Pere Surrà i Rull (namnet på ), född 21 maj 1794 i Barcelona, död 15 mars 1850 i Madrid, var en spansk politiker, militär och ekonom av katalanskt ursprung. Han var finansminister i Spanien 1841–1842, under Isabella II:s regeringstid och regentskapet för Baldomero Espartero.

Biografi Uppväxt Pere Surrà i Rull föddes i Barcelona i en familj med knappa resurser. Hans far var skomakare och modern tillhörde en familj av grönsaksodlare i stadsdelen Portal Nou i Barcelona. Efter att ha blivit föräldralös uppfostrades han av sin gudfar.

Under sin ungdom deltog han i Spanska frihetskriget (1808–1814), där han tillfångatogs av franska trupper och deporterades till Châlons-sur-Seine. Efter frigivningen återvände han till Barcelona och började arbeta i sin morbror Joan Rull Arnabachs textilfabrik, som var bland de första i familjen att övergå från jordbruk till tillverkning av indianatyger. På morbroderns uppdrag skickades Surrà till Madrid för att sköta företagets affärsintressen, vilket lade grunden till hans framtida karriär som handelsman och politiker.

Det spanska inbördeskriget (1820–1823) Under det liberala trienniet (det vill säga åren för det spanska inbördeskriget 1820–1823) blev Surrà en framträdande representant för den liberala borgarklassen i Madrid. Han gick med i den nybildade Ateneo de Madrid, en patriotisk, litterär och debatterande sammanslutning, och tjänstgjorde i spanska nationella milisen (), där han befallde tredje bataljonen med graden kommendant.

Han var en av de konstitutionella borgmästarna i Madrid och valdes i juni 1822 till spanska parlamentet som representant för Katalonien. I parlamentet försvarade han en ekonomisk reformplan som innefattade skapandet av en nationalbank för att konsolidera statsskulden, emission av patriotiska obligationer med återbetalning via skatteintäkter och lotterivinster, samt en sanering av statens finanser. Förslaget fick dock inget genomslag.

Surrà motsatte sig den franska invasionen 1823 under hertigen av Angoulême, som syftade till att återinföra absolutismen. När kontrarevolutionen segrade tvingades han utomlands, och levde i exil i London, Storbritannien.

Exilåren Under den så kallade ”Olycksaliga decenniet” (1823–1833) levde Surrà i London, där han ägnade sig åt handel och industriverksamhet. Han grundade en kortlekfabrik som tillverkade spanska spelkort för export till Latinamerika, och anställde där flera andra spanska emigranter.

Återkomst till Spanien Efter att en amnesti utfärdats i oktober 1833 återvände Surrà till Spanien. Han återinträdde i den spanska nationella milisen som kommendant och engagerade sig åter i politiken. Vid valet i juli 1839 valdes han till deputerad i det spanska parlamentet (Cortes) för Girona med över 90 % av rösterna (1 310 av 1 408).

År 1840 utnämndes han till generaldirektör för inkomster () och 20 maj 1841 tillträdde han som Spaniens finansminister i den progressiva regeringen under Antonio González. Han lämnade posten som finansminister den 17 juni 1842.

Åren som finansminister Som finansminister stod Pere Surrà i Rull inför djupt ansträngda statsfinanser efter inbördeskrig och politiska omvälvningar. Hans främsta mål var att stabilisera statsfinanserna och vinna tillbaka förtroendet för statens skuldförvaltning. Han inledde förhandlingar med brittiska finansinstitutioner för att omstrukturera den spanska statsskulden, vilket delvis lyckades. Samtidigt genomförde han kraftiga nedskärningar i militärbudgeten, vars kostnader reducerades från omkring 1 700 miljoner till 1 100 miljoner reales.

Surrà försökte även driva igenom en omfattande skattereform med en fullständig översyn av bidrags- och skattesystemet. Reformförslaget avslogs av Cortes på grund av sitt tydligt progressiva innehåll, men det fick senare betydelse som förebild för den reform som Alejandro Mon y Menéndez genomförde 1845. Under sin ministertid utarbetade Surrà dessutom ett lagförslag om indragning av kyrkans egendomar, som hans företrädare Agustín Fernández Gamboa hade misslyckats att driva igenom. Förslaget antogs efter hans avgång och blev känt som ”Esparteros lag” ().

Ett konkret resultat av Surràs arbete var dekretet den 12 september 1841, publicerat i Gaceta de Madrid, genom vilket de provinsspecifika inkomstförvaltningarna slogs samman till en ny enhet kallad Dirección de Rentas Unidas. Denna reform syftade till att effektivisera uppbörden av statliga inkomster och skapa en mer centraliserad och enhetlig ekonomisk administration.

Trots att Surràs tid som finansminister blev kort, kom hans arbete att betraktas som viktiga försök till att modernisera Spaniens finanssystem och lägga grunden för senare administrativa och skattemässiga reformer.

Efter politiken Efter att ha lämnat regeringen var Surrà åter verksam inom handeln och industrin i Madrid, där han levde fram till sin död den 15 mars 1850.

Referenser

Kategori:Avlidna 1850 Kategori:Födda 1794 Kategori:Män Kategori:Personer från Barcelona Kategori:Spanska politiker under 1800-talet Kategori:Spaniens finansministrar Kategori:Spanska militärer under 1800-talet