Offa var från 757 till sin död i juli 796 kung av det anglosaxiska kungariket Mercia, som låg i nuvarande Midlands i mellersta England. Under sin regeringstid utvidgade han sitt rike på bekostnad av kungariket Wessex i södra England. Mercia var under slutet av Offas regering det mäktigaste av de anglosaxiska rikena söder om Humber och de flesta anglosachsiska smårikena erkände Offas överhöghet. Han anses ha eftersträvat att göra slut på smårikenas självständighet under egna kungar.Store norske leksikon/ Offa

Offa var son till Thingfrith och ättling till Eowa, en bror till kung Penda av Mercia, som hade härskat över Mercia ett århundrade tidigare. Offa kom till makten efter en tid av inbördeskrig, efter mordet på Æthelbald, genom att besegra Beornred, en annan tronpretendent. I början av Offas regeringstid är det troligt att han stärkte sin kontroll över folk i Midlands såsom hwiccerna och magonsæterna. Efter år 762, drog han nytta av oroligheterna i kungariket Kent och etablerade sig som överherre. Kring år 771 hade han även tagit kontroll över kungariket Sussex, även om hans maktposition utmanades i båda rikena. På 780-talet utökade han sin makt i större delen av södra England, genom att alliera sig med Beorhtric av Wessex, som gifte sig med Offas dotter Eadburh. Offa återfick även makten helt i de sydöstra delarna av England. Han blev även överherre över East Anglia, och lät halshugga kung Æthelberht II av East Anglia år 794, kanske för att denne hade gjort uppror mot honom.

Offa var en kristen kung, men han kom i konflikt med kyrkan, och särskilt med Jaenberht, ärkebiskop av Canterbury. Offa lyckades övertyga påve Hadrianus I att dela upp ärkestiftet Canterbury i två delar och skapade därmed ärkestiftet Lichfield. Offa kan ha gjort detta för att han ville att en ärkebiskop skulle välsigna hans son Ecgfrith av Mercia som kung, och det är möjligt att Jaenberht vägrade att utföra ceremonin, vilken ägde rum år 787.

Det finns många mynt kvar från Offas regeringstid. Dessa mynt visar eleganta avbildningar av honom, och den artistiska kvaliteten på bilderna är högre än den är på samtida frankiska mynt. Vissa av hans mynt har porträtt av hans maka, Cynethryth – den enda anglosaxiska drottning som någonsin porträtterats på ett mynt. Endast tre av Offas guldmynt finns bevarade. Ett mynt är en kopia av en abbasidisk dinar från 774, och har en arabisk text på den ena sidan och texten "Offa Rex" på den andra. Det är osäkert hur dessa mynt har använts, men de kan ha präglats för att användas som gåvor till Rom.

Många historiker, bland andra Stenton och Hunter Blair, betraktar Offa som den mäktigaste anglosaxiske kungen före Alfred den store.Stenton, Anglo-Saxon England, s. 224.Blair, Introduction, p. 53. Hans makt sträckte sig aldrig till Northumbria, även om han gifte bort en dotter, Ælfflæd, till den northumbriska kungen Æthelred I år 792. Hans regeringstid betraktades en gång i tiden av historiker som del av den process som ledde till ett enat England, men den uppfattningen är inte längre en majoritetsuppfattning. En nutida historiker, Keynes, anser att "Offa drevs av maktlust, inte av en vision om ett enat England: och han efterlämnade ryktbarhet, inte ett arv." Simon Keynes, "Offa", i Encyclopaedia of Anglo-Saxon England, s. 340. Offa avled år 796 och efterträddes av sonen Ecgfrith, som regerade i mindre än fem månader innan Coenwulf av Mercia blev kung.

Bakgrund och källor thumb|right|300px|Kungadömena i Britannien under Offas regeringstid.Under den första hälften av 700-talet var den dominerande anglosaxiska härskaren kung Æthelbald av Mercia, som år 731 hade blivit överherre över alla provinser söder om floden Humber.Bede, HE, V, 23, s. 324. Æthelbald var en av flera mäktiga merciska kungar som styrde från mitten av 700-talet till det tidiga 800-talet, och det var inte förrän Egbert av Wessex’ regeringstid på 800-talet som den merciska makten började att avta.Simon Keynes, "Mercia", in Lapidge, Encyclopaedia of Anglo-Saxon England, s. 307.

