miniatyr|stående=1.5| på rutinbesök i Busan i Sydkorea, 2011. Ubåtar i USA:s flotta (engelska: Submarines in the United States Navy) utgör en central del av USA:s marina styrka. Flottan använder sedan 1990 uteslutande kärnkraftsdrivna ubåtar, vilka delas in i tre huvudtyper: strategiska robotbärande ubåtar (SSBN), kryssningsrobotubåtar (SSGN) och attackubåtar (SSN).
Historia Tidiga år (1775–1914) Den första dokumenterade amerikanska ubåten var Turtle, konstruerad av David Bushnell och använd i amerikanska frihetskriget. Försöken med attacker mot brittiska fartyg misslyckades, men konceptet etablerades.
Under amerikanska inbördeskriget lät unionssidan bygga ubåten . Båten var utvecklad av , men båten sjönk 1863 under bogsering utanför Cape Hatteras utan att ha deltagit i strid. Under samma konflikt byggdes även ubåten av konfederationen och blev den första ubåten som sänkte ett fientligt krigsfartyg i strid – . Dock sjönk hon den 17 februari 1864 kort efter sitt första framgångsrika uppdrag och tog sin besättning med sig i djupet.
Den moderna amerikanska ubåtstjänsten inleddes när togs i tjänst den 12 oktober 1900 i Newport i Rhode Island, som USA:s första officiellt kommissionerade ubåt.
Första världskriget och mellankrigstiden USA:s ubåtar spelade en begränsad roll för USA under första världskriget. De användes främst för kust- och eskortpatruller i Atlanten, bland annat vid Azorerna och längs USA:s östkust och för ubåtsjakt, i skuggan av jagar- och fregattstyrkorna.
Under mellankrigstiden utvecklades doktrin och teknik mot fleet-type-ubåtar med stor räckvidd. Detta banade väg för Gato-, Balao- och Tench-klasserna under nästa krig.
Andra världskriget Under andra världskriget sänkte amerikanska ubåtar omkring 55 procent av Japans handelsflotta.
Efter attacken mot Pearl Harbor skiftade USA:s ubåtar i Stilla havet inriktning från spaning till systematisk handelskrigföring. De bidrog på ett avgörande sätt till att strypa Japans sjöburna försörjning; uppskattningar anger att cirka 55 % av japans handelsflotta (totalt 5 – 5,3 miljoner bruttoton) sänktes av amerikanska ubåtar.
Inledningsvis hämmades ubåtarnas effektivt av Mark 14-torpedens svagheter (för djup gång, defekt magnet-/slagstiftutlösare med mera), vilket krävde tekniska och taktiska åtgärder innan problemen löstes 1943–1944.
Tekniska framsteg som SJ-ytspaningsradar och förbättrad signalspaning ökade träffsäkerheten och nattstridsförmågan. Samtidigt prövades en vargflockstaktik under viceamiral Charles A. Lockwood vid COMSUBPAC.
Utöver sänkning av fiendens fartyg genomfördes livräddningsuppdrag, där ubåtar räddade nedskjutna piloter. Totalt 504 piloter räddades av amerikanska ubåtar, enligt National Archives.
Insatserna var dock kostsamma. Sammanlagt förlorades 52 amerikanska ubåtar och mer än 3 500 sjömän i ubåtsbesättningar omkom. Detta var den högsta förlustandelen i någon amerikansk vapengren under kriget.
Kalla kriget USA byggde efter andra världskrigets slut både attackubåtar och strategiska ubåtar, som en del av kärnvapentriaden. Kalla kriget innebar en omfattande expansion av ubåten som vapen. 1954 sjösattes , världens första atomdrivna ubåt. Den sjösatt i januari 1954 och blev kommissionerad 30 september samma år; den 17 januari 1955 sändes det historiska meddelandet ”Underway on nuclear power”.
Den nukleära avskräckningen till sjöss etablerades med George Washington-klassen och Polaris-systemet. Det första lyckade Polaris-skottet från en ubåt i undervattensläge genomfördes den 20 juni 1960, och den första patrulleringen skedde samma år.
Samtidigt byggdes det hemliga fasta hydrofonsystemet SOSUS upp för att spåra sovjetiska ubåtar på stora avstånd. Systemet inordnades senare i IUSS.
Olyckor inträffade också, exempelvis genom förlusten av 1963 och 1968. Efter Thresher skapades kvalitetsprogrammet SUBSAFE för att säkra skrov- och systemsäkerhet i hela ubåtsflottan.
Tekniskt uppmärksammades även . Den genomförde 1960 världens första världsomsegling helt i undervattensläge, vilket demonstrerade atomubåtens uthållighet.
Efter kalla kriget (1991–nutid) Med kalla krigets slut breddades uppgifterna med anfall med kryssningsrobotar av typen Tomahawk mot landmål, specialoperationer och underrättelseinhämtning. Under Kuwaitkriget 1991 avfyrade de första Tomahawk-robotarna i strid från en amerikansk ubåt; Tomahawk fick därefter en återkommande roll i USA:s insatser.
De fyra äldsta ubåtarna av Ohio-klassen byggdes om till kryssningsrobotbärande ubåtar (2002–2008), med upp till 154 Tomahawk-robotar vardera och utökade möjligheter för specialstyrkor.
USA:s ubåtsflotta är sedan 1999 helt kärnkraftsdriven. Den sista dieselelektriska attackubåten, av Barbel-klassen, avrustades 1 oktober 1990.
Personalsidan förändrades också, och förbudet för kvinnor på ubåtar togs bort 2010. Integreringen har därefter byggts ut, med nybyggnationer anpassade för könsblandade besättningar.
På den strategiska sidan har Ohio-klassens SSBN fortsatt bära Trident II-systemet (max 20 robotar per båt efter New START-anpassning), i väntan på ersättning av Columbia-klassen under 2030-talet.
Sedan 2021 samverkar USA även med Australien och Storbritannien inom Aukus-partnerskapet. Planen (”Optimal Pathway”, 2023) omfattar bland annat ökade amerikanska/brittiska ubåtsbesök i Australien och planerad australisk anskaffning av Virginia-klass ubåtar på 2030-talet, med syfte att bygga en egen konventionellt beväpnad, atomdriven flotta.
Framtida projekt Columbia-klassen kommer att ersätta Ohio-klassen. Tolv planerade ubåtar ska byggas, med en första leverans under 2030-talet.
SSN(X) planeras bli nästa generations attackubåt, konstruerad med sänkt ljudnivå och bättre sensorer. Den ska från 2040-talet ersätta Los Angeles- och Seawolf-klasserna.
Typer av ubåtar TypAntal (2025)KlasserKommentarerSSN (attackubåtar)cirka 53Los Angeles, Seawolf, VirginiaMångsidiga, inkluderar nya Virginia Block V med extra robotkapacitet.SSBN (strategiska ubåtar)14OhioUtrustade med Trident II D5 SLBM. Kommer att ersättas av Columbia-klassen.SSGN (kryssningsrobotubåtar)4Ohio (konverterade)Kan bära upp till 154 Tomahawk-robotar och specialstyrkor.
Personal och utbildning Besättningar rekryteras frivilligt. Utbildningen omfattar bland annat kärnenergiutbildning, teknisk träning och säkerhetsövningar som ubåtsevakuering med SEIE-dräkt.
Traditioner och insignier Ubåtspersonalen erhåller särskilda kvalifikationsmärken utformade som en delfin (guld för officerare, silver för underofficerare).
För SSBN-tjänst finns särskilda deterrent patrol pins, vilka markerar genomförda uppdrag.
Referenser
Kategori:Amerikanska ubåtar