miniatyr|Gaumont 1902. En ljudfilm eller talfilm är en film med synkroniserat ljud eller ljud som lagts på bilder, till skillnad från stumfilm. Den första kända offentliga visningen av ljudfilm skedde i Paris 1900, men det skulle ta flera årtionden innan pålitlig synkronisering blev kommersiellt användbart. Den första kommersiella visningen av filmer med helt synkroniserat ljud skedde i april 1923 i New York. Den första långfilmen som lanserades som en ljudfilm var Jazzsångaren, som släpptes i oktober 1927.
Vid tidigt 1930-tal var ljudfilmerna ett globalt fenomen. I USA hjälpte de till med att säkerställa Hollywoods position som en av världens mäktigaste kulturella/kommersiella system. I Europa (och i mindre skala på andra håll i världen) behandlades den nya utvecklingen med misstänksamhet av flera filmskapare och kritiker, som var oroade för att fokus på dialogen skulle förstöra de unika estetiska fördelarna med ljudlös film. I Japan, där populär filmtradition integrerade stumfilmer med dialog framförd av skådespelare på plats, tog det lång tid för ljudfilmen att få fäste. I Indien blev ljudet den förändring som ledde till den snabba expansionen av landets filmindustri, vilken sedan början av 1960-talet har kommit att bli den mest produktiva filmindustrin i hela världen.
Historik Tidiga steg
Idén att kombinera filmer med inspelat ljud är nästan lika gammal som konceptet av film i sig självt. Den 27 februari 1888, ett par dagar efter att fotografpionjären Eadweard Muybridge hållit en föreläsning inte långt från Thomas Edisons laboratorium, möttes de två uppfinnarna privat. Muybridge påstod senare att han vid det mötet, sex år innan den första kommersiella filmvisningen, föreslagit en idé för ljudfilm som kunde kombinera hans bildvisande zoopraxiskop med Edisons ljudinspelande teknologi.Robinson (1997), s. 23. Det blev ingen överenskommelse, men inom ett år påbörjade Edison byggandet av ett slags "titthåls"-system, som ett visuellt komplement till sin fonograf. De två delarna bildade kinetoskopet 1895, men filmvisning för individer skulle snart utkonkurreras av framgångarna inom filmprojektion.Robertson (2001) påstår att tyska uppfinnaren och filmmakaren Oskar Messter började projicera ljudfilm vid 21 Unter den Linden i september 1896 (s. 168), men detta verkar vara fel. Koerber (1996) noterar att efter att Messter fick tag i biografen Unter den Linden (som låg i ett rum i en restaurang), öppnades den under hans ledning den 21 september 1896 (s. 53), men ingen källa utom Robertson beskriver visning av ljudfilm där förrän efter 1903. 1899 kom ett projicerat ljudfilmssystem under namnet Cinemacrofonograf eller Fonorama, främst baserat på Schweizfödde uppfinnaren François Dussauds arbete. Systemet visades upp i Paris och var i likhet med kinetofonen ett system som krävde separata hörlurar för varje individ.Altman (2005), s. 158; Cosandey (1996). Ett förbättrat cylinderbaserat system, Phono-Cinéma-Théâtre, utvecklades av fransmännen Clément-Maurice Gratioulet och Henri Lioret, vilket tillät kortfilmer som visade teater, opera och balett att visas vid Parisutställningen 1900. Detta verkar vara de första offentliga visningarna med projektion av både bild och inspelat ljud.
Tre stora problem återstod, vilket gjorde att filmer och ljudinspelning tog egna vägar under en generation:
Synkronisering - Bilderna och ljudet spelades in och spelades upp på olika apparater, vilka var svåra att starta och uppehålla i synkronisering. Ljudteknikern Mark Ulano, i "The Movies Are Born a Child of the Phonograph" (del 2 av hans uppsats "Moving Pictures That Talk"), beskriver Phono-Cinéma-Théâtre versionen av synkroniserad ljudfilm:Det här systemet använde en teknikerjusterad olänkad form av primitiv synkronisering. Scenerna som visades filmades först, och sedan spelade skådespelarna in sina dialoger eller sånger på Lioretografen (vanligtvis en Le Eclat konsertfonograf i cylinderformat) medan de försökte matcha tempot med det projicerade inspelade framförandet. När filmerna visades åstadkoms synkronisering genom att justera den handvevade projektorns hastighet till fonografens. Projektionisten hade en telefon genom vilken han lyssnade på fonografen som var belägen i orkestergropen. Volymen - Även om filmprojektorer snart tillät att filmer kunde visas för stor publik, kunde ljudteknologin innan utvecklingen av elektrisk förstärkning inte fylla upp stora ytor. Inspelningstrohet - Den tidens primitiva system producerade ljud av väldigt låg kvalité om inte skådespelarna stod precis framför de klumpiga inspelningsapparaterna (som ofta bestod av stora trattar), vilket gav en stor begränsning av vilka slags filmer som kunde skapas med ljud inspelat på plats.
