Göteborgs socialdemokratiska högskoleförening (GSHF) är en socialdemokratisk förening som samlar verksamma vid Göteborgs universitet och Chalmers tekniska högskola, samt unga akademiker. Föreningen är ansluten till Göteborgs partidistrikt, Socialdemokratiska studentförbundet och SSU. Fram till 1977 var föreningens namn Göteborgs socialdemokratiska studentförening (GSSF). Föreningen är sprungen ur den akademiska delen av arbetarrörelsen, och är dess främsta företrädare i Göteborg. Föreningens officiella ideologi är demokratisk socialism.
Föreningen förenar studentliv med folkrörelsearbete, och anordnar såväl sittningar och medlemsfester, som seminarium, debatter och valkampanjer.
GSHF konstituerades 10 december 1935, men försök gjordes redan 1904 och 1925. Sedan 1940-talet och framåt har man producerat framstående politiker, tjänstemän, opinionsbildare och forskare, såsom utrikesministern Lennart Bodström, bitr. finansministern Bengt K. Å. Johansson, Aftonbladets pol. chefredaktör Anders Lindberg, europaparlamentarikern Åsa Westlund, statsvetarprofessorn Bo Särlvik, matematikprofessorn Peter Jagers, och miljöministern Kjell Larsson. Även LO-chefsekonomerna Dan Andersson och Torbjörn Hållö är fostrade av föreningen. Under sina 18 år som riksdagsledamot för Göteborg samt finansminister frekventade Ernst Wigforss föreningens möten ofta och var mer eller mindre årligen inbjuden att föreläsa. Internt och inom studentförbundet har föreningen med viss skämtsamhet benämnts ”staten i staten” — till följd av att föreningens medlemmar oftare innehaft mer tysta maktbärande positioner, såsom forskare, tjänstemän och ombudsmän.
Ideologi GSHF:s officiella ideologi är demokratisk socialism, vilken föreningen, likt Socialdemokraterna, anser vara synonymt med begreppet socialdemokrati. Föreningen definierar sig därutöver även som feministisk och reformistisk. Föreningen är en ideologiskt bred kyrka och kan sägas vara en syntes av traditionell socialdemokrati och liberal internationalism, men såväl mer socialistiska som konservativa element återfinns.
Då huvudorsaken till föreningens bildande var att motverka de fascistiska och nationalkonservativa tendenserna på Göteborgs högskola har föreningen kontinuerligt präglats av en stark liberaldemokratisk och antifascistisk anda. Denna ådra syntes även i föreningens antikommunism under 1970- och 1980-talen.
Under 1980-talet intog föreningen en märkbar socialliberal och internationalistisk hållning. Under 1990-talet vidareutvecklades detta till en öppen eurofederalistisk hållning och föreningen lät brodera "För ett federalt Europa" på sin föreningsfana.
Organisation GSHF är organiserad snarlikt till de flesta andra socialdemokratiska föreningarna, fast med vissa markanta skillnader. Som studentförening är GSHF ansluten till Socialdemokratiska studentförbundet och SSU, utöver Socialdemokraterna genom Göteborgs partidistrikt. Föreningens ordförande är även adjungerad ledamot i Socialdemokraternas i Göteborgs distriktsstyrelse.
Enskilda medlemmar ansluts dock inte automatiskt mellan organisationerna, utan måste aktivt välja medlemskap i Socialdemokratiska studentförbundet respektive Socialdemokraterna.
Föreningens verksamhet leds och samordnas av föreningsstyrelsen, men verkställs av olika kommittéer under styrelsen där vanliga medlemmar även ingår. Vilka kommittéer, eller utskott eller grupper, som funnits har varierat. I nuläget finns det ett studieutskott, kampanjutskott, och socialt utskott. Därutöver har föreningen även en stående delegation till Socialdemokraterna i Göteborgs representantskap samt ett arbetsutskott som handhar strategisk planering och löpande ärenden och leds av föreningsordföranden.
I perioder har föreningen även haft utskott för verksamheten på Handelshögskolan i Göteborg, Chalmers tekniska högskola, och Socialhögskolan.
