Brasilianska militärdiktaturen, även kallad Femte brasilianska republiken, var den auktoritära regim som styrde Brasilien mellan 1964 och 1985, efter att president João Goulart avsatts vid en militärkupp.
Regimen kännetecknades av militärt styre, inskränkningar av demokratiska och mänskliga rättigheter, censur och systematiska kränkningar. Även om civila institutioner formellt existerade, koncentrerades den verkliga makten till militären genom undantagslagar och så kallade institutionella dekret, som satte konstitutionella garantier ur spel.
Perioden avslutades gradvis genom en kontrollerad politisk liberalisering som ledde till civilt styre 1985.
Bakgrund Den politiska instabiliteten som föregick militärkuppen 1964 hade sina rötter i samhällsförändringar under 1950-talet och början av 1960-talet. Brasilien präglades av snabb urbanisering, sociala spänningar och en polariserad politisk miljö.
President João Goularts regering föreslog grundläggande reformer (reformas de base) som omfattade jordbruk, utbildning och förändringar i ägandeförhållanden. Dessa förslag mötte starkt motstånd från konservativa politiska grupper, delar av näringslivet och militären, som uppfattade reformerna som ett hot mot den rådande samhällsordningen.
Internationellt påverkades Brasilien av kalla kriget, där USA och dess allierade såg Latinamerika som ett strategiskt område i kampen mot kommunismens inflytande. Detta bidrog till att legitimera militär intervention i politiken. Avhemligade dokument visar att USA:s regering under Lyndon B. Johnson gav stöd till militärens agerande genom den så kallade Operation Brother Sam, som innebar beredskap för logistiskt och militärt bistånd vid behov. Militärkuppen 1964 Den 31 mars 1964 inledde militära styrkor en samordnad aktion mot den federala regeringen. President João Goulart befann sig då i södra Brasilien och valde att inte mobilisera militärt motstånd för att undvika ett inbördeskrig. Kort därefter förklarade kongressen presidentämbetet vakant.
Makten övertogs initialt av militären och inom kort installerades general Humberto de Alencar Castelo Branco som president. Kuppen legitimerades officiellt som ett nödvändigt ingripande för att återställa ordning och skydda nationen, men innebar i praktiken ett brott mot den konstitutionella ordningen.
Regimens ideologi och struktur Den ideologiska grunden för regimen byggde på doktrinen om nationell säkerhet, enligt vilken staten betraktades som hotad av inre fiender, särskilt kommunism och vänsteropposition. Denna doktrin legitimerade politisk repression, censur och militär kontroll över civila institutioner.
Efter maktövertagandet etablerade militärregimen ett system av undantagslagar som successivt koncentrerade makten till den verkställande grenen. Genom så kallade institutionella dekret (atos institucionais, AI), som stod över konstitutionen och kunde ändras utan parlamentets godkännande, styrdes landet effektivt av regimen. Kort efter maktövertagandet utfärdades det första dekretet, AI-1, som gav militären långtgående befogenheter att avsätta politiker, upphäva politiska rättigheter och ingripa i rättssystemet.
De institutionella dekreten urholkade gradvis grundläggande rättssäkerhetsprinciper och satte i praktiken delar av den gällande konstitutionen ur spel. År 1967 ersattes den av en ny, regimanpassad författning som ytterligare stärkte den verkställande makten och formaliserade det auktoritära styret.
Genom AI-2 år 1965 upplöstes det tidigare flerpartisystemet och ersattes av ett kontrollerat tvåpartisystem. Systemet syftade till att skapa en formell parlamentarisk struktur samtidigt som den politiska konkurrensen begränsades kraftigt. Regimen tillät endast två lagliga partier: det regimvänliga Aliança Renovadora Nacional (Arena) och oppositionspartiet Movimento Democrático Brasileiro (MDB). Arena fungerade som regimens politiska stöd i kongressen, medan MDB samlade tillåten opposition men verkade under betydande restriktioner och utan möjlighet att utmana den militära maktens grundläggande ställning.
Även om kongressen och domstolarna formellt fortsatte att existera, begränsades deras handlingsutrymme kraftigt. Presidenten, som alltid var en general, kunde genom dekret stänga kongressen, upphäva politiska rättigheter och avsätta folkvalda företrädare.
Presidenter Under militärdiktaturen styrdes Brasilien av fem militärgeneraler som valdes eller utsågs inom regimen, ofta med stöd av kongressen, men med verklig makt koncentrerad till militären och säkerhetsapparaten.
Humberto de Alencar Castelo Branco (1964–1967) Första presidenten efter kuppen. Utfärdade AI-2 som upplöste politiska partier och skärpte kontrollen över kongressen.
Artur da Costa e Silva (1967–1969) Införde AI-5 år 1968, vilket ökade repressionen drastiskt. Hälsoproblem ledde till att han sattes ur funktion innan mandatperiodens slut.
Militärjunta (1969) Under en kort period på några veckor mellan Costa e Silvas frånfälle och tillträdet av nästa president låg makten hos en militärjunta, även kallad Andra militärjuntan (Segunda Junta Militar). Den bestod av generalerna Aurélio de Lira Tavares, Márcio de Sousa Melo och Augusto Rademaker.
Emílio Garrastazu Médici (1969–1974) Perioden med den hårdaste repressionen, de så kallade blyåren (anos de chumbo) och starkt ekonomiskt uppsving (milagre econômico). Kontrollen över medier och politisk opposition intensifierades.
Ernesto Geisel (1974–1979) Ledde regimen mot gradvis politisk liberalisering (abertura). Fler politiska och civila rättigheter återinfördes successivt.
