miniatyr|350px|Sjösättning av HMS Sverige 1915. Denna sjösättning på Götaverken blev en viktig symbol för utvecklingen inom svensk varvsindustri vid tiden för första världskriget. Göteborgs varvshistoria omfattar utvecklingen av skeppsbyggnad och varvsindustri vid Göta älvs mynning, från tidigmodern tid till det sena 1900-talets industrinedläggningar. Verksamheten har rötter från tiden innan staden Göteborg grundades år 1621, då det fanns äldre skeppsgårdar vid Älvsborg, Klippan och Lindholmen. Under 1600- och 1700-talen byggde och reparerade kronan och Ostindiska kompaniet fartyg i området, samtidigt som varven blev en viktig del av stadens ekonomiska och maritima utveckling.
Under 1800-talet förändrades varvsnäringen genom industrialisering, ångdrift och mekaniska verkstäder. Mindre träfartygs- och segelfartygsvarv trängdes successivt undan av större anläggningar, framför allt på Hisingen. Under 1900-talet växte Götaverken, Eriksberg, Lindholmen och senare Arendalsvarvet till internationellt betydande industriföretag. Göteborgsvarven blev särskilt framstående i bygget av tankfartyg och stora handelsfartyg, och bidrog starkt till stadens arbetsmarknad, export och industriella identitet. Utvecklingen påverkade även bostadsområden, facklig organisering och migration, eftersom varven under långa perioder hörde till Göteborgs största arbetsplatser.
Varvsindustrin nådde sin största omfattning efter andra världskriget, men från 1970-talet utsattes den för hårdnande internationell konkurrens. Bland annat oljekrisen 1973, valutaförluster och en minskad efterfrågan på stora tankfartyg orsakade en varvskris som ledde till omfattande statliga insatser, nedläggningar och förlorade arbetstillfällen. I dag finns flera spår av epoken kvar i Göteborgs stadsbild, bland annat Eriksbergs bockkran, torrdockor och omvandlade varvsområden.
1500- till 1700-talet Staden Göteborg grundades 1621, men redan 1526 hade Gustav Vasa anlagt Älvsborgs skeppsgård på södra sidan av Göta älvs mynning på den plats där Klippan ligger idag. Innan dess hade skeppen i regionen byggts på Gamla Lödöse- och Nya Lödöse varv. På 1500-talet låg även ett skeppsvarv på dåvarande ön Lindholmen, vid foten av Slottsberget, som byggde fartyg för svenska örlogsflottan.
Under 1620-talet anlade holländaren Albrecht van Velden vid Stigberget ett varv som åren 1629–1639 kom att bygga flera skepp, som Västgöta Lejon, Jupiter, Götheborg, Götha Ark och Draken. Hösten 1654 beslöt Amiralitetskollegium att anlägga ett skeppsvarv för kronan i Göteborg, vilket förlades öster om Stigberget. År 1660, samma år som man bestämde att Älvsborgs slott skulle rivas och Nya Älvsborg skulle byggas, togs beslut om att anlägga ett nytt varv – Amiralitetsvarvet – senare kallat Gamla Varvet, vilket var en sorts sammanslagning av varvet öster om Stigberget och Älvsborgs skeppsgård. Det nya varvet stod färdigt 1662 och placerades väster om Stigberget, där älvens djup var mer fördelaktigt, på kronans mark vid Älvsborgs Kungsladugård.
Under mitten av 1700-talet hade Ostindiska kompaniet stora framgångar, vilket medförde behov av en utökad varvsverksamhet i Göteborg. På 1740-talet grundades Vikens varv – senare också kallat Baggens varv – av köpmannen Peter Bagge och skeppsbyggaren Fredrik Henrik af Chapman. De köpte ett område strax söder om Amiralitetsvarvet där de placerade varvet som utförde reparationer,Sven Andrén (1981) "Från Gamla Varvet till Arendal", ur: En varvsdröm på Folkteatern, sid:10–23 men även byggde flera fartyg för Ostindiska kompaniet. Från 1752 arrenderade Bagge även Amiralitetsvarvet/Gamla varvet, ett arrende som gällde ända fram till 1767, och under dessa år drevs de båda varven som en enhet.
Petter Bagge junior disponerade ett område vid Majnabbe, med tomtbeteckningen Kronan, mellan Älvsborgs skeppsgård och Gamla Varvet. I slutet av 1770-talet flyttade han sitt varv från Herrholmen vid Marstrand till området. Det nya varvet fick namnet Varvet Kusten, även kallat Kustens varv. Bland varvets intressenter var betydande köpmän, som ägde egna skepp. Verksamheten utvecklades snabbt och fick mycket att göra, då varven Viken och Gamla Varvet, som låg längre upp i älven, inte hann med efterfrågan på fartyg.
