miniatyr|320px|Renskötsel i Sverige. Renskötsel är att äga och kontrollera tama eller halvvilda renar och att använda dem för sin försörjning, exempelvis genom att tillvarata mjölk, kött och skinn eller genom att använda renarna som drag- eller lastdjur eller som lockdjur vid vildrensjakt. Renskötsel utövas oftast som en areell näring över stora områden men kan också bedrivas inom inhägnader.

Renskötsel har bedrivits i hundratals, kanske tusentals år inom Eurasien och har i sen tid införts även till Nordamerika och Grönland.

Domesticering och tämjning Beteckningen renskötsel består i själva verket av flera olika sätt att utnyttja renen vilka inneburit olika grader av domesticering.

Renen används för att få kött, skinn och andra slaktprodukter. Djuren behöver inte tämjas, utan det räcker med att de vänjer sig vid att människan rör sig i närheten.

Renen används som mjölkdjur. Under sommaren hålls renkorna samlade, fångas in och mjölkas. Detta förutsätter en betydligt högre grad av tamhet än om renen bara är ett slaktdjur.

Renen används som transportdjur. Varje enskild renindivid måste tämjas och vänjas vid att köras, ridas eller klövjas. Språkforskaren K.B. Wiklund, som skrev en av de tidigaste översiktliga artiklarna om renskötselns uppkomst, har framhållit att det endast i detta fall blir fråga om en verklig tämjning. Han har också påpekat att samerna använder det nordiska lånordet tapmat, "att tämja", bara om inkörning av renar, inte för att tala om tamrenar i motsats till vildrenar.

Olika renskötande folkslag har i olika utsträckning utnyttjat renen för dessa olika ändamål. Dessutom har renar använts som lockdjur genom att de fångats in och vants att gå i band för att jägare ska kunna locka till sig vildrenar.

Utbredning

Renskötsel förekommer eller har traditionellt förekommit hos en mängd folkslag inom den eurasiatiska kontinentens taiga och tundra, från Tjuktjerhalvön i nordöstligaste Sibirien till den norska Atlantkusten i väster. Från öster till väster har renskötsel traditionellt bedrivits under följande former:

Tjuktjerna och korjakerna har haft stora renhjordar för att försörja sig med mat och kläder. Dessutom har renen använts för att dra slädar, men inte till klövjning eller ritt. Mjölkning har inte förekommit. Renskötseln har bedrivits på tundran.

Jukagirerna har haft ett fåtal renar som drag- och klövdjur vid flyttningar. Huvudsakligen har de levt på jakt och fiske.

Evenkerna (tunguserna) har i relativt sen tid spritt sig norrut mot tundran där de börjat utöva en renskötsel som liknar tjuktjernas och samojedernas. Tidigare levde de i skogslandet där de hade ett litet antal renar som användes till klövjning och ritt, däremot inte som dragdjur. Mjölkning förekom också och spelade en rätt stor roll för hushållningen.

Sojoterna, karagasserna och kamasserna i Sajanbergen väster om Bajkalsjön använde renen endast som transport- och mjölkdjur och hade följaktligen endast mycket små renhjordar. Ekonomin var huvudsakligen grundad på jakt.

Samojederna (nentser, nganasaner och selkuper) som lever på tundran har haft renen både som slaktdjur och som dragdjur för slädar. Renen har däremot inte använts som klövje- eller riddjur och har heller inte mjölkats.

Samerna har i varierande utsträckning använt renen som slaktdjur, dragdjur och klövjedjur. Inom västsamiskt område har renmjölkning förekommit.

Från och med slutet av 1800-talet har renskötseln införts även till Alaska, Kanada och Grönland.Ruong (1982), s. 64.

