Kievpogromen 1881 var ett tre dagar långt antijudiskt upplopp med början den 26 april (7 maj enligt gregorianska kalendern) 1881 i Kiev. Våldet spred sig snart till byarna i det omgivande området och fortsatte sporadiskt fram till vintern samma år. Pogromen betraktas som den värsta av de pogromerna år 1881 som drabbade sydvästra kejsardömet Ryssland. Under sommaren fortsatte pogromerna att sprida sig över områden som i dag utgör Ukraina, däribland Podolien, Volynien, Tjernihiv, Jekaterinoslav och andra regioner.
Historikern Heinz-Dietrich Löwe har beskrivit pogromerna 1881 som de svåraste lidanden som drabbat Östeuropas judar sedan Chmelnytskyj-upproret på 1600-talet. Han betonar att de kom plötsligt och oväntat, trots att det tidigare förekommit enstaka upplopp, bland annat i Odessa 1825, 1859 och 1871. Det har sagts att de tsarryska myndigheterna inte gjorde något försök att stoppa pogromen. Professor John D. Klier, verksam inom modern judisk historia vid University College London och som ägnade nästan hela sitt akademiska liv åt att forska om judiskt liv i ryskkontrollerade områden, drog dock i sin detaljerade studie "Russians, Jews and the Pogroms of 1881-1882" slutsatsen att tsarregeringen långt ifrån passivt lät pogromerna ske. Tvärtom utfärdade regeringen vid upprepade tillfällen order till polis och militär om att undertrycka upploppen. Den publicerade även proklamationer som förbjöd antijudiska kravaller.
Den direkta utlösande orsaken till pogromen i Kiev, liksom på andra platser, var mordet på tsar Alexander II av Ryssland den 1 mars (13 mars enligt gregorianska kalendern) 1881, för vilket judarna i Ryssland kom att hållas ansvariga av anstiftarna. En betydande roll i spridningen och upprätthållandet av våldet spelade dock det Sydryska arbetarförbundet, som tryckte och massdistribuerade ett flygblad med följande text:
”Arbetarbröder. Ni slår judarna, men urskillningslöst. Man ska inte slå juden för att han är jude och ber till Gud på sitt eget sätt – sannerligen, Gud är en och densamme för alla – utan man ska slå honom därför att han rånar folket, han suger blodet ur arbetarmannen.”M. Kishkinky, "The Attitude of the Southern-Russian Workers' Union toward the Jews (1880–1881)" i Harvard Ukrainian Studies, Vol. 6, nr. 2 (juni 1982), s. 206. Center for Israel Education, 2015
I vilken utsträckning den ryska pressen bar ansvar för att uppmuntra uppfattningen att attentatet var en judisk handling har varit omtvistat. Lokala ekonomiska förhållanden (som t.ex. ärvda skulder) anses ha bidragit väsentligt till upploppen, särskilt vad gäller deltagandet från lokala judars affärskonkurrenter och från järnvägsarbetare. Det har hävdats att detta i själva verket var viktigare än ryktena om judiskt ansvar för tsarens död. Dessa rykten var emellertid av viss betydelse, om än endast som en utlösande faktor, och byggde på ett korn av sanning: en av attentatsmännens nära förtrogna, Hesya Helfman, var född i ett judiskt hem. Att de övriga attentatsmännen var ateister och att den judiska gemenskapen i övrigt inte hade något att göra med attentatet hade liten inverkan på spridningen av dessa antisemitiska rykten. Mordet på tsaren inspirerade likväl ”hämndaktioner” mot judiska samhällen. Under dessa pogromer förstördes tusentals judiska hem, många familjer kastades i fattigdom, och ett stort antal män, kvinnor och barn skadades i 166 städer i rikets sydvästra guvernement.
Referenser
Kategori:Antisemitism i Ukraina Kategori:Pogromer Kategori:Judendomens historia i Ukraina Kategori:1881 i Ryssland Kategori:Kiev under 1800-talet