Ordförande
1937–1938 E. Larsson 1938–1940 Gunnar Larsson 1946-1949 Stig Alemyr 1949–1951 Bo Johansson 1951–1953 Rune Jungen 1953–1955 Torsten Hansson 1955–1957 Ingemar Lindblad 1957–1958 Rolf Karlbom 1958–1959 Bengt Hultén 1959–1960 Kurt Hugosson 1960–1961 Åke Wedin 1961–1962 Walter Slunge 1962–1963 Bengt K. Å. Johansson 1963–1964 Per Åke Magnusson 1964–1965 Ronny Svensson 1965–1966 Ulla Hultén 1966–1967 Ingvar Svensson 1967–1968 Lars Thalén 1968–1969 Per-Åke Larsson 1969–1970 Åke Svensson 1970–1972 Bengt Bivall 1972-1974 Jan Lindqvist 1974–1976 Christina Sundberg 1981–1982 Anders Pettersson 1982–1983 Hans Björkman 1983–1984 Per Uddstrand 1984–1986 Paul Söderlind 1994–1995 Anna Skoglund Winckler 1995–1997 Anders Lindberg 1997–1999 Alexander Bringsoniou (fd. Sofroniou) 1999–2001 Åsa Westlund 2001–2003 Henrik Gustafsson 2003–2006 Torbjörn Hållö 2006–2008 Maja Brännvall 2008–2010 Magnus Nilsson 2010-2011 Marcus Johansson 2011-2013 Karin Kristensson 2013–2014 Alexander Nordgren Selar 2014–2016 Håkan Bernhardsson 2016–2017 Edwin Fondén 2017–2018 Marina Sandgren 2018–2020 Sofia Hvitfeldt 2020–2021 Emelie Markianos 2021–2022 Simon Schönbeck 2022–2023 Hamza Jamous 2023–2026 Oscar Linde Svedestad 2026– Jacob Lilac Isaksson
Historia 1800-talets högskolevärld Med arkaiska ceremonier där en traditionalistisk moral uppmuntrades och en stark nationalromantisk strömning under 1800-talet, var dåtidens studenter och stora delar av akademin såväl konservativa som antidemokratiska. Man firade högtider med inspiration från nordisk mytologi, såväl som Gustav Vasas födelsedag och mindes Gustav II Adolfs och Karl XII dödsdagar. Likväl blev Unionsdagen (unionen mellan Norge och Sverige) en viktig högtidsdag. Den viktigaste dagen var dock Siste April – alltså Valborg.
Göteborg var särskilt konservativt, och blev tillsammans med Uppsala den svenska unghögerns ideologiska fästen. I Göteborg inspirerades man starkt av statsvetarprofessorn Rudolf Kjelléns och filosofiprofessorn Vitalis Norströms texter och antidemokrati. Den göteborgska unghögern kom under inspiration av dessa två att författa Svenska spörsmål och krav - ett urfascistisk program, redan från 1905. När Gustav V höll sitt ökända borggårdstal 1914 och i praktiken hotade om att göra Sverige till en absolut monarki, höll ca 3000 studenter från Uppsala, Lund, Göteborg och Stockholm en uppvaktning under parollen “Kungen eller demokratin”. 75 av de 205 inskrivna studenterna i Göteborg deltog.
För att ena alla de konservativa studenterna och gymnasieungdomarna, bildades 1915 Sveriges Nationella Ungdomsförbund (SNU). SNU blev också praktiskt Allmänna valmansförbundets (nuvarande Moderaterna) ungdomsorganisation. SNU växte snabbt och hade redan 1928 drygt 150 medlemmar på Göteborgs högskola.
Det tidiga 1900-talet – Framväxt och bildande Redan 1904, på Fredrik Ströms initiativ, försökte SAP starta ett eget studentförbund med tillhörande föreningar. Men till följd av att studenterna i Lund och Göteborg saknade tillräckligt med pengar för att åka till konferensen i Stockholm, uteblev detta, och försöket i Göteborg dog. I Göteborg var intresset för en socialdemokratisk studentförening svalare, inte minst då högskolan var mycket mindre och saknade samma studentikosa rörelse som i Lund och Uppsala. I Göteborg dominerades även studentlivet av teknikeleverna från den då mycket större Chalmers tekniska läroanstalt (tidigare slöjdskola), vilka mer eller mindre saknade intresse för politiken.