Redan kring år 1700 hade ett område beläget vid mynningen av Göta älv i samband med utbrottet av stora nordiska kriget tagits i anspråk av staten för att där anlägga en örlogshamn. År 1799 beslutade staten att rusta upp området som då kom att kallas Nya Varvet, och 1803 överflyttades de militära fartygen dit.
1800-talet På en offentlig auktion 1825 köptes området som bland annat kallades Gamla varvet av dykerikommissarien Ambrosius Landgren. Redan 1818 hade Landgren förvärvat varvet Viken efter kommerserådet Carl Bagges död. Efter en sammanslagning av de båda varven på nytt, benämndes hela området Gamla varvet. Arealen var då 6 839 kvadratfamnar.
När Ambrosius Landgren dog 1845 var hans son Adolf Fredrik endast 16 år, varför ansvaret tills vidare anförtroddes grosshandlare O.P. Dahlin. År 1856 övertog A.F. Landgren varvet och ledde det till sin död 1871, endast 42 år gammal. Landgren hade inga barn, så efter hans död övertog hans systerson George Douglas Kennedy ledningen, då 21 år gammal.
År 1847 sjösatte Keillers Werkstad i Göteborg sin första båt – ångslupen Kare. Verkstaden hade grundats 1841 av skotten Alexander Keiller och låg från början på Göteborgssidan i området kring Otterhällan. 1868 flyttade verksamheten, som då döptes om till Göteborgs Mekaniska Verkstad, över till Hisingen.
1844 grundades Lindholmens Mekaniska verkstad och 1853 Eriksbergs Mekaniska Verkstad som 1873–1874 sjösatte sina två första båtar, bogserbåtarna Aktiv och Erik samt den så kallade Bonnafröjda, en personfärja som gick mellan Färjenäs och Klippan.
1875 invigdes Lindholmen stora torrdocka som sprängts in i berget. Dockan var så pass stor att man där senare kunde bygga tankfartyg på upp till 3 400 ton, men även isbrytare, minutläggare och bärgningsfartyg.
1884–1885 var det ekonomisk kris i Sverige, vilket drabbade varvsindustrin. 850 av totalt 3 200 anställda vid Göteborgsvarven avskedades.
Under senare delen av 1800-talet avlöstes segelfartygen av ångfartyg. En ny typ av skeppsbyggarindustri växte fram med nya yrkesgrupper som plåtslagare och nitare. Konkurrensen från de modernare varven blev för stor för de mindre varven i Majorna varför verksamheten där minskade och till slut upphörde. Det sista segelfartyg som byggdes på Gamla varvet var Sigyn, som sjösattes den 15 juli 1887, och Kustens varv lades ned 1895.
1892 avskedades 1 300 man på Lindholmens varv.
1898 brann Göteborgs Mekaniska Verkstad ned men anläggningen byggdes snabbt upp igen.
1900-talet Tidigt 1900-tal Vid sekelskiftet dominerades den globala skeppsbyggarmarknaden av Storbritannien.Björn Kläppe (1981) "Varvskrisens orsaker", ur: En varvsdröm på Folkteatern, sid:24-25 Fortfarande 1914 byggdes hälften av världens tonnage i landet, men när ångdriften övergick till dieselmotorer övertogs initiativet att bygga fartyg av västeuropeiska varv, däribland flera av Göteborgsvarven.
Det nya seklet inleddes i Göteborg med att det 1901 bildades verkstadsklubbar vid Götaverken och Lindholmen, och 1905 vid Eriksberg. 1902 köpte Göteborgs stad Gamla varvet, där man senare anlade Göteborgs sjöfartsmuseum.
1909 var det storstrejk i Sverige vilket hade stor påverkan på varven i Göteborg eftersom många varvsarbetare tidigt hade organiserat sig fackligt.
Under första världskriget ökade efterfrågan på tonnage. Götaverken kom att specialisera sig på nyproduktion av större fartyg, som krigsfartyg. Götaverken intog nu platsen som Sveriges ledande skeppsvarv, en position som Lindholmen tidigare innehaft. Vid den här tiden gick man även från att handnita, till att använda tryckluftsdrivna nithammare.
