miniatyr|Lastbil försedd med p-boggi utanför F. Ahlgrens Tekniska fabrik i Gävle 1943. P-boggi eller P-boggie var ett bakaxelarrangemang på lastbilar som användes i Sverige under andra världskriget. Arrangemanget innebar att en enkel bakaxel med lastbilsdäck ersattes med en tvåaxlig boggi med mindre personbilsdäck.

Bakgrund Under andra världskriget rådde det i Sverige brist på gummi och bildäck. Ägare av personbilar hade i viss utsträckning körförbud på grund av drivmedelsbrist och ålades att överlämna sina däck till staten. På detta sätt uppstod en situation där det, trots stor knapphet på däck och gummi, fanns jämförelsevis gott om personbilsdäck och stor brist på lastbilsdäck.

Ett sätt att klara transportbehoven med lastbil i Sverige under krigsåren blev då att använda däck från personbilar till lastbilar på så sätt att det på lastbilar monterades en extra bakaxel bakom den befintliga drivaxeln. Genom att lastbilen därmed erhöll dubbla antalet bakhjul kunde lastbilarnas lastkapacitet i det närmaste bibehållas trots personbilsdäck med klenare dimension. År 1943 bestämdes av staten att vissa åkarbilar måste montera så kallad P-boggi. På så sätt kunde transportbehoven lösas trots att gummiförsörjningen var problematisk.Eric Björklund, "Åkarnas organisation under 90 år", sid 33, Värnamo 2007, .

Förslaget om att ta i anspråk däck från avregistrerade personbilar till lastbilsflottan genom ombyggnad med boggikonstruktion kom ursprungligen från Statens industrikommission och lämnades in till Folkhushållningsdepartementet under hösten 1941. Kommissionen hade då redan utfört tester tillsammans med General Motors. I oktober samma år fick Statens trafikkommission i uppdrag av regeringen att undersöka regleringar av motorfordonstrafiken, ett uppdrag som även inkluderade möjliga tekniska åtgärder på fordonsflottan för att uppnå besparingar. Undersökningen mynnade ut i ett betänkande som konkretiserade hur övergången till p-boggi skulle åstadkommas. Man tänkte sig att 6 000 tvåaxliga lastbilar skulle kunna byggas om till treaxliga. För att stimulera ombyggnaden lättades beskattningen av ombyggda fordon och dessa garanterades tilldelning av ransonerad smörjolja. Trots dessa morötter gick ombyggnaden långsammare än tänkt, inte minst på grund av kostnaden på omkring 3 000 kronor. Därför lät man 1943 ombyggnaderna omfattas av ett statligt låneprogram liknande det som redan fanns för konvertering till gengasdrift.

Utformning och funktion miniatyr|P-boggi på lastbil tillförande Statens Järnvägar cirka 1944. P-boggin bestod av en hjälpram med balansarmar, fjäder- och stödaxelfästen fastsatt under chassit vilket möjliggjorde montering av en extra axel. Hjälpramen utjämnade diameterskillnaden mellan standardhjul och de personvagnsdäck som användes i p-boggin.2008 - 2023 års Järnvägshistoriska forum Balansarmarna utjämnade lasten mellan den tillförda extra axeln och lastbilens ordinarie drivaxel, vilket är huvudprincipen för en boggi förutom att den klarar ojämnheter i vägbanan. Enligt besiktningskraven skulle 40 procent av fordonets totalvikt vila på drivaxeln efter ombyggnaden.

Ombyggnaden fungerade hjälpligt, men angavs fungera bäst "i stadstrafik och på jämna vägar". Den tillkommande axeln var i allmänhet obromsad vilket gjorde att bromssträckan förlängdes för fordon med P-boggi.

Se även

Boggi

Källor

Kategori:Fordonsteknik