João Figueiredo (1979–1985) Fortsatte öppningsprocessen och avslutade militärdiktaturen. Den politiska liberaliseringen och återinförandet av civila rättigheter påskyndades under hans mandat.
Repression och mänskliga rättigheter Den militära regimen använde en omfattande repressiv apparat för att kontrollera politisk opposition och samhälleligt motstånd. Säkerhetstjänster och underrättelseorgan övervakade medborgare, politiska partier, fackföreningar och studentrörelser.
Politiska motståndare utsattes för censur, godtyckliga gripanden, tortyr, påtvingad exil och i vissa fall utomrättsliga avrättningar eller försvinnanden. Dessa övergrepp var särskilt intensiva efter utfärdandet av AI-5 år 1968, som upphävde grundläggande rättssäkerhetsprinciper.
Under slutet av 1960-talet uppstod väpnade vänsterorganisationer som svar på regimens repression och stängningen av demokratiska kanaler. Grupper som Ação Libertadora Nacional (ALN) och Movimento Revolucionário 8 de Outubro (MR-8) genomförde kidnappningar, sabotage och aktioner för att få politiska fångar frigivna. I Araguaia-regionen organiserades en landsbygdsgerilla, Guerrilha do Araguaia, som slogs ned av militären i början av 1970-talet. Det väpnade motståndet bidrog till att regimen ytterligare intensifierade sina säkerhetsåtgärder under de så kallade blyåren.
Trots strikt censur utvecklades olika former av motstånd, både väpnat och civilt, inklusive studentprotester, underjordiska organisationer och kulturella uttryck som utmanade regimens kontroll. Musik, film, teater och litteratur blev viktiga arenor för kritik, ofta genom symbolik, ironi och kodade budskap för att kringgå censuren.
Musiker som Chico Buarque och Caetano Veloso visade öppet sitt motstånd genom musik fylld av politisk kritik och drabbades av censur, fängslanden och exil. Författaren Clarice Lispector utmanade – mer indirekt – den auktoritära ordningen genom ett radikalt, normbrytande författarskap som stod i skarp kontrast till regimens världsbild.
Ekonomi och samhälle Under diktaturen genomfördes en ekonomisk politik som kombinerade statlig planering, utländska investeringar och stark centralisering. Under slutet av 1960- och början av 1970-talet upplevde Brasilien en period av snabb ekonomisk tillväxt, ofta kallad det ekonomiska undret (o milagre econômico).
Tillväxten skedde dock parallellt med ökade sociala klyftor, låg löneutveckling och begränsade fackliga rättigheter. Regimen prioriterade makroekonomisk stabilitet och industriell expansion framför social utjämning.
Samhällslivet präglades av censur inom medier, utbildning och kultur, men också av en gradvis framväxt av civila rörelser under slutet av 1970-talet, då ekonomiska problem och politisk liberalisering började underminera regimens legitimitet.
Avveckling och övergång till demokrati Mot slutet av 1970-talet började regimen uppleva ökande ekonomiska problem, social oro och växande krav på demokratiska reformer. President Geisel inledde en kontrollerad politisk liberalisering, kallad abertura, som successivt tillät fler politiska partier och ökade civila rättigheter.
År 1984 växte den breda medborgarrörelsen Diretas Já (’direktval nu’) fram, med krav på direkta presidentval och full demokratisk återgång. Rörelsen samlade miljontals människor i massdemonstrationer över hela landet och stöddes av oppositionella politiker, fackföreningar och delar av civilsamhället. Även om förslaget om omedelbara direkta val röstades ned i kongressen bidrog mobiliseringen till att påskynda övergången till civilt styre året därpå.
Under João Figueiredo fortsatte öppningsprocessen. Regeringen legaliserade oppositionella partier och frigav politiska fångar. Direkta presidentval återinfördes dock inte förrän 1989, men civilt styre återupprättades när Tancredo Neves valdes 1985 och Figueiredo lämnade makten. Neves avled innan tillträdet och vicepresident José Sarney tillträdde som den första civila presidenten i efterföljande perioden, Nya republiken.
Den gradvisa övergången från militär till civilt styre var relativt fredlig och inkluderade en kontrollerad avveckling av militärens makt, vilket möjliggjorde en stabil demokratisering.
Eftermäle och historisk debatt Militärdiktaturen har lämnat ett komplext arv i Brasilien. Perioden präglades av ekonomisk tillväxt, men också av omfattande brott mot mänskliga rättigheter och inskränkningar av demokratiska institutioner. Historiker debatterar fortfarande graden av planering och ansvar för repressionen, liksom den långsiktiga effekten av det ekonomiska undret på sociala klyftor.
Enligt den brasilianska sanningskommissionen (Comissão Nacional da Verdade) dödades eller försvann minst 434 personer av politiska skäl under militärdiktaturen. Antalet politiska fångar uppskattas till flera tiotusentals, även om exakta siffror varierar beroende på definition och tidsperiod. Tusentals personer utsattes för tortyr i militärens och säkerhetstjänstens förvar. Kommissionen betonade att siffrorna sannolikt är i underkant, eftersom dokument förstördes och många fall aldrig registrerades officiellt.
Minnes- och forskningsinstitutioner, som Memorial da Resistência de São Paulo, dokumenterar övergrepp och arbetar med historisk utbildning för att motverka glömska.
Eftermälet inkluderar också rättsliga och politiska processer, där flera före detta militärer och säkerhetspersoner har ställts till svars för brott mot mänskliga rättigheter.
Bildgalleri
Se även Populistperioden Tiro ao Álvaro
Källor
Externa länkar
Kategori:Brasiliens politiska historia Kategori:Militärdiktatur