Ollonborrar (Melolonthinae) är en underfamilj inom den stora gruppen Scarabaeoidea.SLU Artdatabanken (2025) Artfakta: ollonborrar (Melolonthinae), läst 2025-11-07 Deras larver äter växtrötter varför de är välkända skadedjur som förekommer över hela världen förutom i polarregionerna. Underfamiljen är en talrik grupp med cirka beskrivna arter.
Utseende Ollonborrar är som imago små till ganska stora skalbaggar – de flesta mellan 5-50 millimeter – med en avlång kroppsform. I färgen är de vanligtvis mer eller mindre brunaktiga, ofta med vita fläckar. Huvudet är mer eller mindre fyrkantigt med en fint kantad framkant, antennerna slutar i långa blad, som kallas lameller, vilka är särskilt framträdande hos hanarna. Pronotum är relativt platt, utan märkbara utväxter. De flesta arter har välutvecklade flygvingar och långa täckvingar som täcker dessa, men ofta inte de yttersta lederna på bakkroppen. Undersidan är ofta helt eller delvis täckt av långa hår. Benen är ganska starka, och smalbenen (tibia) har ett antal taggar på utsidan. Larverna är C-formade (skarabéformade), vanligtvis med tunn och delvis genomskinlig hud. De har starka käkar och korta ben.
Ekologi Larverna lever ofta i två år och livnär sig på rötterna från många olika växter. Äggen läggs i flera omgångar i jorden. För de arter som lever i kalla klimat övervintrar larverna genom att gräva ner sig i jorden under frostlagret. Följande vår kommer de ut och fortsätter att äta eller kläcks till fullvuxna skalbaggar.
De fullt utvecklade skalbaggarna är oftast skymnings- eller nattaktiva och kommer ofta fram i ljuset. De är växtätare, många äter löv, men det finns också några som livnär sig av pollen.
Skadedjur Flera arter av skalbaggar kan orsaka betydande skador genom att deras larver äter växtrötter. I Nordeuropa är gräsmattor och trädgårdar särskilt känsliga. En ytterligare skada görs av fåglar, som gräver för att komma åt larverna. Grävlingar är också förtjusta i larverna och kommer på natten för att äta dem. Vissa arter av ollonborrar kan göra viss skada som imago, särskilt på prydnadsväxter, men de är vanligtvis inte så många att skadan blir betydande.
Systematik Lista med tribus Ablaberini Automoliini Chasmatopterini Colymbomorphini Comophorinini †Cretomelolonthini Diphucephalini Diphycerini Diplotaxini Euchirini Heteronychini Hopliini Lichniini Liparetrini Macrodactylini Maechidiini Melolonthini Oncerini Pachydemini Pachypodini Pachytrichini Phyllotocidiini Podolasiini Scitalini Sericini Sericoidini Stethaspini Systellopini Tanyproctini
Incertae sedis (släkten): Acoma Costelytra Hemictenius Mycernus Odontria Phyllotocus Prodontria Psilodontria Scythrodes Sericospilus Xenaclopus
Släktträd Sericini och Hopliini kategoriceras ofta som en egen underfamilj.
Familjen bladhorningar (Scarabaeidae) Latreille, 1806 Underfamiljen ollonborrar (Melolonthinae) (sensu lato) Samouelle, 1819 Pachycnemini-gruppen Stammen Anisonychini Stammen Pachycnemini Hopliini-gruppen Stammen Heterochelini Stammen Hopliini Stammen Madahopliini - cirka 230 arter på Madagaskar Stammen Scelophysini Underfamiljen Sericinae Kirby, 1837 - cairka 4400 arter Liparetrini-gruppen Stammen Athliini Stammen Comophorinini Stammen Heteronychini Stammen Liparetrini Stammen Maechidiini Stammen Phyllotocidiini Stammen Scitalini Oncerini-gruppen Stammen Oncerini Pachrodemini-gruppen Stammen Pachrodemini Sericini-gruppen Stammen Ablaberini Stammen Sericini Sericoidini-gruppen Stammen Sericoidini Systellopini-gruppen Stammen Automoliini Stammen Systellopini Stammen Colymbomorphini Underfamiljen Chasmatopterinae Stammen Chasmatopterini Stammen Lichniini Stammen Podolasiini Underfamiljen ollonborrar (Melolonthinae) (i snävare mening) - något över 4000 arter Stammen Cretomelolonthini Nikolajev, 1998 - fossil Släkte Cretomelolontha Nikolajev, 1998 Stammen Diplotaxini Stammen Enariini Stammen Heptophyllini Stammen Leucopholini Stammen Melolonthini Släkte Melolontha O. F. Müller, 1764 – 6 arter i Europa Släkte Polyphylla Harris, 1842 – 8 arter i Europa Stammen Pegylini Stammen Rhizotrogini Släkte Amphimallon Berthold, 1827 – 42 arter i Europa Stammen Schizonychini Fossila släkten med oklar placering: Släkte Eophyllocerus Haupt, 1950 Släkte (?) Melolonthites Heer, 1847 Underfamiljen Macrodactylinae - cirka 1200 arter Stammen Ceraspini Stammen Clavipalpini Stammen Dichelonychini Stammen Dicraniini Stammen Diphycerini Stammen Isonychini Stammen Liogenini Stammen Macrodactylini Underfamiljen Pachydeminae - cirka 560 arter Stammen Aegosthetini Stammen Pachydemini Underfamiljen Diphucephalinae Stammen Diphucephalini Underfamiljen Pachytrichinae Stammen Pachytrichini Underfamiljen Euchirinae - ofta behandlad som den egna familjen Euchiridae Stammen Pachypodini Stammen Tanyproctini
kommentarer
Referenser
Noter
Webbkällor Fauna Europaea Web Service Version 2.4 (2011) Utbredelsesdatabase for europeiske dyr Översikt över grupperna med artantal
Kategori:Bladhorningar