Uppkomst I en mosse i Saarijärvi i Finland har man hittat delar av en stor släde av cembratall, ett trädslag som inte förekommer väster om Uralbergen. Det har antagits att släden, som daterats till att vara omkring 4 000 år gammal, måste ha dragits dit av renar. Släden skulle i så fall vara det tidigaste belägget för att renar använts av människan Ruong (1982), s. 69.. Det har dock länge ifrågasatts både att släden kommit ända från Uralbergen och att dragdjuren måste ha varit renar.

Renskötsel hos sibiriska folk

Redan Marco Polo nämner att det i trakten av Bajkalsjön fanns en stam som ägde renar och använde dem som riddjur. Detta bekräftas av ännu äldre kinesiska källor.

Flera ryska forskare har diskuterat renskötselns uppkomst hos de sibiriska folken. De verkar vara eniga om de flesta renskötande folk tidigare varit renjägare. Så började man hålla ett fåtal tamrenar, dels för transporter, dels för att använda som lockdjur vid vildrensjakt. När det gäller nentserna anser den ryske forskaren Igor Krupnik att deras mer storskaliga renskötsel växte fram under 1700-talet, men att jakt och fiske förblev de viktigaste näringarna fram till mitten av 1800-talet, då renskötseln tog över helt. Orsaken till detta skifte skulle ha varit en kraftig nedgång av antalet vildrenar. En fullt utvecklad rennomadism blev sedan dominerande under andra halvan av 1800-talet.Lundmark (1982), s. 51–56.

Renskötsel hos samer

När det gäller den samiska renskötselns uppkomst brukar stormannen Ottars berättelse framhållas som ett belägg för att domesticerade renar fanns redan på 800-talet. Ottar ska nämligen ha sagt (i Arthur O. Sandveds norska översättning) att han hade ”seks hundre usolgte tamme dyr. Disse dyrene kaller de reinsdyr. Seks av dem var lokkerein. De er meget kostbare bland finnene, fordi de fanger ville reinsdyr med dem.” Lundmark (1982), s. 39. Det har antagits att Ottars 600 tama renar var i samers vård och att samerna således bedrev renskötsel redan på 800-talet.Ruong (1982), s. 46. Etnologen Phebe Fjellström har framhållit att det troligen rörde sig om en renskötsel där renarna sågs som slaktobjekt, vilket innebär att de inte behövde vara tama utan hölls som halvvilda.Fjellström (1986), s. 71–72.

Historikern Lennart Lundmark har emellertid påpekat att Ottars berättelse inte ger belägg för något annat när det gäller samerna än att de bedrev jakt med lockren. Han är ändå inte främmande för tanken att de 600 renarna kan ha ägts av samer och att Ottar ansåg sig ha rätt till dem i kraft av sin rätt att ta upp skatt.Lundmark (1982), s. 40–41.Med tanke på det stora antalet fångstgropar som finns från tidig medeltid när någon nybyggaraktivitet ej förekom i renskötselområdet måste det följaktligen ha varit samer som bedrev vildrensjakt och ej renskötsel.

Bristen på historiska källor gör det svårt att en gång för alla avgöra frågan om när renen domesticerades. Pollenanalytiska studier av torvprover från myrar nära skogssamiska boplatser i Arvidsjaurs och Gällivare kommuner har dock på flera platser givit indikationer på att små renhjordar har samlats på renvallar från och med järnåldern och medeltiden. Det rör sig då om en mycket småskalig renskötsel.

Under 2000-talet har även genetiska analyser använts för att kasta ljus över frågan om renens domesticering. Vid analyserna har renben från arkeologiska fyndplatser i Finnmarken jämförts med material från nutida renar, såväl vilda som tama. Forskarna har då kunnat se att en ny typ av ren uppträdde inom området under senmedeltiden, efter år 1500. Denna ren stod genetiskt nära dagens fennoskandiska tamrenar men skilde sig markant från de renar som tidigare fanns i Finnmarken. Detta har tolkats som att någon domesticering av ren inte ägt rum inom Finnmarken, utan att tamrenar förts dit efter år 1500 från någon annan del av Norden.

