Rivers of Blood var ett tal som hölls av den brittiske politikern Enoch Powell den 20 april 1968 vid ett möte med Conservative Political Centre i Birmingham. I talet kritiserade Powell, som då var skuggminister för försvar i Edward Heaths skuggkabinett, starkt invandringen från Samväldet (mestadels tidigare kolonier i det brittiska imperiet) till Storbritannien sedan andra världskriget. Han motsatte sig också Race Relations Bill, ett lagförslag mot diskriminering som, efter att ha fått kungligt godkännande som Race Relations Act 1968, kriminaliserade vägran av bostäder, anställning eller offentliga tjänster för personer på grund av hudfärg, ras eller etniskt eller nationellt ursprung. Powell själv kallade det "Birminghamtalet"; "Rivers of Blood" anspelar på en profetia från Vergilius Aeneiden som Powell (en klassisk utbildad) citerade:

När jag blickar framåt fylls jag av onda aningar. Liksom romaren tycker jag mig se "floden Tibern skumma av mycket blod".

Talet blev en nationell kontrovers och det gjorde Powell till en av de mest omtalade och splittrande politikerna i Storbritannien. Heath, som då var ledare för det konservativa partiet, avskedade honom från skuggkabinettet dagen efter talet. Enligt de flesta källor kan populariteten hos Powells åsikter om invandring ha varit en avgörande faktor för det konservativa partiets oväntade seger i valet 1970, även om han blev en av de mest ihärdiga motståndarna till den efterföljande Heathministären.

Bakgrund Powell, parlamentsledamot för Wolverhampton South West och skuggminister för försvarsfrågor för det konservativa partiet, talade vid ett allmänt möte för West Midlands Area Conservative Political Centre. Labourregeringens lagförslag om Race Relations Act 1968 skulle ha sin andra behandling tre dagar senare, och den konservativa oppositionen hade lagt fram ett ändringsförslag som avsevärt försvagade dess bestämmelser. Lagförslaget var en efterföljare till Race Relations Act 1965.

Det Birmingham-baserade TV-bolaget ATV såg en förhandskopia av talet på lördagsmorgonen, och dess nyhetsredaktör beordrade ett TV-team att bege sig till lokalen, där de filmade delar av talet. Tidigare i veckan hade Powell sagt till sin vän Clem Jones, en journalist och dåvarande redaktör på Wolverhampton Express & Star: "Jag kommer att hålla ett tal i helgen och det kommer att gå upp 'spikrakt' som en raket; Men medan alla raketer faller till jorden, kommer den här att stanna uppe." Jones's son Nicholas, condensed from book What Do We Mean by Local? The Rise, Fall – and Possible Rise Again – of Local Journalism (Abramis, 2013).

När Powell förberedde sitt tal hade han tillämpat Jones råd att för att hålla slagkraftiga politiska tal och utesluta inblandning från sin partiorganisation, var hans bästa timing lördagseftermiddagar, efter att ha delat ut embargokopior föregående torsdag eller fredag till utvalda redaktörer och politiska journalister från söndagstidningarna. Denna taktik skulle kunna säkerställa att talet täcktes under tre dagar genom lördagskvällar, sedan söndagstidningar, och på så sätt skulle bevakningen plockas upp i måndagstidningarna.

Talet I talet berättade Powell om ett samtal med en av sina väljare några veckor tidigare, en medelålders arbetare. Powell sa att mannen hade sagt till honom: "Om jag hade pengar att åka, skulle jag inte stanna i det här landet... Jag har tre barn, alla har gått igenom gymnasiet och två av dem är gifta nu med familj. Jag kommer inte att vara nöjd förrän jag har sett dem alla slå sig ned utomlands.» Mannen avslutade med att säga till Powell: "I det här landet om 15 eller 20 år kommer den svarte mannen vina piskan över den vite mannen".

Powell fortsatte:

Här har vi en hygglig, vanlig engelsman, som mitt på ljusa dagen i min egen stad säger till mig, sin parlamentsledamot, att landet inte kommer att vara värt att leva i för hans barn. Jag har helt enkelt inte rätt att rycka på axlarna och tänka på något annat. Vad han säger, säger och tänker tusentals och hundratusentals – kanske inte i hela Storbritannien, men i de områden som redan genomgår den totala omvandling som det inte finns någon motsvarighet i tusen år av engelsk historia. De som gudarna vill förgöra gör de först galna. Vi måste vara galna, bokstavligen galna, som nation för att tillåta det årliga inflödet av omkring 50 000 anhöriga, som till största delen är materialet för den framtida tillväxten av den invandrade befolkningen. Det är som att se en nation ivrigt sysselsatt med att resa upp sitt eget likbål. Så vansinniga är vi att vi faktiskt tillåter ogifta personer att invandra i syfte att bilda familj med makar och fästmör som de aldrig har träffat.

Powell citerade ett brev han fått från en kvinna i Northumberland, om en äldre kvinna som bodde på en gata i Wolverhampton där hon var den enda vita invånaren. Kvinnans man och två söner hade dött i andra världskriget och hon hade hyrt ut rummen i sitt hus. När invandrarna hade flyttat in på gatan där hon bodde, gav sig hennes vita inneboende iväg. Två svarta män hade knackat på hennes dörr klockan 07.00 för att använda hennes telefon för att ringa sina arbetsgivare, men hon vägrade, som hon skulle ha gjort med vilken annan främling som helst som knackade på hennes dörr vid en sådan tidpunkt, och blev därefter verbalt misshandlad. Kvinnan hade bett sin kommun om en sänkning av skatten, men blev tillsagd av en kommunal tjänsteman att hyra ut rummen i sitt hus. När kvinnan sa att de enda hyresgästerna skulle vara svarta, svarade kommuntjänstemannen: "Rasfördomar kommer inte att ta dig någonstans i det här landet."