År 1915 sjösatte Götaverken Pansarbåten Sverige – den första så kallade F-båten – vilket var ett stort prestigeprojekt för varvet. Samma år köpte Broström Eriksberg och året därpå aktiemajoriteten i Götaverken. Samma år sjösatte Götaverken sitt första tankfartyg, nämligen M/T Hamlet på 5 000 ton vilket även var världens första oceangående tankfartyg. Två år senare stod deras första flytdocka färdig. År 1922 drabbades varven åter av kris, och arbetslösheten i Göteborg uppgick till 4 000 personer. År 1929 inträffade börskraschen vilket inledde en längre period av depression, med arbetslöshet och social oro som följd.
Trots detta växte Göteborgsvarven kraftigt under mellankrigstiden. Kring mitten av 1920-talet hade Götaverken och Eriksberg specialiserat sig på tankfartyg, främst för export till Norge. Götaverken, som var störst, konstruerade och byggde egna dieselmotorer. Den billiga oljan var den viktigaste drivkraften, både för driften av dieselmotorerna men framförallt som transportobjekt.
1933 köptes Lindholmens Mekaniska Verkstad av Johnsonkoncernen. 1940 köpte Götaverken Öresundsvarvet i Landskrona. Under andra världskriget ökade behovet av tonnage akut vilket resulterade i högkonjunktur för varven. De göteborgska storvarven växte nu ännu mer och var vid krigsslutet storföretag, även i en internationell jämförelse. Den stora metallstrejken pågick från den 5 februari till den 2 juli 1945, med cirka 126 000 strejkande metallarbetare. Samtidigt genomgick den globala oljehandeln en explosionsartad utveckling, vilket kraftigt ökade efterfrågan på tonnage. Detta i sin tur ledde till arbetskraftsinvandring till Göteborg och 1947 arbetade det 373 utländska arbetare på Göteborgs varv, främst från Estland.
Sent 1900-tal thumb|Arendalsvarvet 1965, två år efter att det stod färdigt. 1950-talet var rekordår för Sveriges varvsindustri, som då var den mest lönsamma branschen inom svensk ekonomi. 1945 hade det nyproducerats 225 000 ton per år i Göteborg. 1960 var den siffran 540 000 ton per år. Mot slutet av 1950-talet mattades konjunkturen. Eriksberg avskedade cirka 400 arbetare och arbetslösheten ökade i Sverige från 30 000 till 73 000.
Men varven gick fortfarande bra. 1962 svarade svenska varv för en betydande del av världens årliga nybyggda skeppstonnage och exporten uppgick till närmare 1 miljard kronor.
Under andra världskriget hade man gått över till att använda elsvets istället för nithammare på varven i Göteborg. Detta innebar en förenkling vilket gjorde det billigare att foga samman delar. I början av 1950-talet började man att bygga fartygen i sektioner, istället för att foga samman plåt för plåt på stapelbädden. Olika sektioner kunde nu byggas parallellt och sedan lyftas på plats med kranar och svetsas ihop. Utifrån dessa nya tekniker anlades ett nytt varv. 1963 invigdes Arendalsvarvet där fartygen kunde byggas inomhus i stora hallar och sedan, när de olika sektionerna blev färdiga, tryckas ut ur hallen med stora domkrafter. Arendalsvarvet skapades för att kunna bygga långa serier av stora tankers för att möta den globala konkurrensen, främst ifrån Japan, som snabbt seglat upp som den främsta varvsnationen.
1965 anställdes den första kvinnliga svetsaren på Eriksberg. Året därpå utgjordes arbetarstaben på Götaverken och Arendal av 29 olika nationaliteter.
I och med att Suezkanalen stängdes 1967 ökade efterfrågan kraftigt på mycket stora tankfartyg, och 1969 sjösattes den första 200 000-tonnaren i Sverige på Arendalsvarvet. Hösten samma år sålde Johnsonkoncernen Lindholmens verk till familjen Broström.
1973 sålde Eriksberg sin reparationsverksamhet till Götaverken och blev därmed ett rent nybyggnadsverk. Året innebar nya rekordsiffror för svensk varvsindustri med 59 sjösatta fartyg och 60 levererade fartyg om 4,5 miljoner dödviktston. Omsättning uppgick till 4 miljarder kronor. Trots oljekrisen planerade storvarven i Göteborg att bygga ett nytt varv för skrov, och mellan 1968–1976 byggde Eriksberg 21 stycken supertankers på 130 000 ton. Men krisen kom ändå ikapp de göteborgska varven och i början av 1970-talet var Varvskrisen ett faktum i Göteborg.