Olaus Magnus, som besökte norra Sverige 1519, står för den första otvetydiga historiska beskrivningen av en utvecklad renskötsel. Han skriver i Historia om de nordiska folken (bok 17) att renarna är ”sina ägare till synnerlig nytta, nämligen genom mjölken, huden, senorna, benen, klövarna, hornen, håret och köttet, som är en god och fin spis. Somliga av befolkningen äga 10, 15, 30, 70, 100, 300 eller 500 renar, och dessa drivas av sina herdar till betena och tillbaka därifrån och instängas sedan för natten i fållor...” Bilder i boken och på Olaus Magnus Carta Marina visar både renar som mjölkas och renar som används som dragdjur. Dessa renar måste ha varit mycket tama för att kunna hanteras på ett sådant sätt. Phebe Fjellström menar den renskötsel som Olaus Magnus iakttog 1519 var så väl utvecklad att den torde ha uppkommit senast under 1400-talet.Fjellström (1986), s. 69–71. Att utnyttja renen som mjölkdjur är något som bara förekommit bland de västligare samerna, i Norge och Sverige. Samerna anses ha lärt sig att mjölka tamdjur och göra ost av nordborna, eftersom nästan alla termer som har med mjölkhantering att göra är nordiska lånord.Ruong (1982), s. 69–70.

Samernas övergång till helnomadism Att samerna höll domesticerade renar under senmedeltiden är obestridligt. Innebär det också att de vid denna tidpunkt var helnomader, det vill säga att de ständigt var på rörelse för att föra sina hjordar till lämpliga betesmarker? Detta är mer omstritt. Att fjällsamerna under andra halvan av 1600-talet flyttade mellan sommarbetesmarker på kalfjället och vinterbetesland i skogen, och att de var helt och hållet beroende av vad renarna gav, det framgår av samtida historiska källor. Men när hade denna livsstil uppstått? Det faktum att ”fjällappar” nämns i skattelängder från mitten av 1500-talet har anförts som belägg för att helnomadism förekom redan då, bland annat av språkprofessorn K.B. Wiklund. Historikern Lennart Lundmark har emellertid påpekat att så inte behöver ha varit fallet, eftersom ”fjällappar” i skattesammanhang även kan avse samer som skattade till både Norge och till Sverige. Lundmark menar att rennomadismen visar sig i källmaterialet först i början av 1600-talet och kopplar samman detta med den ekonomiska kris som dessförinnan drabbat Lappmarken till följd av statliga åtgärder. Eftersom samerna hade ett mindre antal tamrenar redan tidigare kunde rennomadismen utvecklas på bara några decennier.Lundmark (1982), s. 41–43, 172–173. Denna ståndpunkt har avvisats av bland andra Phebe Fjellström, som menat att redan den intensiva renskötsel som beskrevs av Olaus Magnus bedrevs som en nomadiserande livsform.

När det gäller skogssamernas renskötsel, som aldrig har inneburit flyttningar upp till kalfjället, har arkeologen Kjell-Åke Aronsson genom pollenanalyser kunnat konstatera en tydligt ökande påverkan på vegetationen under 1700-talet och tolkat detta som att det var då mer storskalig renskötsel utvecklades i skogslandet. Historikern Bertil Marklund har kommit fram till ungefär samma sak när det gäller skogssamerna i Malå kommun genom att studera historiska källor. Han menar att utvecklingen mot rennomadism, med flyttningar till vinterbeten i kustlandet, inleddes under årtiondena runt 1750.

Metoder Intensiv och extensiv renskötsel

Man skiljer ofta mellan intensiv och extensiv renskötsel. Vid intensiv renskötsel har renskötaren ständigt kontroll över hjorden, som hålls väl samlad. Renarna blir tama och lätthanterliga. Vid extensiv renskötsel får hjordarna sprida ut sig över större områden och bevakas på håll för att inte skingras. Renarna blir då inte lika vana vid närkontakt med människan.