Giulia De Caro, även känd som 'Ciulla d'a Pignasecca', född 1646, död 1697, var en italiensk skådespelare. Dizionario Biografico degli Italiani
Hon var född i fattigdom i Foggia och kom till Neapel som akrobat i en teatergrupp, och gjorde sig känd som gatusångare. Efter studier i musik anställdes hon i det första sällskapet av napolitanska operasångare, Febi Armonici. Hon anställdes av Cecilia Sirj Chigi, impresario för Teatro San Bartolomeo, som, byggd 1620 bakom kyrkan Ospedaletto på Via Medina, vid den tiden var den viktigaste napolitanska teatern och förblev så fram till invigningen av Teatro San Carlo. Hon debuterade troligen i P. A. Zianis Annibale in Capua eller C. Pallavicinis Demetrio.
År 1673, tack vare pengar och beskydd från sin älskare, Don Prospero Barisani, markis av Caggiano, tog hon på sig kontraktet för Teatro San Bartolomeo och bildade och ledde ett kompani av Armonici med vilket hon debuterade på den napolitanska scenen. Hon kallade till Neapel de vackraste rösterna i Italien, inklusive sångerskan Sonetto, sångerskan Marinetta och den berömda romerska sångerskan Caterina Porri. Kompaniet debuterade i november samma år med Marcello i Siracusa, en opera med libretto av M. Noris och musik av G.A. Boretti och P.A. Ziani, med en prolog av Don Giovanni Cicinello, hertig av Grottaglie och prins av Cursi, som var en av hennes älskare.
Som vicekungens officiella älskarinna blev hon också involverad med hans brorson, Pietro Guzman; inblandad i den oundvikliga skandalen blev hon förvisad från staden och segregerad som straff i ett kloster, varifrån hon snart relegerades på grund av ytterligare en skandal. År 1674 kunde hon emellertid återvända till Neapel, och sågs i Astorgas sällskap. Efter att ha återvunnit sin förlorade gunst bestämde sig D. för att gå till hovteatern; och den 6 november 1674 framförde hon, tillsammans med sina Armonici, Genserico, som numera tillskrivs P. Cesti, följt av Stellidaura vendicata av F. Provenzale. Den napolitanska kompositören inspirerades av henne när hon komponerade operan Schiavo di suo moglie, som senare framfördes med stor framgång på Teatro S. Bartolomeo. D:s karriär avslutades säsongen 1675 med en triumferande framförande av P. Cestis Dori på samma teater.
D:s uppgång stoppades när ett manuskript till en satirisk dikt om hennes skandalösa liv, skriven av poeten Antonio Muscettola, hertig av Spezzano, med titeln "La Carilda", började cirkulera i Neapel. När hennes älskare Antonio Pedro Sancho Dávila y Osorio år 1675 ersattes som vicekung av Fernando Joaquín Fajardo de Requeséns y Zúñiga åtnjöt hon inte längre beskydd mot lagen. Med tilltro till alla de ärekränkande ryktena ingrep kaptenen för vicekungagardet och den kungliga arméns revisor mot henne för att skydda den allmänna moralen. Hon kunde inte hitta sångare som var villiga att göra henne sällskap och tvingades dra sig tillbaka från scenen för alltid. Hon arresterades av vicekungen och spärrades in i "Conservatorio delle Pentite" i Pignasecca.
När hon väl hade blivit frigiven och blivit änka gifte hon om sig med en förmögen ung neapolitansk man som hon levde med i ytterligare tjugo år, utan att någon hörde talas om henne igen. D. dog i Neapel den 17 november 1697 i Capodimonte-bondgården.
Referenser
Kategori:Italienska skådespelare under 1600-talet Kategori:Födda 1646 Kategori:Avlidna 1697 Kategori:Kvinnor