Powell förespråkade frivillig återemigration genom "generösa bidrag och stöd" och han nämnde att immigranter hade frågat honom om det var möjligt. Han sa att alla medborgare ska vara lika inför lagen, och att:

Detta betyder inte att invandraren och hans ättlingar ska upphöjas till en privilegierad eller speciell klass, eller att medborgaren ska förnekas sin rätt att diskriminera en medborgare från en annan när han sköter sina egna angelägenheter, eller att han ska underkastas en inkvisition om sina skäl och motiv för att bete sig på ett lagligt sätt snarare än ett annat.

Han hävdade att journalister som uppmanade regeringen att anta antidiskrimineringslagar var "av samma slag och ibland på samma tidningar som år efter år på 1930-talet försökte göra detta land blint för den växande fara som det stod inför". Powell beskrev vad han uppfattade som den vita brittiska befolkningens framväxande position:

Av skäl som de inte kunde förstå och i enlighet med ett tredskodom, som de aldrig rådfrågades om, fann de sig själva som främlingar i sitt eget land. De fann att deras fruar inte kunde få sjukhussängar vid förlossningar, att deras barn inte kunde få skolplatser, att deras hem och bostadsområden förändrades till oigenkännlighet, att deras planer och framtidsutsikter gick om intet. På arbetsplatsen fann de att arbetsgivarna tvekade att tillämpa de normer för disciplin och kompetens som krävs av den infödde arbetaren på den invandrade arbetstagaren. Allteftersom tiden gick började de höra fler och fler röster som talade om för dem att de nu var de oönskade. Till råga på allt får de nu veta att ett enkelriktat privilegium ska etableras genom en lag som antas av parlamentet. En lag som inte kan, och inte är avsedd att, verka för att skydda dem eller avhjälpa deras missnöje, ska stiftas för att ge främlingen, de missnöjda och provokatören makten att ställa dem vid skampålen för deras privata handlingar.

Powell varnade för att om den lagstiftning som föreslagits för den dåvarande Race Relations Bill skulle antas, skulle det leda till diskriminering av den infödda befolkningen:

Diskrimineringen och försakelsen, känslan av oro och förbittring, ligger inte hos invandrarbefolkningen utan hos dem som de har kommit och fortfarande kommer till. Att stifta en sådan lagstiftning som parlamentet har framför sig i detta ögonblick är därför detsamma som att riskera att kasta en tändsticka på krutet.

Powell var bekymrad över den nuvarande nivån på invandringen och hävdade att den måste kontrolleras:

Under dessa omständigheter kommer ingenting annat att vara tillräckligt än att det totala inflödet till bosättning omedelbart reduceras till försumbara proportioner och att nödvändiga lagstiftningsmässiga och administrativa åtgärder vidtas utan dröjsmål.

Powell hävdade att han kände att även om "många tusen" invandrare ville integreras, ansåg han att majoriteten inte gjorde det, och att vissa hade ett egenintresse av att främja rasliga och religiösa skillnader "i syfte att utöva faktisk dominans, först över andra invandrare och sedan över resten av befolkningen". Powells framförande av talet gav upphov till dess populära titel. Han citerade sibyllans profetia i den episka dikten Aeneiden, 6, 86–87, om "Fruktansvärt krig, och floden Tibern skummande / Med strömmar av blod".

När jag blickar framåt, fylls jag av onda aningar. Liksom romaren tycker jag mig se "floden Tibern skumma av mycket blod". Detta tragiska och svårlösta fenomen som vi med fasa ser på andra sidan Atlanten, men som där är sammanvävt med själva staternas historia och existens, kommer över oss här av egen vilja och vår egen försummelse. I själva verket har den nästan kommit. I numerära termer kommer den att vara av amerikanska proportioner långt före århundradets slut. Endast beslutsamma och brådskande åtgärder kommer att avvärja det redan nu. Jag vet inte om det kommer att finnas en allmän vilja att kräva och få till stånd en sådan åtgärd. Allt jag vet är att det skulle vara det stora sveket att se och inte tala.

Reaktioner Politiska Enligt C. Howard Wheeldon, som var närvarande vid det möte där Powell höll talet, "är det fascinerande att notera hur lite fientlighet som kom från publiken. Så vitt jag kan minnas var det bara en person som uttryckte något tecken på irritation." Dagen efter talet gick Powell till söndagsgudstjänst i sin lokala kyrka, och när han kom ut var det en skara journalister där, och en lokal murare sa till Powell: "Bra gjort, sir. Det behövde sägas." Powell frågade de församlade journalisterna: "Har jag verkligen orsakat en sådan uppståndelse?" Vid middagstid gick Powell ut i BBC:s World This Weekend för att försvara sitt tal, och han dök senare samma dag upp på ITN-nyheterna.

Labours parlamentsledamot Ted Leadbitter sade att han skulle hänvisa talet till riksåklagaren, och det liberala partiets ledare Jeremy Thorpe talade om ett prima facie-fall mot Powell för uppvigling. Lady Gaitskell kallade talet "fegt" och den västindiske cricketspelaren Sir Learie Constantine fördömde det.