Offa blev en av de mest betydelsefulla härskarna under den tidiga medeltiden på de brittiska öarna,Richard Fletcher (Who's Who, s. 100) beskriver honom som den mest imponerande anglosaxiska härskaren före Alfred den store. även om ingen samtida biografi finns bevarad. En nyckelkälla till perioden är Anglosaxiska krönikan, en samling av annaler på fornengelska som beskriver anglosaxarnas historia. Krönikan var dock en västsaxisk produktion, och är därför ibland vinklad till Wessex’ fördel och beskriver kanske därför inte merciern Offas makt på ett korrekt sätt.Campbell, Anglo-Saxon State, s. 144. Den makten kan dock avläsas i anglosaxiska privilegiebrev från Offas regeringstid. Privilegiebrev är dokument som visar förläningar till anhängare eller kyrkomän och som bevittnades av de kungar som hade makten att förläna.Hunter Blair, Roman Britain, s. 14–15.Campbell, The Anglo-Saxons, s. 95-98. Privilegiebrev kan ha namnet på både en underkung och hans överherre på den bifogade vittneslistan. En sådan vittneslista kan ses på exempelvis Ismerediplomet, där Æthelric, son till kung Oshere av Hwicce, beskrivs som "subregulus", eller underkung till Æthelbald.Whitelock, English Historical Documents, 67, s. 453–454.För en diskussion kring användningen av detta bevis i en redogörelse för utvecklingen från Offas överherrskap över hwiccerna till förtryck av den härskande dynastin och hur det riket absorberades in i Mercia, se Patrick Wormald, "The Age of Offa and Alcuin", i Campbell et al., The Anglo-Saxons, s. 123. Beda venerabilis, en munk och krönikör på 700-talet, skrev en krönika över den engelska kyrkan kallad Historia ecclesiastica gentis Anglorum. Den täcker bara händelser fram till 731, men som en av de viktigare anglosaxiska historiska källorna utgör den en viktig bakgrund till Offas regeringstid.Roger Ray, "Bede", in Lapidge et al., Blackwell Encyclopaedia of Anglo-Saxon England, s. 57–59.

Försvarsverket Offa's Dyke, som man tror till största delen byggdes under Offas regeringstid, visar vilka resurser Offa hade till sitt förfogande och hans förmåga att organisera dem.Yorke, Kings and Kingdoms, s. 117. Bland övriga bevarade källor finns ett problematiskt dokument känt som Tribal Hidage, vilket kan vara ytterligare ett bevis för Offas räckvidd som härskare, även om tillskrivningen av det till hans regeringstid är omdebatterad.Peter Featherstone, redogör för några teorier kring ursprunget till Tribal Hidage i "The Tribal Hidage and the Ealdormen of Mercia" i Brown & Farr, Mercia, s. 29. En stor samling brev finns bevarad från denna tid, särskilt från Alcuin, en engelsk dekan och lärd som tillbringade över ett decennium vid Karl den stores hov som en av hans viktigaste rådgivare och som korresponderade med kungar, adelsmän och präster i hela England.Michael Lapidge, "Alcuin of York", i Lapidge et al. Blackwell Encyclopaedia of Anglo-Saxon England, s. 24. Dessa brev i synnerhet visar Offas relation med kontinenten, liksom hans myntprägling, som baserades på karolingiska exempel.Patrick Wormald, "The Age of Offa and Alcuin", i Campbell et al., eds., The Anglo-Saxons, s. 110, 118.Sutherland English Coinage 600-1900 s. 10.

Härkomst och familj thumb|400px|left|Offas närmaste släktförhållanden. Offas härkomst redovisas i Anglian collection, en samling av ättelängder som inkluderar fyra merciska kungasläkter. Alla släkterna härstammar från Pybba, som härskade i Mercia i början av 600-talet. Offas släktlinje går genom Pybbas son Eowa och sedan genom ytterligare tre generationer: Osmod, Eanwulf, och Offas far Thingfrith. Æthelbald, som styrde Mercia före Offa, härstammade också från Eowa enligt ättelängderna. Offas farfar, Eanwulf, var Æthelbalds syssling.Yorke, Kings and Kingdoms, s. 101, 104. Æthelbald förlänade mark till Eanwulf i hwicceområdet, och det är möjligt att Offa och Æthelbald hörde till samma gren av släkten. I ett privilegiebrev omnämner Offa Æthelbald som sin släkting och Headbert, Æthelbalds bror, fortsatte att bevittna privilegiebrev efter att Offa kommit till makten.Yorke, Kings and Kingdoms, s. 112.

