 1953 till 1957 var han teknisk chef för Midwestern Universities Research Association, där han arbetade med avancerade partikelacceleratorkoncept, framför allt FFAG-acceleratorn. US patent 2932798, Donald William Kerst and Keith R. Symon, "Imparting Energy to Charged Particles", issued 12 april 1960 Han utvecklade spiralsektorfokuseringsprincipen, som ligger till grund för många spiralryggcyklotroner som är i drift runt om i världen. Hans team utvecklade och analyserade strålstapling, en process för radiofrekvensacceleration i fastfältsmaskiner som ledde till utvecklingen av kolliderande strålacceleratorer.

Från 1957 till 1962 var Kerst anställd vid General Atomics-avdelningen inom General Dynamics, John Jay Hopkins Laboratory for Pure and Applied Science i La Jolla, Kalifornien, där han arbetade med plasmafysik, vilket man hoppades skulle vara ingången till kontroll av termonukleär energi. Tillsammans med Tihiro Ohkawa uppfann han toroidformade anordningar för att innesluta plasma med magnetfält. De två slutförde detta arbete vid University of Wisconsin, där Kerst var professor från 1962 fram till sin pensionering 1980. Deras anordningar var de första som innehöll plasma utan de instabiliteter som hade stört tidigare konstruktioner, och de första som innehöll plasma under livslängder som översteg Bohms diffusionsgräns. Från 1972 till 1973 var han också ordförande för plasmafysikavdelningen inom American Physical Society.

Utmärkelser och priser Hedersdoktorat, Lawrence College, 1942. Tilldelades Comstock Prize in Physics, National Academy of Sciences, 1943. Tilldelades John Scott Award, City of Philadelphia, 1946. Tilldelades John Price Wetherill Medal, Franklin Institute, 1950. Invald i National Academy of Sciences, 1951. Hedersdoktorat, University of São Paulo, 1953. Hedersdoktorat, University of Wisconsion, 1961. Grundande medlem av World Cultural Council, 1981. Tilldelades James Clerk Maxwell Prize i plasmafysik, American Physical Society, 1984. Tilldelades Robert R. Wilson Prize för acceleratorfysik, 1988. Hedersdoktorat, University of Illinois, 1989.

Referenser

Noter

Externa länkar

Kategori:Amerikanska fysiker under 1900-talet Kategori:Födda 1911 Kategori:Avlidna 1993 Kategori:Män Kategori:Svensk uppslagsbok Kategori:Personer från Galena Kategori:Personer verksamma vid University of Wisconsin–Madison Kategori:Personer med anknytning till Manhattanprojektet Kategori:Ledamöter av National Academy of Sciences