Ildefons Cerdà i Sunyer (, ), född 23 december 1815 i Centelles i Katalonien, död 21 augusti 1876 i Caldas del Besaya i Kantabrien, var en spansk stadsplanerare, ingenjör, jurist, ekonom och politiker. Hans viktigaste projekt var expansionen av i Barcelona under 1800-talet genom den så kallade Cerdà-planen, vilket lade grunden till stadsdelen Eixample.

Cerdà mötte ofta motgångar i yrkeslivet. Som en mycket noggrann och detaljfokuserad yrkesman kämpade han med familjeproblem, och hans stadsbyggnadsprojekt för Eixample mottogs aldrig väl av de lokala myndigheterna. Han blev till slut ruinerad, efter att varken Spaniens centralregering eller Barcelonas styrande betalade vad de var skyldiga honom. Det tog ett sekel innan hans insatser erkändes och uppskattades.

Biografi

Bakgrund och familj Ildefons Cerdà i Sunyer föddes i Mas Cerdà de la Garga, en gård som hans familj ägt sedan 1300-talet, belägen i Centelles i den katalanska comarcan Osona. Han var det fjärde barnet – den tredje sonen – i en syskonskara av sex. Även om familjen kom från landsbygden var föräldrarna belästa och visade intresse för amerikansk handel. Detta anses ha stimulerat den unge Ildefons öppenhet, rastlöshet och framtidstro.

vänster|miniatyr|stående|Mas Cerdà de la Garga, huset i Centelles där Ildefons Cerdà föddes och växte upp. Av sin far avsedd för en kyrklig bana studerade Cerdà latin och filosofi vid seminariet i Vic, den stad dit hans liberala familj hade flytt år 1827 under De förorättades krig (). Efter att ha kommit i konflikt med sin far om den yrkesinriktning som valts åt honom, flyttade han 1832 till Barcelona där han påbörjade studier i arkitektur, matematik, nautik och teckning vid Llotja-skolan. Han tog aldrig någon arkitektexamen utan flyttade i september 1835 till Madrid för att studera vid Escuela de Ingenieros de Caminos, Canales y Puertos (”Ingenjörsskolan för vägar, kanaler och hamnar”), där han 1841 avlade ingenjörsexamen efter ekonomiska svårigheter på grund av uteblivet familjestöd.

Den 20 juni 1848 gifte Cerdà sig med konstnärinnan Clotilde Bosch Calmell, dotter till bankiren Josep Bosch Mustich. Cerdà fick fyra döttrar: Pepita (1849), Sol (1850), Rosita (1851) och Clotilde (1862), där Clotilde blev en välkänd harpist. Äktenskapet fungerade inte särskilt väl. Clotilde var resultatet av hans frus otrohetsförhållande, även om Cerdà erkände henne som sin egen. 1862 tog äktenskapet slut.

Efter hans fars död (1787–1844) och två av hans två äldre bröders död, Ramon (1808–1837) och Josep (1806–1848), ärvde Cerdà en betydande förmögenhet som gjorde det möjligt för honom att 1849 lämna sin tjänst inom den offentliga sektorn och ändra yrkesbana. Han ville gå in i politiken och ägna, som han själv beskrev det, ”hela min förmögenhet, hela mitt anseende, all min tid, alla mina bekvämligheter, alla mina känslor och till och med min personliga ställning i samhället, åt urbaniseringens idé”.

Yrkesliv Ildefons Cerdà inledde sitt yrkesliv som statlig ingenjör vid ledningen för offentliga arbeten. Han var mellan 1839 och 1849 i tur och ordning stationerad i Murcia, Teruel, Tarragona, Valencia, Girona och Barcelona, där han i den sistnämnda staden deltog i arbetet med Spaniens första järnväg, linjen Barcelona–Mataró. Detta arbete väckte hans intresse för ångmaskinens tillämpningar i det nya och revolutionerande transportsystem som järnvägen utgjorde.

Cerdàs juridiska förslag för Madrid och Barcelona lade grunden till ny lagstiftning. I skriften Cuatro palabras sobre el Ensanche från 1861 utvecklade han system för kompensation och omfördelning av tomter, så att kostnader och vinster av stadsplanering skulle fördelas rättvist mellan markägarna. Metoden togs senare upp i lagförslag av José de Posada Herrera och infördes först hundra år senare i 1956 års spanska stadsbyggnadslag.

På det ekonomiska området formulerade Cerdà normer för infrastruktur, fastighetsindelning och tilldelning av tomter i den nya stadsdelen Eixample.

Inom samhällsvetenskapen genomförde Cerdà omfattande statistiska undersökningar, där han tog fram grafiska synteser som inkluderade bostadsförslag för olika samhällsgrupper. I sitt verk Teoría general de la urbanización (utgiven 1867) försökte han analysera problemen med befolkningstillväxt och industrialisering. Han inkluderade en social studie av arbetarklassens levnadsvillkor, bland annat med uppgifter om skillnader i hälsa och livslängd mellan olika samhällsskikt. Hans undersökningar av Barcelonas arbetare 1856 visade att endast en mindre andel kunde leva drägligt, medan majoriteten var daglönare vars inkomster knappt täckte försörjningen och där de hotades av fattigdom vid sjukdom eller arbetslöshet.

Politisk karriär Cerdà engagerade sig tidigt i liberal och progressiv politik. Han anslöt sig till den nationella milisen, där han nådde graden som löjtnant, och blev 1851 (alternativt 1850) invald som deputerad för Barcelona i Spaniens kongress. Under Bienio Progresista utsågs han 1854 till befälhavare för ingenjörsbataljonen inom milisen, och samma år inträdde han som ledamot i Barcelonas stadsfullmäktige.