Filmskapare försökte hålla sig till de fundamentala synkroniseringsproblemen på flera olika sätt; ett ökande antal filmsystem förlitade sig på grammofoninspelningar; skivorna själva kallades ofta "Berlinerskivor", inte på grund av någon geografisk länk, utan efter en av de första uppfinnarna i ämnet, tysk-amerikanen Emile Berliner. Léon Gaumont hade demonstrerat ett system som involverade mekanisk synkronisering mellan en filmprojektor och en vändskiva vid Parisutställningen 1900. 1902 demonstrerades hans Chronophone, med en elektronisk länk som Gaumont nyligen hade patenterat, för det franska fotografiska sällskapet. Fyra år senare introducerade han Elgéfonen, ett tryckluftsförstärkarsystem baserat på Auxetophonen, som hade utvecklats av de brittiska uppfinnarna Horace Short och Charles Parsons.Om det fanns negativa sidor av Elgéfonen, var det tydligen inte brist på volym. Dan Gilmore beskriver dess föregångares teknologi i sin uppsats från 2004 "What's Louder than Loud? The Auxetophone": "Var auxetofonen högljudd? Den var smärtsamt högljudd." För en mer detaljerad rapport om auxetofon-framkallat obehag, se The Auxetophone and Other Compressed-Air Gramophones . Trots höga förväntningar hade Gaumonts ljudinnovationer bara begränsad kommersiell framgång; trots att de förbättrades var de ändå inte tillräckligt bra för att lösa de tre problem som fanns med ljudfilm och de var dessutom dyra. Under några år var den amerikanske uppfinnaren E. E. Nortons Chameraphone den främste konkurrenten till Gaumonts system (källor är oeniga om Cameraphonen var skiv- eller cylinderbaserad); den misslyckades till slut på grund av flera av de skäl som höll tillbaka Chronophonen. Mot slutet av 1910 hade intresset för ljudfilmer dött ut. Altman (2005), s. 158–165.
Innovationer fortsatte på andra fronter också. 1907 fick den franskfödde London-baserade Eugene Augustin Lauste (som hade arbetat vid Edisons laboratorium mellan 1886 och 1892) det första patenten för "ljud-på-film"-teknologi, som innehöll transformationen av ljud till ljusvågor som spelas in fotografiskt direkt på celluloid. Beskrivet av historikern Scott Eyman: Det var ett dubbelsystem, det vill säga att ljudet och bilden var på två olika delar film... Ljudet fångades upp av en mikrofon och översattes till ljusvågor genom ett ljudvalv, ett tunt band av känslig metall över en liten öppning. Ljudet som mötte bandet blev omvänt till ljus av diafragmans darrningar, vilket fokuserade det kvarstående ljuset genom öppningen, där det fotograferades på sidan av filmen, på en bit som var en tiondels tum bred.Eyman (1997), s. 30–31.
Även om ljud-på-film till slut skulle bli den universella standarden för synkroniserad ljudfilm, utvecklade Lauste aldrig sina innovationer framgångsrikt, och projektet kom till ett slut. 1913 introducerade Edison en ny cylinderbaserad synk-ljudsapparat som, liksom hans system från 1885, kallades för kinetoskop; istället för att filmer visades för individuella tittare som i konetoskop-kabinettet, projicerades de nu på en skärm. Fonografen länkades genom en invecklad arrangemang av hissblock till filmprojektorn, vilket tillät synkronisering (under ideala förhållanden). Förhållandena var dock nästan aldrig ideala, och det nya förbättrade kinetoskopet pensionerades efter lite över ett år.Gomery (1985), s. 54–55. 1914 fick den finske uppfinnaren Eric Tigerstedt det tyska patenten 309 536 för sitt ljud-på-film-arbete; samma år demonstrerade han tydligen en film gjord med processen för en publik av forskare i Berlin. Erik Magnus Cambell [sic] Tigerstedt inlägg i Föreningen Svenskt Filmljud; A Country That Innovates uppsats av Kari Sipilä, del av Finlands utrikesministeriums Virtual Finland-sajt. Se även A. M. Pertti Kuusela, E.M.C Tigerstedt "Suomen Edison" (Insinööritieto Oy: 1981).
Andra ljudfilmer som gjordes före 1920-talet baserades på ett flertal olika system, oftast med skådespelare som mimade till tidigare ljudinspelningar. Teknologin var långt ifrån tillräcklig för stora kommersiella sammanhang, och under många år såg styrelserna i de stora filmbolagen i Hollywood ingen fördel i att producera ljudfilmer. Därför ansågs sådana filmer, tillsammans med färgfilmer, som nymodigheter och hörde till ovanligheterna.
Avgörande uppfinningar Ett flertal teknologiska utvecklingar bidrog till att göra ljudfilm kommersiellt genomförbart under sent 1920-tal. Två av dessa involverade kontrasterande närmanden till uppspelat synkroniserat ljud, eller playback:
Avancerad ljud-på-film - 1919 blev den amerikanske uppfinnaren Lee de Forest tilldelad flera patent som skulle leda till den första ljud-på-film-teknologin med kommersiell betoning. I de Forests system blev ljudet fotografiskt inspelat ovanpå sidan av filmremsan för att skapa en sammansatt, eller "gift", kopia. Om ordentlig synkronisering av ljud och bild lyckades under inspelningen kunde man helt lita på detta vid uppspelning. Under de fyra kommande åren förbättrade han sitt system med hjälp av utrustning och patent av en annan amerikansk uppfinnare inom samma område, Theodore Case.Sponable (1947), del 2.
Vid universitetet i Illinois arbetade den polskfödde forskningsteknikern Joseph Tykonciński-Tykociner på ett liknande projekt oberoende av De Forests arbete. Den 9 juni 1922 gjorde han den första rapporterade amerikanska demonstrationen av en ljud-på-film-film för medlemmar av Amerikanska institutet för elektriska tekniker.Crafton (1997), s. 51–52; Moone (2004); Łotysz (2006). Notervärt är att Crafton och Łotysz beskriver att demonstrationen ägde rum vid en konferens för institutet. Moone, som skrev för universitets journal säger att publiken bestod av "medlemmar av Urbana-delen av det Amerikanska institutet för elektriska tekniker." Liksom för Laute och Tigerstedt skulle aldrig Tykociners system användas för kommersiellt bruk, vilket De Forests system snart skulle.