Offas hustru var Cynethryth, vars härkomst är okänd. Paret hade en son, Ecgfrith, och fyra döttrar: Ælfflæd, Eadburh, Æthelburh, och Æthelswith.Offa 7, PASE; se "personal relationships". Det har spekulerats kring om Æthelburh, som blev abbedissa, var den abbedissa som var släkt med kung Ealdred av Hwicce. Det fanns dock andra betydelsefulla kvinnor vid namn Æthelburh under denna tid.

Tidig regeringstid Æthelbald, som hade styrt Mercia sedan 716, mördades år 757. Enligt en senare fortsättning av Bedas Historia Ecclesiastica, skriven anonymt efter Bedas död, blev kungen "försåtligt mördad om natten av sina egna livvakter", även om orsaken till deras handling inte anges. Æthelbald efterträddes först av Beornred, om vilken man inte vet särskilt mycket. Fortsättningen av Historia Ecclesiastica nämner att Beornred härskade under en kort tid, att Offa tog makten med våld och att Beornred tvingades att fly.Fortsättningen på Bedas verk skrevs av andra än Beda, men de första få noteringarna av detta tillägg kan ha nedtecknats av Beda själv. Se Det är dock möjligt att Offa inte erövrade tronen förrän 758, eftersom ett dokument från 789 beskriver att Offa då var på sitt trettioförsta regeringsår.Kirby, Earliest English Kings, s. 163.

Tronstriderna gjorde att Offa troligtvis måste återetablera kontrollen över Mercias traditionella besittningar så som Hwicce och Magonsæte. I privilegiebrev från de första två åren av Offas regeringstid omnämns de hwicciska kungarna som reguli, eller underkungar, under honom och det är troligt att han snabbt fick kontroll över Magonsæte, där det inte finns något som kan dokumentera existensen av någon självständig härskare efter år 740.Yorke, Kings and Kingdoms, s. 113. Offa kontrollerade troligtvis även kungariket Lindsey på ett tidigt stadium, eftersom den självständiga dynastin i Lindsey tycks ha försvunnit vid denna tid.Enligt ättelängderna hette den siste kungen av Lindsey Aldfrith, och tidigare trodde man att detta var den Aldfrith som bevittnat ett av privilegiebrev år 787 och att Aldfrith därför fortfarande styrde vid denna tid. Numera tror man inte att det rör sig om samma person. Kings and Kingdoms, s. 113.

Mycket lite är känt om kungariket Essex' historia under 700-talet, men de bevis som finns tyder på att både London och Middlesex, som hade varit del av kungariket Essex, kom under mercisk kontroll under Æthelbalds regeringstid. Både Æthelbald och Offa förlänade land i Middlesex och London som de själva önskade; i ett privilegiebrev från år 767 avyttrade Offa land i Harrow utan den lokala härskaren som vittne.Stenton, Anglo-Saxon England, s. 204–205; själva privilegiebrevet finns översatt i Whitelock, English Historical Documents, 73, s. 461. Det är troligt att både London och Middlesex kom under Offas kontroll i början av hans regeringstid.Kirby, Earliest English Kings, s. 164. Det östsaxiska kungahuset överlevde 700-talet, så det verkar som att kungariket Essex hade kvar sina ursprungliga härskare, men under starkt merciskt inflytande, under större delen av eller hela 700-talet.Yorke, Kings and Kingdoms, s. 50.

Det är inte särskilt troligt att Offa under de första åren av sin regeringstid hade särskilt stort inflytande utanför det centrala merciska området. Överherrskapet över södra England, som Æthelbald hade utövat, verkar ha fallit samman under tronstriderna, och det var inte förrän år 764, då bevis framträder för Offas inflytande i Kent, som den merciska makten utökades igen.Stenton, Anglo-Saxon England, s. 206.

Kent och Sussex thumb|right|300px|Sydöstra England med platser kopplade till Offa.