Det nybildade SSU (1917) försökte gediget få igång högskole- och studentföreningar. Tanken var att man genom dessa skulle kunna förena tankearbetare och kroppsarbetare. I Tyskland och Österrike hade socialdemokratiska studenter bildat en gemensam international, vartill föreningar i Storbritannien och andra delar av Europa snabbt slöt sig. Tyskarna och Österrikarna kom att bli lika ihärdiga som SSU i skapandet av socialdemokratiska studentföreningar i Sverige då detta blivit en vitfläck inom organisationen.
Under det tidiga 1920-talet hade clartéisten Ebbe Linde tagit initiativet till formandet av en grupp av studentradikalister och gymnasister. Och 1925 gjordes ytterligare ett försök för att få till socialdemokratiska studentföreningar. Det verkar som att man då fick till en Göteborgsklubb - dock blev denna inte långvarig.
Men 1931 gick Socialdemokratiska studentklubben i Stockholm och Laboremus ihop och tillsammans med SSU och SAP bildade ett förbund: Sveriges socialdemokratiska studentförbund. Det nybildade studentförbundet satte genast igång med att få till en formell förening i Göteborg, så att de socialdemokratiska studenterna där kunde bli en del av förbundet. Och den 10 december 1935 lyckades man.
1930- och 40-talen – En kamp i motvind I december 1935 stiftades Göteborgs socialdemokratiska studentförening (GSSF). När föreningen grundades anslöts den dels till det nybildade studentförbundet men också till Göteborgs arbetarekommun (nuvarande Göteborgs partidistrikt).
Direkt satte föreningen igång med ett gediget studiearbete, inte minst under ordförande Gunnar Larsson. Bland GSSF:s första talare var Ernst Wigforss som föreläste om “Studenterna och socialismen”, i samband med vilket föreningen också delat ut hundratals broschyr därom, och redan 1938 gästades föreningen av statsminister Per-Albin Hansson och utrikesminister Rickard Sandler. Till respektive föredrag kom det mellan 300 och 350 deltagare. Men även andra gästade föreningen och höll välbesökta föredrag, såsom Herbert Tingsten, Ellen Rydelius, Siri Wikander-Brunander och Rickard Lindström. Trots en energisk krets runt föreningen och runt ett femtontal aktiva, förblev däremot det faktiska medlemsantalet relativt lågt.
GSSF kämpade inte enbart under denna tid mot en oerhört konservativ högskola, utan mötte även konkurrens från den socialistiska men partipolitiskt obundna Clartésektionen i Göteborg. Clarté samlade såväl socialdemokrater och kommunister, och vissa radikala liberaler - och kunde som oberoende och partiobunden erbjuda en mer studentikos och socialt liberal verksamhet. Dessutom hade Göteborgs arbetarekommun år 1933 genomlidit enorm splittring, där Albin Ström och dennes anhängare uteslöts ur Socialdemokraterna av partistyrelsen, och gick därefter upp i det 1929-nybildade, då vänstersocialistiska, Socialistiska partiet. Många av dem som uteslöts eller lämnade SAP, hade även varit del i partisplittringen 1917. Därtill kommer ytterligare att den svenska nazismen var allmänt mycket stark i Göteborg och 1938 vann Nationalsocialistiska arbetarepartiet (NSAP) till och med 2 mandat i stadsfullmäktige.
År 1938 när den tyska före detta kanslern Von Papen besökte Stockholm och hälsades välkommen av tysklandsvännen Sven Hedin, organiserade GSSF i protest ett föredrag med antinazisten Bertil Hansson, och uppmanade samtliga akademiker i Göteborg att motstå Tredje riket och nazismen. Många GSSF:are engagerade sig även i Spanienkommittén och spanska inbördeskriget under krigsåren - inte minst till följd av att arbetarekommunens dåvarande ombudsman Sven Anderssons engagemang där.
Med rädslan från vad som hänt de tyska socialdemokratiska studenterna efter att nazistiska studenter erövrade studentlivet där, beslöt GSSF att under krigsåren gräva ned och gömma sitt medlemsregister på Heden.
1950-talet – Genombrottstiden Vändningen för föreningen kom med Andra Världskrigets slut. SNU hade utvecklats till en renodlad nazistorganisation och delar av Clarté försvarade kommunismen i Sovjetunionen. Med såväl Tyskland som Sovjets hemskheter blottade, kom många studenter att vända sig från extremerna till “de sansade radikalerna” och GSSF såg sitt medlemsantal växa. Dessutom kom Göteborgs högskola under denna period likväl att expandera.