Cerdàs sociala engagemang ledde till att han försvarade arbetarnas fackliga rättigheter, och vid flera tillfällen kom han i konflikt med den lokala eliten. Han avsattes från sitt kommunala uppdrag 1856 och fängslades två gånger, men återvände senare som kommunalpolitiker 1864–1866.

Efter revolutionen 1868 återkom Cerdà återigen till den spanska rikspolitiken. Han anslöt sig till det republikanska demokratiska federalistpartiet och valdes 1871 på nytt till deputerad, denna gång för hemorten Centelles. Han blev därefter vicepresident i Barcelonas provinsdeputation och deltog i utropandet av den första spanska republiken 1873. Samma år övertog han ordförandeskapet i deputationen, en post han behöll fram till januari 1874 då general Pavía upplöste institutionen efter sin statskupp.

Cerdà var medlem i arbetsstyrelsen för Barcelonas hamn. Han deltog år 1873 i utropandet av den katalanska staten, en av ett antal misslyckade försök att etablera en oberoende katalansk statsbildning.

Senare år och eftermäle Under sina sista levnadsdagar, sjuk och halvt ruinerad efter att regeringen uteblivit med arvoderingar för ett antal utförda arbeten, flyttade Cerdà till kurorten Las Caldas de Besaya i Kantabrien. Där avled han den 21 augusti 1876. Den 23 augusti publicerade tidningen La Imprenta en dödsruna med följande ord: ”Señor Cerdá var liberal och begåvad, två omständigheter som i Spanien skadar och brukar skapa många fiender...”

Under 1900-talet sjönk vetskapen om Cerdàs person och katalanska identitet, vilken blev offentlig i Spanien först 1968. 1970 (alternativt 1971) flyttades Cerdàs kvarlevor från Kantabrien till Montjuïcs begravningsplats i Barcelona, åtföljt av olika hyllningsceremonier. Detta skedde samtidigt med återutgivningen av Cerdàs verk Allmänna urbaniseringsteorin – ett verk som kom att bilda modell för modern stadsplanering – och efter förhandlingar inom Kataloniens och Balearernas officiella arkitektkollegium.

2025 placerades en minnesskylt på Cerdàs tidigare bostadshus i Eixample, ett av de första som byggdes efter Cerdàs stadsplan. Detta skedde efter efterforskningar till slut lyckats reda ut vilket hus han bodde i under det sista årtiondet av sitt liv i staden.

Cerdà-planen miniatyr|stående=2|Cerdàs främsta stadsutvecklingsprojekt – Eixample de Barcelona, känd som Cerdà-planen (1859). Här syns rutnätet av avfasade kvadrater och tvärgående avenyer, med den äldre stadskärnan Ciutat Vella i svart. Cerdà är mest känd för den så kallade Cerdà-planen. Detta var en stadsplan för Barcelonas expansion (Eixample) som han utarbetade och som godkändes 1859 efter att Barcelonas stadsmur rivits och staden fått plats att växa. Planen föreslog en regelbunden rutnätsstruktur med likformiga kvarter, breda gator och generösa öppna ytor, i kontrast mot den trånga medeltida stadskärnan. Ett av de främsta målen med planen var att förbättra Barcelonas sanitära förhållanden, minska trängseln och skapa bättre förutsättningar för ljus och luftcirkulation, något som Cerdà såg som avgörande för folkhälsan i den växande industristaden Barcelona.

I sitt arbete lade Cerdà också stor vikt vid tillgänglighet och kommunikationer. Planen integrerade plats för moderna transportsystem och byggde på idén om en socialt rättvis stad där olika samhällsgrupper skulle ha likvärdig tillgång till bostäder och olika offentliga rum. Cerdà utformade därför både individuella bostadstyper och kollektivbostäder för olika klasser, vilket speglade hans inspiration från tidens utopiskt socialistiska idéströmningar.

Genomförandet av stadsplanen föregicks och omgavs av protester och kritik från olika håll. Många av de ursprungliga intentionerna i Cerdàs stadsplan, inklusive de planerade öppna gårdsytorna inom kvarteren, blev aldrig förverkligade i praktiken. Trots detta kom hans stadsplan att grundligt prägla Barcelonas vidare stadsutveckling.

Bibliografi (urval)

1859 – Teoría de la construcción de las ciudades, vol. 1. Barcelona, 1859. Återutgiven 1991 av Ministerio para las Administraciones Públicas, l'Ajuntament de Barcelona i l'Ayuntamiento de Madrid. . 1861 – Teoría de la construcción de las ciudades, vol. 2. Madrid, 1861. Återutgiven 1991 av Ministerio para las Administraciones Públicas, l'Ajuntament de Barcelona i l'Ayuntamiento de Madrid. . 1863 – Teoría del enlace del movimiento de las vías marítimas y terrestres. 1867 – Teoría general de la urbanización y aplicación de sus principios y doctrinas a la reforma y ensanche de Barcelona. Madrid: Imprenta Española, 1867. återutgiven av l'Instituto de Estudios Fiscales, 1968–1971. 1867 – Monografía estadística de la clase obrera en Barcelona, en 1856: Espécimen de una estadística funcional de la vida urbana, con aplicación concreta a dicha clase. Utgiven med ett appendix kopplat till Teoría general de la urbanización.Carrasco, Cristina: Tiempos, trabajos y género. Barcelona: Universitat de Barcelona, 2001.

Galleri

Referenser

Externa länkar

Kategori:Födda 1815 Kategori:Avlidna 1876 Kategori:Personer från provinsen Barcelona Kategori:Stadsplanerare Kategori:Sidor med ogranskade översättningar Kategori:Män Kategori:Gravsatta på Montjuïcs begravningsplats