Chutney är en musikgenre med ursprung i den indo-karibiska befolkningen i Trinidad och Tobago, Guyana och Surinam. Genren uppstod under mitten av 1900-talet som en fusion av nordindisk folkmusik (framför allt bhojpuri-musik) med karibiska stilar som calypso och soca, och senare även med Bollywoodmusik. Under 1980-talet fick musiken stort genomslag och har sedan dess spridits till andra delar av Karibien samt till indiska diasporan i bland annat Jamaica, Fiji, Mauritius, Kanada, Sydafrika och USA. Sångerna framförs huvudsakligen på karibisk hindustani, engelska och i vissa fall andra indiska språk.

Historia Musikstilen chutney växte fram bland ättlingar till indenterade kontraktsarbetare från det nordindiska hindibältet som fördes till Karibien av britterna för att arbeta på sockerrörsplantagerna efter att slaveriet hade avskaffats. I de indo-karibiska samhällena bevarades religiösa sånger, bhajans och folksånger, som senare kom att möta karibiska musikformer.

Den första kommersiella indo-karibiska inspelningen dröjde till 1958, då Ramdew Chaitoe i Surinam gav ut albumet King of Suriname. Hans album bestod av religiösa sånger, men dess dansanta arrangemang gjorde Chaitoe känd i hela regionen, och etablerade chutney som en igenkännbar musikform. Det kom att dröja ytterligare tio år tills chutney fick ett bredare genomslag, då Dropati gav ut albumet Let’s Sing & Dance 1968, med traditionella bröllopssånger.

Musikgenren fick en betydelsefull utveckling mot sitt eget sound år 1969 då producenten Moean Mohammed spelade in Sundar Popo tillsammans med Harry Mahabir's BWIA Orchestra. Popo kombinerade dholak och harmonium med västerländska instrument som elgitarr och andra tidiga elektroniska instrumentinslag. Han kom att kallas ”King of Chutney”. Samtidigt utvecklade artister som Lakhan Kariya och Sam Boodram genren vidare genom modernare arrangemang.

Musikalisk stil Chutney kännetecknas av ett snabbt tempo och en tydligt dansant rytm, där melodierna ofta utformas med indisk ornamentik som påminner om klassiska indiska musikstilar såsom thumri, med inspiration från genrer som filmi, calypso och soca. Rytmiken bygger i hög grad på dholakens och dhantalens karaktäristiska off beat-mönster, vilket ger musiken driv framåt. Genren är starkt synkretisk och förenar indiska musiktraditioner med afro-karibiska och västerländska influenser. Call and response-formatet förekommer ofta, liksom textteman som ibland liknar dem inom calypso. I vissa fall efterliknas även andra asiatiska melodiska uttryck, vilket exempelvis hörs i låtar som Chanie Batie av Satrohan Maharaj.

Texterna varierar från humoristiska och satiriska till romantiska eller festmusik.

Instrument Traditionell chutney framförs med en relativt enkel besättning där Dholaken står för grundrytmen, dhantalen lägger till den distinkta off beat-synkoperingen och harmoniet fungerar som det melodibärande huvudinstrument. I modernare chutney har instrumenteringen breddats avsevärt. Trummaskiner med inspelad tassa-trumma ersätter allt oftare riktiga trummor, och elbas eller syntbas ersätter till viss grad dholaken. Synthesizer, elgitarr och trummaskiner har blivit standardinslag i samtida chutney och särskilt inom chutney soca.

Språk Chutneymusik sjungs på karibisk engelska, karibisk hindustani och ibland andra indiska språk. I modern chutneymusik har det blivit vanligare med engelska än förr.

Subgenrer Den mest betydelsefulla subgenren är chutney soca, som utgör en fusion av chutney och soca. Den förenar socans snabbare tempo och elektroniska produktion med de traditionella dholak- och dhantal-rytmerna. Texterna blandar oftast hindi med engelska. Termen myntades 1987 av Drupatee Ramgoonai, och genren spreds internationellt genom Sonny Manns album Soca Chutney som släpptes 1994.

Referenser

Kategori:Musik i Guyana Kategori:Musik i Trinidad och Tobago Kategori:Musikgenrer